<p>De senaste åren har både antalet stämningsansökningar mot revisorer och beloppen som krävs av revisorerna ökat. Idag är skadeståndsansvaret obegränsat för revisor och det innebär att revisorn kan bli stämd på i princip hur mycket som helst. Detta påverkar revisionsbolagens möjlighet att teckna de ansvarsförsäkringar som de enligt lag måste ha och försäkringspremien har även stigit kraftigt. Idag täcker inte försäkringen mer än 5 % av de högsta skadeståndskraven. Detta innebär att flera revisionsbolag riskerar att gå i konkurs om de skulle bli ålagda att betala ett högt skadestånd. Eftersom det idag finns en stor risk för större revisionsföretag att få skadeståndsanspråk mot sig är det färre som vill gå samman till större internationella revisionsföretag. Denna risk hindrar även konkurrensen angående de större uppdragen som finns på revisionsmarknaden, då de mindre revisionsföretagen inte vågar ta sig an dessa klienter på grund av den stora skadeståndsrisken.</p><p>                                                                                     </p><p>På grund av oro att det inte ska finnas nog många stora revisionsnätverk som har tillräcklig kapacitet att revidera de största börsnoterade bolagen har EU-kommissionen lagt fram en rekommendation för hur man ska kunna begränsa revisorers skadeståndsansvar. Justitiedepartementet avlämnade den 17 september 2008 en utredning för hur man i Sverige ska kunna begränsa revisorernas skadeståndansvar, SOU 2008:79. Denna går ut på att det ska införas en begränsning av revisorers skadeståndsansvar och främst så att revisorns ansvar blir subsidiärt mot styrelse och VD, vilket innebär att tredje man inte kan stämma revisorn direkt utan i första hand måste stämma styrelsen och VD för det som är deras ansvar. I SOU 2008:79 finns ytterligare ett förslag och det är ett så kallat maxtak som ska begränsa beloppet på skadeståndet så att det inte överstiger 2500 prisbasbelopp.</p><p> </p><p>Syftet med denna undersökning är att ta reda på om SOU 2008:79 kommer att påverka vardagsarbetet för en revisor och i så fall om det är negativa eller positiva förändringar. Vi har undersökt om det finns risk att revisionen blir mindre pålitlig samt hur konkurrensen kan komma att påverkas om förslaget genomförs.</p><p> </p><p>Vi har intervjuat fyra revisorer för att få en empiri som vi ska kunna analysera utifrån vår referensram. I analysen kom det fram att våra respondenter i mångt och mycket tycker att det är ett bra förslag. Naturligtvis skiljer sig åsikterna åt i vissa frågeställningar. I slutsatsen kommer vi fram till att detta är ett förslag som är omtyckt. Det är endast kritikerna, Karin Berggren, Carl-Gustav Buren och Adam Diamant, som ser några problem med förslaget då de hittar olika bekymmer och funderingar utifall förslaget ska genomföras eller inte.</p>

De senaste åren har både antalet stämningsansökningar mot revisorer och beloppen som krävs av revisorerna ökat. Idag är skadeståndsansvaret obegränsat för revisor och det innebär att revisorn kan bli stämd på i princip hur mycket som helst. Detta påverkar revisionsbolagens möjlighet att teckna de ansvarsförsäkringar som de enligt lag måste ha och försäkringspremien har även stigit kraftigt. Idag täcker inte försäkringen mer än 5 % av de högsta skadeståndskraven. Detta innebär att flera revisionsbolag riskerar att gå i konkurs om de skulle bli ålagda att betala ett högt skadestånd. Eftersom det idag finns en stor risk för större revisionsföretag att få skadeståndsanspråk mot sig är det färre som vill gå samman till större internationella revisionsföretag. Denna risk hindrar även konkurrensen angående de större uppdragen som finns på revisionsmarknaden, då de mindre revisionsföretagen inte vågar ta sig an dessa klienter på grund av den stora skadeståndsrisken.                                                                                       På grund av oro att det inte ska finnas nog många stora revisionsnätverk som har tillräcklig kapacitet att revidera de största börsnoterade bolagen har EU-kommissionen lagt fram en rekommendation för hur man ska kunna begränsa revisorers skadeståndsansvar. Justitiedepartementet avlämnade den 17 september 2008 en utredning för hur man i Sverige ska kunna begränsa revisorernas skadeståndansvar, SOU 2008:79. Denna går ut på att det ska införas en begränsning av revisorers skadeståndsansvar och främst så att revisorns ansvar blir subsidiärt mot styrelse och VD, vilket innebär att tredje man inte kan stämma revisorn direkt utan i första hand måste stämma styrelsen och VD för det som är deras ansvar. I SOU 2008:79 finns ytterligare ett förslag och det är ett så kallat maxtak som ska begränsa beloppet på skadeståndet så att det inte överstiger 2500 prisbasbelopp.   Syftet med denna undersökning är att ta reda på om SOU 2008:79 kommer att påverka vardagsarbetet för en revisor och i så fall om det är negativa eller positiva förändringar. Vi har undersökt om det finns risk att revisionen blir mindre pålitlig samt hur konkurrensen kan komma att påverkas om förslaget genomförs.   Vi har intervjuat fyra revisorer för att få en empiri som vi ska kunna analysera utifrån vår referensram. I analysen kom det fram att våra respondenter i mångt och mycket tycker att det är ett bra förslag. Naturligtvis skiljer sig åsikterna åt i vissa frågeställningar. I slutsatsen kommer vi fram till att detta är ett förslag som är omtyckt. Det är endast kritikerna, Karin Berggren, Carl-Gustav Buren och Adam Diamant, som ser några problem med förslaget då de hittar olika bekymmer och funderingar utifall förslaget ska genomföras eller inte.

