From July 2005 on, the new Swedish Corporate Governance Code will be applied gradually by companies listed on the stock exchange or any authorized financial market in Sweden. The Code has been drawn up in order to clarify and to improve the self-regulation in Swedish companies. The need for codified self-regulation standards has been considered as urgent due to negative trends on the market such as the last few years’ corporate scandals in domestic and international trade and industry. The sought-after consequence is to clarify the mission framework for corporate directors. Ch. 15, section 1 of the Swedish Corporate Act (Aktiebolagslagen) regulates the internal and external damages liability of corporate directors. In order to decide whether or not they have broken a rule or neglected to follow their responsibilities, and thereby contracted damages liability, a so-called culpa judgement is to be made. Virtue of the culpa judgement is foremost found in Ch. 8 of the Swedish Corporate Act, regulating the tasks of the corporate directors. The Stockholm Stock Exchange has decided to incorporate the Code in their quotation prerequisites. This means that all quoted companies have to comply to the Code or, when compliance is not possible, explain the cause of divergence. My purpose with this master thesis is to investigate in what way the new Corporate Governance Code affects the culpa judgement, as well as to discuss in what conditions the Stockholm Stock Exchange can handle the code as a disciplinary instrument towards the quoted companies. / Från juli 2005 skall den nya svenska koden för bolagsstyrning successivt börja tillämpas av bolag vars aktier kan handlas på börs eller annan auktoriserad marknadsplats i Sverige. Koden har utformats i syfte att förtydliga och förbättra självregleringen i svenska bolag. Behovet av kodifierade självregleringsnormer har ansetts stort inte minst med tanke på de senaste årens bolagsskandaler i svenskt och internationellt näringsliv. Följden blir, hoppas man, bland annat att bolagens styrelser och verkställande direktörer skall kunna arbeta efter tydligare ramar i sina uppdrag. Genom ABL 15:1 regleras styrelseledamots och vd:s interna och externa skadeståndsansvar. För att kunna avgöra huruvida de brutit mot eller underlåtit att genomföra sina förpliktelser, och därigenom ådragit sig ett skadeståndsansvar, görs en s k culpabedömning. Ledning för culpabedömningen hämtas främst från bolagsledningens arbetsuppgifter såsom de är formulerade i ABL 8 kap. Stockholmsbörsen har beslutat att införliva koden i sina noteringskrav. Detta innebär att samtliga noterade bolag måste följa kodens regler eller, när så inte är möjligt, avge en förklaring till varför så inte skett. Föremålet för min uppsats är att utreda på vilket sätt den nya koden för bolagsstyrning påverkar culpabedömningen, samt diskutera Stockholmsbörsens förutsättningar att hantera koden som ett disciplinärt instrument gentemot de noterade bolagen.

Revisorer har i uppdrag att granska företagens finansiella räkenskaper för att säkerställa attsiffrorna är rättvisande, trots att det inte är en fullständig garanti. Revisorn har ettskadeståndsansvar i de fall han eller hon vållar skada i det granskade företaget. Dennahermeneutiska studie har genomförts till följd av ett gap i forskningen gällande denriskproblematik i granskningen som kan föranleda skadestånd. Syftet med studien är attbeskriva riskproblematiken i granskningen kopplat till skadeståndsansvaret och hurproblematiken påverkar revisorns arbete, samt utveckla begreppet revisorns dilemma.Forskningsfrågan: Vilken riskproblematik i perspektiv av skadeståndsansvar finns och hurpåverkar den revisorns granskning? har med hjälp av en kvalitativ metod besvarats. Empirinär uppbyggd av tio personliga intervjuer med auktoriserade revisorer från små och storarevisionsbyråer verksamma i Västsverige. Resultatet visar att skadeståndsrisken och revisornsriskmedvetenhet har ökat de senaste åren. Risken för skadestånd är högre för större byråer,eftersom deras klientstock består av större klienter, till skillnad från mindre byråer. Revisornförhåller sig till skadeståndsansvaret, men påverkas dock inte av det i sitt dagliga arbete.Dessutom anses sanktioner från Revisorsinspektionen vara en mer betydande risk än ettskadeståndsanspråk. Många svårigheter i granskningen grundas i att de kräver en bedömningav framtida prospekter, som ibland stöds av få konkreta revisionsbevis. I granskningenbedömer revisorn poster utifrån revisionsrisken. I det fall klientens företagsledning undanhållereller förfalskar information