Denna studie har undersökt hur den kvinnliga huvudkaraktären Carrie White framställs i två versioner av skräckfilmen Carrie (1976 och 2013). Med bakgrund i att skräckgenren har kritiserats för sin framställning av kvinnliga karaktärer, har syftet varit att ur ett genusperspektiv jämföra hur Carrie skildras i den äldre respektive nyare filmversionen. Studien har genomförts med hjälp av semiotisk analys och den teoretiska ramen har utgjorts av olika varianter av feministisk psykoanalys. Analysen har framför allt fokuserat på tre aspekter av karaktärens framställning; Carries utseende, hennes relation till sin mamma och hur hon relaterar till sin övernaturliga förmåga. När det gäller karaktärens utseende har analysen visat att hennes kropp skildras som mer objektifierad och sexualiserad i den äldre versionen, vilket har kopplats till Mulveys teori kring den kontrollerande, manliga blicken. Vidare har analysen visat att Carrie framställs som mer aktiv och självsäker i den nya versionen, vilket yttrar sig dels i att hon är mer bestämd gentemot sin kontrollerande mamma och dels i att hon använder sin övernaturliga förmåga på ett kraftfullare sätt jämfört med den äldre versionen. Detta har relaterats till Smeliks teori kring att det i dagens visuella kultur är betydligt vanligare än tidigare att kvinnor får spela aktiva roller. Analysen har även visat att Carries styrka i båda filmerna är direkt kopplad till hennes kvinnlighet samtidigt som just denna kvinnliga kraft framställs som något hotfullt. Dessutom blir hon i båda versionerna vid flera tillfällen straffad och förnedrad på grund av sin kvinnlighet, vilket bland annat har kopplats till Mulveys teori kring hur kvinnan signalerar ett kastrationshot som därigenom kan avvärjas.