No description available.

No description available.

I mars 2013 avkunnades den så kallade Landskrona-domen. Domen handlar om en 13-årig flicka som i december 2002 anlade en brand som ödelade ett Åhlénsvaruhus i Landskrona. Skadorna uppgick till cirka 60 miljoner kronor. Flickan kom från svåra hemförhållanden och hade en lång historik av placeringar på olika vårdhem samt på barn- och ungdomspsykiatrin i Lund. Vid tillfället för branden var flickan omhändertagen enligt LVU av socialnämnden i Landskrona kommun, men tillfälligt placerad hos sin mor. Försäkringsbolagen If Skadeförsäkring och Zurich stämde Landskrona kommun och yrkade ersättning motsvarande den försäkringsersättning bolagen utgett med anledning av branden. Högsta domstolen avgjorde domen till försäkringsbolagens fördel och ställer i domskälen frågorna kring underlåtenhetsansvar samt beviskrav och bevisbörda vid sådan typ av ansvar på sin spets. Högsta domstolen bjuder på en omfattande genomgång av vad som gäller vid underlåtenhetsansvar, det allmännas ansvar samt det allmännas dokumentationsskyldighet. Högsta domstolen skapar också en ny bevisregel. Bevisregeln tar formen av en presumtionsregel avseende skadeståndsansvar när en myndighet brustit i sin utredningsskyldighet och bristen beror på myndighetens bristfälliga dokumentation. I uppsatsen förklaras underlåtenhetsansvar, det allmännas ansvar och dokumentationsskyldighet utifrån författningar, rättspraxis, förarbeten och doktrin. Vidare ges en introduktion i rättsekonomi, då rättsekonomi delvis präglar uppsatsens analys. I uppsatsens analys besvaras frågan om vilken betydelse Landskrona-domen får för ansvar vid passivitet från det allmänna. Som ett led i svaret på frågan diskuteras även kopplingen mellan myndigheters dokumentationsskyldighet och det allmännas ansvar, när de bevisregler som lanserades i domen blir tillämpliga samt huruvida utvecklingen som följer av Landskrona-domen är eftersträvansvärd. Resultatet av uppsatsen visar på rimligheten i Högsta domstolens avgörande, men också vilka konsekvenser Landskrona-domen riskerar att få. Framförallt riskerar domen innebära konsekvenser avseende ett ökat dokumentationskrav och en risk för feltolkning av domens innehåll.