ökar risken för att revisorn gör en felaktig bedömning. Därmedökar risken för att förskingring och annat mygel inte upptäcks. Denna farhåga stiger också dåföretagsledningen visar på hög riskbenägenhet. Slutligen kan skadestånd föranledas då revisornupplyser för mycket eller för lite i revisionsberättelsen. Både typ I- och typ II-fel utförda avrevisorn kan skada klienten och ligga till grund för ett monetärt anspråk. / The auditor has a task of reviewing a company's financial accounts to ensure that the numbersare accurate. Nevertheless, it is not an absolute guarantee of ensurance. The auditor is liablefor damages in the event of injury to the audited company. This hermeneutic study has beencarried out due to a research gap regarding the problematic risks in the audit that could lead todamages. The purpose of this study is to describe the problematic risks in the audit associatedwith the auditor’s liability of damages and how this affects the auditor's examination, as wellas to develop the concept of the auditor's dilemma. The research question: What problematicrisks in terms of liability of damages exist and how does it affect the auditor's examination?has been answered by means of a qualitative method. The empirical evidence consists of tenpersonal interviews with authorized auditors from small and large auditing firms operating inwestern Sweden. The results show that the auditor’s risk of being liable for damages, and thusthe auditor’s risk awareness, has increased in recent years. The risk of a claim for damages ishigher for larger auditing firms because their client base more often consists of larger clients,unlike smaller auditing firms. The auditor maintains an awareness for the damages liability butis, however, not affected by the liability in his or her daily work. In addition, sanctions fromthe Swedish Inspectorate of Auditors are considered to be a more significant risk than a claimfor damages. Many difficulties in the audit are based on the fact that they require an assessmentof future prospects, sometimes supported by few concrete audit evidence. In the audit, theauditor makes assessments based on the audit risk. In the event that the client's managementwithholds or falsifies information, it increases the risk that the auditor makes an incorrectassessment. This amplifies the risk of not detecting embezzlement and other manipulationsmade by the management of the client. This apprehension also enhances when the client’scorporate management exhibits high risk propensity. Finally, damages can be induced whenthe auditor remarks too much or too little in the audit report. Both Type I and Type II errorsmade by the auditor can damage the client and may form the basis for a potential monetaryclaim.

The purpose of this study was to investigate what different relevant professionals are experiencing regarding parental responsibility and commitment in their contact with juveniles and their parents. Our main focus was socially disadvantaged families. We also wanted to investigate the professionals' opinions on principal parental responsibility since the Swedish political party Moderaterna recently suggested the sum of joint and several liability should be raised in order to motivate parents to take responsibility and hinder their juveniles from committing criminal acts. A qualitative study was implemented and included six interviews. The informants are all employed in different fields of work in Malmö town in which they meet children and their parents, foremost in troublesome situations. Our empirical data were compared to and analysed with previous research data such as peer reviewed studies and scientific articles. This was carried out in combination with two theoretical perspectives relevant to the purpose of our study and its questions at issue. Most of the previous research indicates that juvenile delinquency is mainly contributed by structural problems and that different ways of punishing parents for the acts of their children seldomly increases the likelihood of decreased offending. On the contrary it seems to impair the situation of the affected families even more. The result of our empirical data showed that most of our informants did not regard parental commitment or responsibility as an issue or that the parents they meet lack these kinds of characteristics. Furthermore the overall opinion on a raised sum of joint and several liability was that it would serve no good since the main persuasion of the informants was that structural problems and lack of tools to control and monitor juveniles were the key issues.

