Den 24e februari invaderade Ryssland sitt grannland Ukraina efter många år av både väpnad och politisk konflikt. Omvärlden skakades av detta angrepp och Sverige tillsammans med EU, USA samt flera andra länder var snabba med att införa sanktioner mot Ryssland i hopp om att försämra Rysslands ekonomi till en grad att det skulle påverka deras militära förmåga. Några dagar efter kriget hade utbrutit meddelar den svenska statsministern Magdalena Andersson i presskonferens att regeringen avser att skicka defensiva vapen till Ukraina, någon som inte har gjorts sedan 1939 under det finska vinterkriget. Beslutet går utanför Sveriges officiella praxis och solidaritetsdoktrin då Ukraina inte är medlem i EU eller är ett nordiskt land. Frågan som väcks är då vad som kan ha gett upphov till detta beslut? Denna studie har undersökt den svenska säkerhetspolitiska utvecklingen och analyserat motiven bakom förändringarna som har skett över tid för att få svar på vilka aspekter av säkerhetspolitiken som kan tänkas ha gett upphov till att Sverige skickade vapen till Ukraina under angreppet från Ryssland. Analysdelen bygger på försvarspropositioner under åren 1948, 1972, 1992, 1995 och 2015, samt utrikesdeklarationer från åren 2004 och 2015. Valet av materialet grundas på tanken om tre specifika tidsperioder: kalla kriget, tiden efter Sovjets fall och Sveriges medlemskap i EU, samt tiden efter Rysslands annektering av Krim. Det som framkommer av analysen är att mycket av de förändringar som har skett har varit grundade i dels hotbilder från kalla krigets politiska stormaktsspänningar, dels Sveriges vilja att sakta frångå neutralitetspolitiken för att bygga politiska allianser och delta i internationella fredsfrämjande insatser för att säkra Sveriges egen säkerhet i enlighet med en framväxande solidarisk politik. Motiveringarna av förändringarna har skiftats mellan tidsperioderna men utvecklingen av den solidariska politiken har ständigt resonerats till att Sverige säkerställer sin egen säkerhet genom att verka för fred i omvärlden, och att Sverige ska arbeta för folkrätten, demokrati och mänskliga rättigheter. Den säkerhetspolitiska utvecklingen verkar på detta sätt ha öppnat möjligheter för Sverige att handla på ett solidariskt sätt både inom och utanför den officiella doktrinen med en utgångspunkt i dessa argument. Slutsatsen som dras från detta är att den aspekt som verkar ha gett upphov till detta beslut är framförallt den solidariska politiken som har växt fram sedan 1990 talet. På grund av motiveringarna och hur Sverige har resonerat kring förändringarna har möjligheter inom den solidariska politiken öppnats även utanför den officiella praxis som existerar. Med ett osäkert säkerhetspolitiskt läge i Europa och en politik som byggs på ”en säkrare omvärld skapar säkerhet för Sverige själv”, är det möjligt att dra en parallell mellan dessa öppnade möjligheter och beslutet att hjälpa Ukraina med defensiva vapen år 2022.