<p>I Sverige pågår ett omfattande tillgängliggörande och spridande av upphovsskyddade verk genom fildelning. Fildelningen i sig är en teknik för överföring av datafiler från en användare till en annan. Då denna teknik exempelvis används till att sprida musik- och filmfiler i strid mot upphovsmannens ensamrätt i Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, blir fildelningen illegal. De fildelare som ägnar sig åt detta kallas ibland i fildelningsdebatten för pirater.</p><p>De upphovsmän eller rättighetsinnehavare som vill försvara den i lag stadgade ensamrätten till sina verk, har en del olika metoder att använda sig av. Dessa metoder sträcker sig från allt mellan informationskampanjer till tekniska kopieringsskydd. När den illegala fildelningen trots olika motåtgärder ändå fortsätter, återstår för upphovsrättsinnehavarna att ställa de enskilda personerna till ansvar för intrången. I fildelningssammanhang är det dock svårt att identifiera intrångsgörare eftersom de till viss del är anonyma på Internet. Alla fildelare likväl som vanliga Internetanvändare är dock i behov av en uppkoppling mot Internet för att kunna utföra sina handlingar. Dessutom tilldelas den enskilde användarens dator en unik adress för identifiering i nätverket, kallad IP-adress. De som tillhandahåller uppkopplingen och tilldelar IP-adresser är Internetleverantörer. Hos leverantören finns uppgifter om vilken abonnent som betalar för en viss uppkoppling och vilken eller vilka IP-adresser som tilldelats just den abonnenten. Tidigare har dock en viss tystnadsplikt förelegat för Internetleverantörer vilket har hindrat att dessa uppgifter lämnats ut direkt till upphovsrättsinnehavare utan hjälp av myndigheter.</p><p>Den 1 april 2009 implementerades direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter, även kallat sanktionsdirektivet eller Ipred. I och med detta gavs upphovsrättinnehavare en möjlighet att inför domstol begära att ett informationsföreläggande skall riktas bland annat mot Internetleverantörer i syfte att få tillgång till personuppgifter till de enskilda individerna bakom intrången. Även visst ansvar kan utkrävas av leverantörerna själva och av vissa typer av sökmotorer under särskilda förutsättningar. Ansvarsförutsättningarna varierar mellan olika ansvarssubjekt både till praktiskt tillvägagångssätt och till omfång. Informationsföreläggandet spås inta en mycket central roll bland övriga bevissäkringsinstitut tillgängliga för upphovsrättsinnehavare, som avser att försvara sina skyddade verk och i slutändan föra en skadeståndstalan.</p> / <p>In Sweden there is a widespread providing of copyright protected work through file sharing. File sharing in it self, is a technique for the transfer of data files from one user to another. If this technique, for example, is used to spread music- and movie files in breach of the authors exclusive rights granted in Swedish copyright law Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, the file sharing becomes illegal. The people who are sharing these kinds of files are often in the debate called pirates.</p><p>Authors and other holders of copyright, who wants to defend their lawfully given rights to their work, have several different methods to use. These methods include everything between information campaigns to technical copy protections. When the illegal file sharing, despite different countermeasures, still continues, what remains is to press charges for the intrusion. However, due to the anonymity of the Internet, it is often difficult to identify intruders in the case of file sharing. All file sharing as well as regular Internet use is in need of an internet connection. In addition, a unique address called IP-address is given every single computer to be able to identify it in the network. Those who provide the connection and the addresses are Internet providers. The Internet providers hold information about who is paying for a certain connection and which IP-address his computer has been given. Earlier this was restricted information which had the effect that holders of copyright could not get access to it.</p><p>1 April 2009 The Intellectual property enforcement directive (2004/48/EG) was implemented. Due to the directive, holders of copyright now have the possibility to get access to the restricted information through a court proceeding, with the purpose to identify the individual behind the intrusion. Even Internet providers themselves and some search engines, can be hold responsible under certain conditions. The conditions of liability vary, both in the practical way and in the extent. This right to information is probably becoming one of the most important ways of securing evidence for copyright holders who intend to defend their work and in the end press charges.</p>

