Uppsatsen behandlar fastighetsmäklarens allmänna skyldigheter och roll som opartisk mellanman för att utreda grunderna för dennes utomobligatoriska skadeståndsansvar. Utgångspunkten är 25 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) (FML) som reglerar mäklarens skadeståndsansvar inom lagens direkta tillämpningsområde. Det utomobligatoriska skadeståndsansvaret bortom 25 § FML direkta tillämpningsområde är inte reglerat i lag. För att FML:s regler, och således skadeståndsgrunder, ska vara direkt tillämpliga kräver det att alla rekvisit i 1 § FML är uppfyllda. Genom prejudikat, praxis från underinstanserna, nämndpraxis och förarbeten har det dock etablerats en gällande rätt som gör det möjligt att tillämpa FML analogt på flera situationer även om alla rekvisit i 1 § FML inte är uppfyllda. En mäklare kan exempelvis utföra begränsade uppdrag, som skrivuppdrag, och ändå vara skyldig att iaktta god fastighetsmäklarsed, vilket Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) nyligen slagit fast. Att FML kan tillämpas analogt gör att även skadeståndsgrunderna och det utomobligatoriska skadeståndsansvar som mäklaren har enligt FML, även kan tillämpas när FML inte är direkt tillämpligt. En mäklare som utför ett skrivuppdrag måste därför iaktta alla de skyldigheter som finns reglerade i FML. Förutom att speciallagstiftning kan vara skadeståndsgrundande för utomobligatoriskt skadeståndsansvar finns det andra allmänna skadeståndsgrundande principer, en av dessa är befogad tillit. I uppsatsen utreds om principen om befogad tillit kan utgöra en skadeståndsgrund i det fall FML inte är direkt tillämplig. Eftersom analog tillämpning av FML vid begränsade uppdrag avgörs från fall till fall och avgörande är hur stark anknytning handlandet har till förmedling, drar vi slutsatsen att det är svårt att föreställa sig att befogad tillit ska kunna uppstå om mäklaren utfört ett uppdrag som inte direkt tillhör dennes kompetensområde. Av 25 § FML och förarbetena till lagen framgår att den skadeståndsberättigade kretsen sträcker sig till presumtiva köpare och säljare. Rätts- och nämndpraxis på området är knapphändig och vi använder därför två teoretiska exempel för att visa på situationer som skulle kunna aktualisera en presumtiv köpares berättigande till skadestånd. Slutsatsen utifrån de två teoretiska exemplen är att det även i teorin är svårt att föreställa sig någon med en än mer avlägsen relation till mäklaren skulle kunna vara berättigad till skadestånd.

I uppsatsen utreds vad försäkring är samt vad affärsrisker är och hur de försäkras inom ramen för ansvarsförsäkringen. Viktiga frågor är var, och varför, gränsen för affärsriskers försäkringsbarhet dras som den gör, samt huruvida en ny struktur och systematik kan ge upphov till en mer ändamålsenlig gränsdragning. För att kunna förstå och argumentera kring behandlingen av affärsrisker i ansvarsförsäkringen, samt för att kunna omfamna ämnessfären med ett helhetsgrepp, måste först en relation till försäkringens väsen byggas. Kunskapen om vad försäkring är och varför försäkring finns utgör oumbärliga fundament i argumentationen om affärsriskers försäkringsbara vara eller icke vara. De försäkringsrättsliga principerna och den normativa bas som bygger upp rättsområdet synliggör ramen för försäkringsavtalsparternas förhållande och rekvisiten för försäkringsbarheten. Dessa principer och normer utgör sedermera bakgrunden som affärsriskerna ses emot i analysen. Ansvarsförsäkringen täcker den försäkrades skadeståndsansvar. En uppdelning kan göras mellan hur täckning sker av kontraktuella skadestånds- och ersättningsansvar respektive utomobligatoriska skadeståndsansvar. I och med att professions- och rådgivningsansvaret behandlas annorlunda än ansvaret i andra tjänsteverksamheter finns det en principiell vinst i att belysa det separat. Affärsriskerna leder fram till ett eventuellt ansvar och hur de behandlas kan ses i de omfattnings- och undantagsvillkor som återfinns i den vanliga ansvarsförsäkringen och i GLI-försäkringen. I uppsatsen genomgås följande utvidgande och undantagande villkor: undantaget för ren förmögenhetsskada, undantaget för omhändertagen egendom, undantaget för garantier och utfästelser, undantaget för förutsebar skada, undantaget för skada på levererad egendom, tillägget för ren förmögenhetsskada, återkallelsetillägget, tillägget för ingrediens- och komponentskada, åtkomst- och återställandetillägget samt goodwilltillägget. Gränsdragningen för täckning av affärsrisker i ansvarsförsäkringen är spretig och förefaller inte utgå ifrån en bakomliggande systematik. De gemensamma nämnarna analyseras dock, vilket ger en uppfattning av de syften som försäkringsbranschen vill uppnå med avgränsningen mot vissa affärsrisker. Med erfarenheter från vad försäkringens väsen är, hur och varför gränsdragningen görs samt dess, ur ändamålssynpunkt, inte helt tillfredställande resultat, kan en ny struktur och systematik föreslås. Förhoppningsvis leder det till en mer genomtänkt och förståelig hantering av affärsrisker i ansvarsförsäkringsfrågor. / In this thesis, I examine what insurance is, together with what business risk is and how business risks are insured in the context of liability insurance. Important questions are where, and why, the boundaries of the insurability of business risks are set as they are, and also whether a new structure and systematics could give rise to a more suitable delimitation. To be able to understand and argue about how business risks are treated in the context of liability insurance, and also to be able to approach the sphere of the subject holistically, a relation to the essence of insurance must first be built. The knowledge about what insurance is and why it exists is an indispensable foundation for the argumentation around the insurability of business risks. The principles and the normative base that make up the legal area of insurance law reveal the framework of the relationship between the parties of the insurance contract and the requirements of insurability. These principles and norms subsequently form the background against which the business risks are seen in the analysis. The liability insurance covers the liability of the insured. A distinction can be made between how the insurance covers contractual liability and non-contractual liability. Since professional liability, such as the liability of advisors, is treated differently from the liability of other service businesses, there is a principal benefit in elucidating it separately. The business risks lead to a potential liability, and how they are treated can be seen in the regular and global liability insurance policies. In this thesis, the following expanding and excluding policies are covered. Exclusion of pure financial loss, property in trust, promise or guarantee, foreseeable damage and damage to delivered property. Addition of pure financial loss, recall, claims due to ingredients or components, access and restoration costs, and goodwill. The boundary of coverage of business risks in the context of liability insurance is fuzzy and does not appear to be set based upon any underlying systematics. The common denominators are, however, analyzed which gives an idea of the ends that the insurance industry wants to achieve through the delimitation against certain business risks. With knowledge of what constitutes the essence of insurance, of how and why the boundaries are set as they are and of their, from a purpose-oriented point of view, not entirely satisfactory results, a new structure and systematics can be proposed. Hopefully, it leads to a more thought-out and comprehensible treatment of business risks in matters regarding liability insurance.