Mycket kan gå fel när en part, i ett sent skede, väljer att hoppa av avtalsförhandlingarna i samband med ett bostadsköp eller en bostadsförsäljning. I svensk rätt är fastighetsköpet ett formalavtal vilket innebär att inget är bindande förrän formkraven är uppfyllda. Detta möjliggör att en part illojalt kan föra avtalsförhandlingar utan avsikt att ingå avtal, medan motparten ådrar sig kostnader som senare visar sig utan mening.  I denna uppsats undersöks rättsfiguren culpa in contrahendo som innebär att en part som av oaktsamhet orsakat en skada för motparten i anknytning till avtalsförhandlingarna, kan komma att bli ersättningsskyldig för den inträffade skadan. Inte nog med att det krävs ett oaktsamt agerande för att ett prekontraktuellt ansvar skall aktualiseras ställs det även krav, utifrån rättspraxis och doktrin, på att avtalsförhandlingarna uppnått en kritisk punkt där lojalitetsplikten träder in. Syftet med denna uppsats är att försöka bringa klarhet i vad som kan betraktas som en kritisk punkt där ett skadeståndsansvar enligt principen om culpa in contrahendo blir gällande. Studien är främst baserad på en rättsvetenskaplig metod, som komplement har också en kvantitativ metod applicerats i form av en enkätundersökning. Utifrån rättspraxis har det kunnat fastställas att en kritisk punkt går att jämföra med de situationer där parterna undertecknat ett föravtal. Resultatet från enkätundersökningen visar att den kritiska punkten möjligen har sitt inträdande i samband med att en av parterna undertecknar köpekontraktet. Viktigt att understryka är att respondenternas svar inte kan betraktas som gällande rätt. / A lot of things can go wrong when a part, at a late stage, exits during contract negotiations in connection with property conveyances. In Swedish law, the property purchase is a formal agreement, which means that nothing becomes binding until the formal requirements are met. This allows a part to disloyally negotiate agreements without intending to enter a contract, while the other part incurs costs that later prove meaningless.  This essay investigates the legal figure culpa in contrahendo, which means that a part whose negligence causes an injury to the counterpart in connection with the contract negotiations may be liable for the damage. Not only is negligent behaviour required for a pre-contractual liability to be triggered, but there is also requirement, based on case law and jurisprudence, that the contract negotiations have reached a critical point where the duty of loyalty enters.  The purpose of this essay is to try to clarify what can be considered a critical point where liability for damages according to the principle of culpa in contrahendo becomes valid. The study is mainly based on a legal method. As a complement, a quantitative method in the form of a study has been applied. Based on case law, it has been possible to establish that a critical point can be compared with the situations where the parties have signed a preliminary agreement. The results from the survey show that the critical point may have arisen when one of the parties signed the contract. It is important to emphasize that the respondent’s answers cannot be regarded as applicable law.

Svensk lagstiftning är inte teknikneutral och har inte framtagits för att omfatta komplexa lösningar som exempelvis AI-system. Det innebär bland annat att det inte är specifikt reglerat hur ansvarsfördelningen ska ske vid skador som uppkommit i utomobligatoriska situationer i vilka skada orsakats av AI. För utomobligatoriska skador av detta slag tillämpas i dagsläget huvudsakligen skadeståndslagen (1972:207) och produktansvarslagen (1992:18). Komplexiteten som ett AI-system innefattar gör det svårt att tillämpa reglerna i dessa lagar fullt ut eftersom det kan vara utmanande att urskilja vilken del av AI-systemet som orsakat den faktiska skadan.    Det föreligger i skrivande stund ett förslag om införande av en AI-förordning, EU-kommissionens förslag till förordning om harmoniserade regler för AI (2021/0106(COD)), vilket är ämnat att förtydliga ansvaret vid framtagande av framförallt högrisk AI. AI-förordningen har delvis sin grund i Europaparlamentets resolution om en skadeståndsordning för artificiell intelligens (2020/2014(INL)). Resolutionen är ämnad att uppmuntra till införande av gemensamma regler för skadestånd och är inriktad på skador orsakade av högrisksystem.   Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida ytterligare reglering, likt den som föreslagits i AI-förordningen och resolutionen, krävs för att rättsläget avseende utomobligatoriska situationer där AI orsakat sakskada ska bedömas vara klart, tydligt och förutsebart. Utöver detta är syftet även att utreda vad dessa föreslagna regleringar innebär för företag som arbetar med AI och huruvida det framgår hur företagen kan gå tillväga för att efterleva regleringarna.   För att uppfylla syftet med uppsatsen behandlas såväl AI-förordningen som resolutionen ingående i aktuella delar och såväl remissvar avseende AI-förordningen som kommentarer av dagens rättsläge analyseras. För att ge en inblick i avsaknaden och inverkan av teknikneutral lagstiftning presenteras, trots att den avser inomobligatoriska förhållanden, även i skadeståndsrelevanta delar Regeringens proposition 2021/22:85 - En ny konsumentköplag i vilken digitala produkter inarbetats.    Avslutningsvis dras slutsatser avseende uppsatsens huvudsakliga frågeställning huruvida EU-kommissionens förslag till förordning om harmoniserade regler för AI och Europaparlamentets resolution om en skadeståndsordning för artificiell intelligens är tillfredställande för att uppnå ett klart, tydligt och förutsebart rättsläge avseende ansvarsfördelningen i utomobligatoriska förhållanden vid sakskada orsakad av AI. Den slutliga bedömningen är att förslagen inte enskilt eller i samspel uppfyller önskemålet om ett klart, tydligt och förutsebart rättsläge. Inte heller anses dagens rättsläge uppfylla detta, vilket lämnar utrymme för ytterligare granskning av ansvarsfördelningen. Således upplevs inte regleringarna erbjuda ett erforderligt underlag vid sakskador orsakade av AI i utomobligatoriska förhållanden.