I Sverige pågår ett omfattande tillgängliggörande och spridande av upphovsskyddade verk genom fildelning. Fildelningen i sig är en teknik för överföring av datafiler från en användare till en annan. Då denna teknik exempelvis används till att sprida musik- och filmfiler i strid mot upphovsmannens ensamrätt i Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, blir fildelningen illegal. De fildelare som ägnar sig åt detta kallas ibland i fildelningsdebatten för pirater. De upphovsmän eller rättighetsinnehavare som vill försvara den i lag stadgade ensamrätten till sina verk, har en del olika metoder att använda sig av. Dessa metoder sträcker sig från allt mellan informationskampanjer till tekniska kopieringsskydd. När den illegala fildelningen trots olika motåtgärder ändå fortsätter, återstår för upphovsrättsinnehavarna att ställa de enskilda personerna till ansvar för intrången. I fildelningssammanhang är det dock svårt att identifiera intrångsgörare eftersom de till viss del är anonyma på Internet. Alla fildelare likväl som vanliga Internetanvändare är dock i behov av en uppkoppling mot Internet för att kunna utföra sina handlingar. Dessutom tilldelas den enskilde användarens dator en unik adress för identifiering i nätverket, kallad IP-adress. De som tillhandahåller uppkopplingen och tilldelar IP-adresser är Internetleverantörer. Hos leverantören finns uppgifter om vilken abonnent som betalar för en viss uppkoppling och vilken eller vilka IP-adresser som tilldelats just den abonnenten. Tidigare har dock en viss tystnadsplikt förelegat för Internetleverantörer vilket har hindrat att dessa uppgifter lämnats ut direkt till upphovsrättsinnehavare utan hjälp av myndigheter. Den 1 april 2009 implementerades direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter, även kallat sanktionsdirektivet eller Ipred. I och med detta gavs upphovsrättinnehavare en möjlighet att inför domstol begära att ett informationsföreläggande skall riktas bland annat mot Internetleverantörer i syfte att få tillgång till personuppgifter till de enskilda individerna bakom intrången. Även visst ansvar kan utkrävas av leverantörerna själva och av vissa typer av sökmotorer under särskilda förutsättningar. Ansvarsförutsättningarna varierar mellan olika ansvarssubjekt både till praktiskt tillvägagångssätt och till omfång. Informationsföreläggandet spås inta en mycket central roll bland övriga bevissäkringsinstitut tillgängliga för upphovsrättsinnehavare, som avser att försvara sina skyddade verk och i slutändan föra en skadeståndstalan. / In Sweden there is a widespread providing of copyright protected work through file sharing. File sharing in it self, is a technique for the transfer of data files from one user to another. If this technique, for example, is used to spread music- and movie files in breach of the authors exclusive rights granted in Swedish copyright law Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, the file sharing becomes illegal. The people who are sharing these kinds of files are often in the debate called pirates. Authors and other holders of copyright, who wants to defend their lawfully given rights to their work, have several different methods to use. These methods include everything between information campaigns to technical copy protections. When the illegal file sharing, despite different countermeasures, still continues, what remains is to press charges for the intrusion. However, due to the anonymity of the Internet, it is often difficult to identify intruders in the case of file sharing. All file sharing as well as regular Internet use is in need of an internet connection. In addition, a unique address called IP-address is given every single computer to be able to identify it in the network. Those who provide the connection and the addresses are Internet providers. The Internet providers hold information about who is paying for a certain connection and which IP-address his computer has been given. Earlier this was restricted information which had the effect that holders of copyright could not get access to it. 1 April 2009 The Intellectual property enforcement directive (2004/48/EG) was implemented. Due to the directive, holders of copyright now have the possibility to get access to the restricted information through a court proceeding, with the purpose to identify the individual behind the intrusion. Even Internet providers themselves and some search engines, can be hold responsible under certain conditions. The conditions of liability vary, both in the practical way and in the extent. This right to information is probably becoming one of the most important ways of securing evidence for copyright holders who intend to defend their work and in the end press charges.

No description available.

Handelsrestriktioner som innebär förbud att exportera vissa varor medför att köprättsliga förpliktelser inte kan fullgöras på det sätt som var tanken vid avtalsslutet. Några vanliga avtalsmässiga metoder för att hantera sådana situationer är att avtala om force majeure- och hardship-klausuler. Denna uppsats utreder vad som gäller enligt dispositiv rätt om parterna inte har hanterat frågan avtalsmässigt och avtalet alltså är ”tyst” om vad som ska gälla vid fullgörelsehindrande exportförbud. Uppsatsen utreder för det första om ett exportförbud har någon inverkan på köpavtalets civilrättsliga giltighet och för det andra om säljare kan befrias från sitt köprättsliga dröjsmålsansvar om ett exportförbud hindrar säljare från att fullgöra naturaförpliktelser. I undersökningen påvisas att ett beslut om exportförbud, oavsett totalförbud eller tillståndspliktig restriktion, troligtvis inte påverkar köpavtalets giltighet. En säljare ansvarar som utgångspunkt för det dröjsmål som till följd av exportförbudet uppstår, men detta gäller förmodligen inte om köparen i otillräcklig grad har medverkat vid en handläggning om exporttillstånd eller om köparen vid avtalsslutet känt till risken för kommande exportförbud. Det är oklart om en säljare kan befrias från fullgörelseansvar med stöd av CISG. Någon uttrycklig befrielsemöjlighet saknas, men mot bakgrund av i doktrinen framförda argument finns stöd för att befria säljaren från fullgörelseansvar i de fall exportförbudet anses utgöra en objektiv omöjlighet. Ett exportförbud torde utgöra fullgörelsehinder utom säljarens kontrollsfär. Befrielse från skadeståndsansvar förutsätter dock att säljaren vid avtalsslutet inte kunde förutse kommande exportförbud och att säljaren inte kunnat undvika eller övervinna fullgörelsehindret. Möjligheten att permanent befrias från dröjsmålsansvar, även efter att exportförbudet har upphört, verkar vara begränsad. För att i det enskilda fallet undvika tvivel kring det köprättsliga dröjsmålsansvaret bottnar uppsatsen i en allmän uppmaning till parter att i möjligaste mån uttryckligen hantera denna fråga inom ramen för köpavtalet.

No description available.