En person som blir utsatt för ett frihetsberövande på grund av misstanke om brott är berättigad till ersättning från staten om hen sedermera inte blir dömd. Enligt frihetsberövandelagen kan sådan ersättning omfatta kostnader för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Syftet med uppsatsen är att beskriva och utreda hur lidandet ersätts av JK och staten samt vilka faktorer som kan påverka lidandet för den felaktigt frihetsberövade personen. För att klargöra vad som faktiskt anses påverka lidande har förarbetena till lagen samt ett flertal olika JK-avgöranden och domstolsavgöranden studerats. Ersättning för en persons lidande utgår med ett normalbelopp enligt en intern mall hos JK, som baseras på en förutbestämd summa pengar per månad. Normalbeloppet kan höjas eller sänkas efter beaktande av omkringliggande omständigheter som t.ex. brottsmisstankens art och den felaktigt frihetsberövades ålder. Tidigare gavs högre ersättning för den uppmärksamhet som frihetsberövandet hade fått i massmedia, men enligt gällande praxis ingår hänsyn till massmedial publicitet i normalersättningen. På liknande sätt ingår också det lidande som uppstår på grund av restriktioner i normalbeloppet. Ersättningsbeloppet kan däremot komma att helt vägras eller jämkas om den felaktigt frihetsberövande personens eget beteende har föranlett frihetsberövandet. Med anledning av att lidande är en icke ekonomisskada som ska ersättas av staten är min slutsats att det är behövligt att JK utgår från ett normalbelopp baserat på frihetsberövandets varaktighet. Att sedan kunna höja eller sänka normalbelopp på grund av omkringliggande omständigheter, så som den enskildes subjektiva upplevelser eller eget beteende är bra. Däremot anser jag att en mer subjektiv bedömning bör göras av hur den enskildes lidande påverkas av massmedias publicitet, och där med inte vara en del av normalersättningen.