Som ett resultat av samhällsutvecklingen och den rådande klimatkrisen har ett ökat fokus på hållbarhet aktualiserats. Det har i samhällsdebatten framförts för- och motargument avseende att aktiebolag bör implementera en hållbar bolagsstyrning i större eller mindre utsträckning. Aktiebolag bedrivs med utgångspunkt i syftet att bereda aktieägarna vinst, men 3 kap. 3 § ABL tillskriver aktieägarna möjlighet att helt eller delvis ändra syftet i bolagsordningen. Det finns skilda tolkningar i frågan huruvida 3 kap. 3 § ABL tillåter styrelsen att beakta hållbarhet i sitt beslutsfattande. Å ena sidan påpekas att vinstsyftet ämnar ge aktieägarna ett skydd, eftersom det kan sägas utgöra en garanti för avkastning på deras investering. Tolkningen ligger i linje med den traditionella aktieägarmodellen. Å andra sidan kan grundtankarna i intressentmodellen, som ämnar att tillgodose fler än aktieägarnas intressen, anses vara en lösning på aktiebolagets roll i hållbarhetsfrågan. Modellen som bäst återspeglar 3 kap. 3 § ABL torde dock vara enlightened shareholder value model. Argumentet att långsiktig vinst och hållbarhet kan gynna bolaget ekonomiskt, till exempel till följd av goodwill, ger styrelsen utrymme att beakta hållbarhet som ett led i att generera vinst till aktieägarna. En implementering av ett syfte med fokus på hållbarhet jämte vinstsyftet torde vid första anblick utvidga styrelsens utrymme för att beakta hållbarhet, men på grund av att vinst och hållbarhet kan utgöra målkonflikter kan en sådan implementering föranleda svårigheter vid prioritering av målen. En överträdelse av verksamhetssyftet kan åsamka styrelsen skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 § ABL. Syftet med uppsatsen är att utreda om intressenter, utöver aktieägarna, har möjlighet att föra en sådan skadeståndstalan mot styrelsen. En förutsättning för skadestånd är att skadan har drabbat det intresse som skyddas av den norm som skadevållaren har överträtt. 3 kap. 3 § ABL anses vara en aktieägarskyddsregel. Därmed torde endast aktieägarna omfattas av normskyddet vid överträdelse av syftet. Så torde fallet vara även när bolaget har ett helt eller delvis annat syfte än vinst, eftersom det ligger i aktieägarnas intresse att ändra syftet. Slutsatsen föranleder att syftesstridiga handlingar riskerar att bli sanktionslösa. En omformulering av 3 kap. 3 § ABL med innebörden att samtliga intressenter erhåller ett skydd skulle innebära att övriga intressenter, utöver aktieägarna, omfattas av normskyddsläran. Däremot synes uppenbarhetskriteriet föranleda svårigheter för intressenterna att kunna föra en skadeståndstalan mot styrelsen vid beslutsfattande som strider mot syftet.

