SAMMANFATTNING Bakgrund:   Läkemedelsbiverkningar utgör ett stort problem för den enskilde som drabbas och för samhället. Distriktssköterskor med förskrivningsrätt har ett ansvar att rapportera misstänkta läkemedelsbiverkningar och spontanrapportering är grunden för läkemedelssäkerhet. Studier visar att det finns en hög grad av underrapportering. Syfte: Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskors kunskap och förståelse om läkemedelsbiverkningar samt deras handlingsberedskap för, och syn på att rapportera dessa. Metod: Semistrukturerade intervjuer med kvalitativ ansats användes, sju distriktssköterskor i Jämtlands län deltog. Innehållet bearbetades med hjälp av manifest innehållsanalys och resulterade i tre områden; Kunskap och förståelse, Syn på ansvarfördelning samt Handlingsberedskap. Sju kategorier identifierades. Resultat: Distriktssköterskorna hade kunskap och förståelse om läkemedelsbiverkningar men inhämtande av ny kunskap hade låg prioritet. Ansvaret för rapportering diskuterades inte på arbetsplatserna. Distriktssköterskorna ansåg att de hade rapporterat då de meddelat läkaren om en misstänkt läkemedelsbiverkning. Rapportering av läkemedelsbiverkningar ansågs vara hanterbara men kunde ibland leda till stora bekymmer. Rapporteringen beskrevs som undermålig och skulle kunna göras i större utsträckning. Slutsats: Problemområdet måste synliggöras. Fortbildning inom området kan förhoppningsvis leda till ökad rapportering och förbättrad läkemedelsäkerhet. På sikt ger det ett minskat lidande för den enskilde patienten och en ekonomisk vinst för samhället. / ABSTRACT Background:   Adverse drug reactions are a major problem for the individual affected and to society. District nurses with prescribing rights have a responsibility to report suspected adverse drug reactions and spontaneous reporting is the basis for drug safety. Studies show that there is a high degree of underreporting. Aim: The aim of this study was to explore district nurses' knowledge and understanding of adverse drug reactions and their preparedness for, and approach to reporting them. Method: Semi-structured interviews with a qualitative approach was used, seven district nurses in Jämtland county attended. The contents were processed using manifest content analysis and resulted in three domains: Knowledge and understanding, vision for sharing responsibility and readiness to act. Seven categories was identified. Results: District nurses had knowledge and understanding of drug side effects, but acquire new knowledge had low priority. Responsibility for reporting were not discussed in the workplace. District nurses felt that they had reported when they informed the doctor about a suspected adverse drug reaction. Reporting of adverse drug reactions were considered to be manageable but could sometimes lead to big trouble. The reporting was described as poor and could be made more widely. Conclusion: The problem area must be made visible. Training in the field will hopefully lead to increased reporting and improved drug safety. Eventually, it gives a less suffering for the individual patient and an economic benefit for society.