Områden som antas vara förorenade utreds idag med hjälp av Naturvårdsverkets vägledning för förorenade områden. Vägledningsmaterialet baseras till stor del på miljömålet giftfri miljö och vilka risker ett förorenat område kan utgöra för människor och ekosystem. Soil Security-konceptet är relativt nytt och är främst utvecklat för att bedöma jordbruksmarker och bygger på att jordförvaltningen ska leda till att jordresursen bevaras eller förbättras. I detta projekt har en utvärdering utförts om Soil Security-konceptet skulle kunna användas för att arbetet med förorenade områden ska leda mot hållbarhet. Nio indikatorer som alla indikerar att biomassaproduktion fungerar har tagits fram och sedan använts som underlag för jämförelsen mellan Naturvårdsverkets vägledning och Soil Security-konceptet. Dessa indikatorer har även använts för att utreda vad som utförs i det praktiska arbetet med förorenade områden. En analys av hur markmiljön värderas i det praktiska arbetet och om de åtgärder som utförs leder till fungerande markekosystem har också genomförts. Slutligen har Magdalena Gleisner på Naturvårdsverket intervjuats eftersom projektet har en koppling till den utvärdering de utför av vägledningsmaterialet. Vid jämförelse av utgångspunkterna bakom Soil Security-konceptet och Naturvårdsverkets vägledning hittades både skillnader och likheter. I stora drag är Naturvårdsverkets vägledning främst inriktad på vilka risker en förorenad jord kan utgöra och ser inte jorden som ett skyddsobjekt som behöver skyddas eftersom den kan utföra funktioner som är till nytta för människor och ekosystem. I Soil Security- konceptet är utgångspunkten att skydda markfunktioner för att de senare ska kunna bidra till att lösa globala samhällsutmaningar som exempelvis säker tillgång på livsmedel och vatten. När ramverken jämfördes med avseende på indikatorerna för biomassaproduktion fanns de flesta av indikatorerna med i Naturvårdsverkets vägledning, antingen direkt eller indirekt. Hur indikatorerna sedan analyserades för att bedöma jordens tillstånd var den största skillnaden mellan ramverken. I Soil Security- konceptet används indikatorerna för att avgöra om växtetablering kan ske och även jordens status, medan i Naturvårdsverkets vägledning bedöms istället vilka risker föroreningarna kan utgöra. Tre praktiska fall har också utvärderats och i dessa har Naturvårdsverkets vägledning följts till största delen. Markmiljön har bedömts skyddas av åtgärderna i två av tre fall, dock är det enda kravet på återfyllnadsmaterialet att det inte bidrar till ökade föroreningshalter. För att markfunktioner ska fungera och åtgärderna ska leda mot hållbarhet krävs även att markmaterialet exempelvis har en god jordtextur, ett gynnsamt pH-värde och innehåller näring. För att arbetet med förorenade områden ska leda mot hållbarhet behövs en ny vägledning där Soil Security-konceptet beaktas, nya studier tas fram och delar av den gamla vägledningen används. / In this project, today’s work with contaminated sites was evaluated. In Sweden when assessing sites that probably are contaminated, a guideline made by the Swedish EPA is used. This guideline was compared with the soil security concept both by comparing the foundations, and which indicators that differs between the frameworks. The differences in the foundations were that in the Swedish EPA guideline focus is on the risks contaminated sites could have on humans and ecosystems. The soil security concept on the other hand focuses in functioning soil functions to contribute in global societal challenges. In the comparison evaluating the indicators, nine indicators for the soil function production of biomass were formulated. All of the indicators are mentioned in the soil security concept and even in the Swedish EPA guidelines most of them are mentioned either direct or indirect. The biggest differ between the frameworks is how the indicators are analyzed. In the Swedish EPA guidelines, the risks the indicators could provide are analyzed, while in the soil security concept the indicators are analyzed to know if plants can be established in the area. The practical work with contaminated sites was also evaluated in the project. The same indicators where used to see if differences could be found between the actual work and the Swedish EPA guidelines. Three studies were evaluated and they followed most of guidelines. The soil ecosystem was assessed to be protected in two of the three studies, even though the filling material that could be used only has one requirement that it not contributes to increasing contamination levels. This could lead to non-sustainability due to soil material that is incapable of plant establishment and other important soil functions. If the work with contaminated sites should reach sustainability a new framework needs to be produced which has parts from the Swedish EPA guidelines, the soil security concept and even new research.

Le sol est la couche supérieure de l’écorce terrestre, la surface plane qui s’étire d’un horizon à un autre. Il est la terre que l’on laboure, le sable que l’on égraine, base que l’on piétine, point d’attache des hommes à un territoire : jardin, région ou Etat. Les sols, ces écosystèmes fragiles aux multiples fonctions, à l’origine de tout autant de services écologiques, sont les garants de la qualité de l’environnement. Le droit a intégré diverses conceptions de la notion de la qualité des sols. Mais loin de constituer un statut de protection, cette intégration éparse est indifférente, a priori, leurs qualités environnementales. Or, les sols sont une ressource finie et leur utilisation irraisonnée conduit à leur dégradation, souvent irréversible, et à leur raréfaction. Progressivement, le droit s’est enrichi d’éléments relatifs à la multifonctionnalité des sols, intégrant des pratiques garantissant leur utilisation durable ou organisant de façon cohérente leur affectation. Cette approche utilitariste de la qualité des sols s’avère sélective et demeure concentrée sur la préservation des services écologiques directement bénéfiques à l’homme, dont celui de production des matières premières alimentaires, au détriment des services indirects ou déterritorialisés, tel que celui de stockage de carbone. Cette approche est toutefois complétée par l’émergence d’une conception objectiviste de la qualité, qui révèle les propensions du droit à protéger la valeur intrinsèque des sols. / The soil is the upper layer of the earth’s crust, the plan surface that stretches from one horizon to the other. It is the crop lands, the scattering sand, the ground we trample on, the link between men and their territory: garden, region, state. The soils, those fragile and multifunctional ecosystems, provide many ecological services and guarantee the environmental quality. The law contains several conceptions of the notion of soils quality. But, far from constituting a protection status, this integration ignores, a priori, their environmental qualities. However, the soils are a finite resource and their non-sustainable use leads to their degradation, often irreversible, and to their growing scarcity. Progressively, the law added elements of soils multifonctionality, integrating sustainable practices. This utilitarian approach of soil quality proves to be selective and remains focused on the preservation of a small part of all the ecological services: the ones that men directly need, like food production and ignores the indirect ones like carbon storage. Nevertheless, this approach is complemented by the raising of an objectivist conception of quality, which reveals the propensity of the law to take into account the intrinsic value of soils.