Den tekniska utvecklingen, närmare bestämt introduktionen av fenomenet självkörande fordon, har medfört att det i skrivande stund föreligger viss oklarhet beträffande ansvarsfrågan enligt gällande rätt. Denna oklarhet har varit föremål för diskussion i ett delbetänkande från regeringen. I SOU 2016:28 finns sammanfattade förslag på reglering, däremot endast avseende försöksverksamheten ”Drive Me” som biltillverkaren Volvo ligger bakom. För att bemöta denna oklarhet har rättsläget diskuterats och problematiserats i hopp om ökad insikt i frågan. Detta utifrån framförallt skadeståndslagen, trafikskadelagen och produktansvarslagen samt generella skadeståndsrättsliga principer och ansvarsformer. Sammantaget har det kunnat konstateras att det inte finns någon självklar lösning på problemet, även om det i ett flertal situationer går att få en uppfattning av vad som vore juridiskt rimligt. Uppsatsen bidrar således till en problematisering av rättsläget inför den kommande harmoniseringen av teknik och juridik; ett steg i utvecklingen. / The technological development, specifically the introduction of the phenomenon of driverless vehicles, has meant that the time of writing, some ambiguity regarding the issue of liability under the law exists. This uncertainty has been discussed in an interim report from the government. Proposals on regulation are summarized in current SOU, however, only for the pilot project “Drive Me” as the automaker Volvo is behind. In order to address this uncertainty, the legal position has discussed and problematized in the hope of increasing awareness on the issue. Mainly from tort liability, Traffic damage Act, product liability law and liability forms and general principles of tort law. Overall, it´s been established that there is no obvious solution to the problem, although it´s possible to get an idea of what would be legally reasonable in a number of situations. The essay contributes thus to a discussion of problems of the legal position for the upcoming harmonization of technology and law; a stage of development.

Ansvarsbegränsningsklausuler används i rådgivningsavtal för att begränsa rådgivarens riskexponering för det fall klienten åsamkas skada till följd av rådgivningen. I vilken mån kan då sådana ansvarsbegränsningar upprätthållas i avtalet? För utreda rättsläget har uppsatsen utgått från en analys av vilka särskilda omständigheter domstolar inrymmer i sin oskälighetsbedömning av sådana avtalsvillkor vid en prövning enligt 36 § AvtL. Svaret på frågan har visat sig vara beroende av att försöka upprätthålla en balans mellan principen om avtalsfrihet och pacta sunt servanda, och domstolarnas behov av att motverka oskälighet i avtalsförhållandena. Utgångspunkten för bedömningen enligt 36 § AvtL har varit om ansvarsbegränsningen ansetts utgöra en rimlig riskavvägning mellan parterna. Traditionellt har hanteringen av ansvarsbegränsningar skett på det sätt varigenom grov vårdslöshet ovillkorligen har ansetts leda till genombrott av avtalsvillkoret. Resultatet blir då binärt eftersom ansvarsbegränsningen endast kan bedömas som giltig eller ogiltig. Av den anledningen möjliggör 36 § AvtL för en mer flexibel bedömning som anpassats efter omständigheterna i det enskilda fallet. Vilka omständigheter som kan beaktas vid riskavvägningen har blivit offentligt sedan ett skiljedomsavgörande mellan Profilgruppen och KPMG klandrats. Skiljenämndens hantering av den avtalade ansvarsbegränsningen och hur prövningen enligt 36 § AvtL kan gå till återkom under föregående år i prejudikatet NJA 2022 s. 354. Utredningen i uppsatsen har visat att avtalade ansvarsbegränsningar i rådgivningsavtal kan upprätthållas i den mån villkoret inte utgör en orimlig riskavvägning mellan avtalsparterna. Vid en sådan riskavvägning är en rådgivares befogade intresse av skydd mot vårdslösa misstag och förbiseenden av betydelse. För att avgöra om rådgivaren haft ett sådant befogat intresse av skydd ska vidare ett antal omständigheter inverka på bedömningen. Främst ska beaktas med vilken grad av oaktsamhet som rådgivaren utfört sitt uppdrag, liksom vilka försäkringsmöjligheter som båda avtalsparterna haft och vilket centralt åtagande som rådgivaren åsidosatt. Även ansvarsbegränsningens förhållande till rådgivarens arvode har visat sig inverka på bedömningen för om riskavvägningen mellan parterna ska anses som rimlig. / Limitations of liability are common features in contracts used by professional advisors to restrict the advisor's risk exposure in the event the advisor would be liable for damages incurred by the client as a consequence of the service rendered under the contract. The purpose of this paper is to analyze to what extent such provisions may be upheld. In order to analyze the legal position, this paper mainly focus on section 36 of the Contracts Act, which provides that a contract term or condition may be modified or set aside if such term or condition is unconscionable, and case law addressing which circumstances that are of relevance when applying section 36 of the Contracts Act. The analysis in this paper shows that the key issue is the balance between the interest of upholding the principle of freedom of contract, including pacta sunt servanda, and the interest of taking actions against unfair contract terms. The starting point when applying section 36 of the Contract Acts is to assess whether or not the limitations of liability are deemed to constitute a reasonable allocation of risk between the parties. The prevailing view has previously been that the provisions regarding limitations of liability may only be set aside in the event of wilful misconduct or gross negligence. As a consequence, such provisions have either been set aside in its entirety or upheld. However, when applying section 36 of the Contracts Act, all circumstances of relevance are to be considered on a case-by-case basis. The legal position in this regard have become somewhat clearer since an arbitral award involving Profilgruppen and KPMG was challenged and thus became public. The preceding year, in a different case, the Swedish Supreme Court rendered a ruling in a case referred to as NJA 2022 s. 354 where the claimant challenged provisions regarding limitations of liability based on section 36 of the Contracts Act. A conclusion in this paper is that the Supreme Court's ruling is consistent with, and was influenced by, the reasoning of the arbitral tribunal. The main conclusion in this paper is that provisions regarding limitations of liability which are used by professional advisors may be upheld to the extent they are not deemed to constitute an unreasonable allocation of risk between the parties. The professional advisor's interest of limiting its liability for damages in the event of errors and oversights must be considered and taking into account. However, an overall assessment must be made and all circumstances of relevance are to be considered. In particular, the extent of the advisor's negligence must be taken into account and it must be considered whether or 4 not the advisor has failed to perform a fundamental undertaking. It is also relevant to consider the parties' ability to take out an insurance policy. In addition, the analysis in this paper indicates that the fees payable to the advisor in relation to the limitations of liability are relevant to consider when determining if the allocation of risk between the parties is reasonable.

The stock market has proven to offer satisfactory means of raising capital for public companies. One behaviour that rather frequently can be observed is that companies on the stock market are becoming the subject of so-called takeover-offers. Immediately upon the commencement of a takeover-process the board of directors of a target-company is responsible for certain obligations stipulated in the legal framework for the stock market. An obligation of quite substantial significance for the shareholders in the target-company is the board of directors’ duty to make a statement on the takeover-offer. Since the said statement is of such significance for the shareholders, the question arises whether the board of directors can be held liable for irresponsible statements with regards to an imminent takeover-offer. This thesis aims to answer this question whilst examining closely related questions such as which obligations the board of directors has when making a statement on a takeover-offer as well as what basis of liability is applicable to the board of directors. Due to the nature of the Swedish capital market regulation the thesis also aims to illustrate and problematize the relationship between legislation and what is commonly referred to as self-regulation. By the means of a legal dogmatic method the thesis concludes that the boards of directors in some cases are liable for their statements on a takeover-offer. The conditions for which a basis of liability is applicable differs depending upon which ground of liability is chosen to establish said liability, this circumstance turns out to be of critical importance in a procedural sense. Although the basis of liability differs from one another the thesis displays that legitimate reasons speak for basing a claim for damages on the rule regarding tortious liability that the Swedish Supreme Court (Högsta domstolen) has developed. In addition to how the board of directors can be held liable the research has also demonstrated the importance of the statements the board of directors make on a takeover-offer. This provides support to the belief that the board of directors should be able to be held responsible for careless statements with regards to an impending takeover-offer. Furthermore, the research shows that a lack of distinct conjunction between self-regulation and legislation could generate an inconsistent construction of what the content of the current law is at any given time.

I uppsatsen utreds vad försäkring är samt vad affärsrisker är och hur de försäkras inom ramen för ansvarsförsäkringen. Viktiga frågor är var, och varför, gränsen för affärsriskers försäkringsbarhet dras som den gör, samt huruvida en ny struktur och systematik kan ge upphov till en mer ändamålsenlig gränsdragning. För att kunna förstå och argumentera kring behandlingen av affärsrisker i ansvarsförsäkringen, samt för att kunna omfamna ämnessfären med ett helhetsgrepp, måste först en relation till försäkringens väsen byggas. Kunskapen om vad försäkring är och varför försäkring finns utgör oumbärliga fundament i argumentationen om affärsriskers försäkringsbara vara eller icke vara. De försäkringsrättsliga principerna och den normativa bas som bygger upp rättsområdet synliggör ramen för försäkringsavtalsparternas förhållande och rekvisiten för försäkringsbarheten. Dessa principer och normer utgör sedermera bakgrunden som affärsriskerna ses emot i analysen. Ansvarsförsäkringen täcker den försäkrades skadeståndsansvar. En uppdelning kan göras mellan hur täckning sker av kontraktuella skadestånds- och ersättningsansvar respektive utomobligatoriska skadeståndsansvar. I och med att professions- och rådgivningsansvaret behandlas annorlunda än ansvaret i andra tjänsteverksamheter finns det en principiell vinst i att belysa det separat. Affärsriskerna leder fram till ett eventuellt ansvar och hur de behandlas kan ses i de omfattnings- och undantagsvillkor som återfinns i den vanliga ansvarsförsäkringen och i GLI-försäkringen. I uppsatsen genomgås följande utvidgande och undantagande villkor: undantaget för ren förmögenhetsskada, undantaget för omhändertagen egendom, undantaget för garantier och utfästelser, undantaget för förutsebar skada, undantaget för skada på levererad egendom, tillägget för ren förmögenhetsskada, återkallelsetillägget, tillägget för ingrediens- och komponentskada, åtkomst- och återställandetillägget samt goodwilltillägget. Gränsdragningen för täckning av affärsrisker i ansvarsförsäkringen är spretig och förefaller inte utgå ifrån en bakomliggande systematik. De gemensamma nämnarna analyseras dock, vilket ger en uppfattning av de syften som försäkringsbranschen vill uppnå med avgränsningen mot vissa affärsrisker. Med erfarenheter från vad försäkringens väsen är, hur och varför gränsdragningen görs samt dess, ur ändamålssynpunkt, inte helt tillfredställande resultat, kan en ny struktur och systematik föreslås. Förhoppningsvis leder det till en mer genomtänkt och förståelig hantering av affärsrisker i ansvarsförsäkringsfrågor. / In this thesis, I examine what insurance is, together with what business risk is and how business risks are insured in the context of liability insurance. Important questions are where, and why, the boundaries of the insurability of business risks are set as they are, and also whether a new structure and systematics could give rise to a more suitable delimitation. To be able to understand and argue about how business risks are treated in the context of liability insurance, and also to be able to approach the sphere of the subject holistically, a relation to the essence of insurance must first be built. The knowledge about what insurance is and why it exists is an indispensable foundation for the argumentation around the insurability of business risks. The principles and the normative base that make up the legal area of insurance law reveal the framework of the relationship between the parties of the insurance contract and the requirements of insurability. These principles and norms subsequently form the background against which the business risks are seen in the analysis. The liability insurance covers the liability of the insured. A distinction can be made between how the insurance covers contractual liability and non-contractual liability. Since professional liability, such as the liability of advisors, is treated differently from the liability of other service businesses, there is a principal benefit in elucidating it separately. The business risks lead to a potential liability, and how they are treated can be seen in the regular and global liability insurance policies. In this thesis, the following expanding and excluding policies are covered. Exclusion of pure financial loss, property in trust, promise or guarantee, foreseeable damage and damage to delivered property. Addition of pure financial loss, recall, claims due to ingredients or components, access and restoration costs, and goodwill. The boundary of coverage of business risks in the context of liability insurance is fuzzy and does not appear to be set based upon any underlying systematics. The common denominators are, however, analyzed which gives an idea of the ends that the insurance industry wants to achieve through the delimitation against certain business risks. With knowledge of what constitutes the essence of insurance, of how and why the boundaries are set as they are and of their, from a purpose-oriented point of view, not entirely satisfactory results, a new structure and systematics can be proposed. Hopefully, it leads to a more thought-out and comprehensible treatment of business risks in matters regarding liability insurance.