Det huvudsakliga syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur culpabedömningen görs när barn och unga vållar personskada. Den allmänna culpabedömningen i 2 kap. 1 § SkL är inte tillämpbar på individer under 18 år varvid motsvarigheten återfinns i 2 kap. 4 § SkL och avser en skälighetsbedömning. Uppsatsen har behandlat hur gällande rätt tar sig uttryck på skadeståndsrättens område samt hur rättsläget såg ut innan skadeståndslagens ikraftträdande. Metoden är rättsdogmatisk. Rättsutredningen har visat att barn och unga under 18 år kan bli ersättningsskyldiga. Skadeståndet ska emellertid jämkas i den mån det anses vara skäligt. Motiven till skadeståndslagen uttrycker att barn över 15 år i princip bär fullt skadeståndsansvar vilket innebär att skadevållarens ålder har stor betydelse. Vårdnadshavares tillsynsansvar är väsentligt när det gäller barn i yngre åldrar varvid även barnets samtycke till lek kan vara problematiskt att bedöma. Brister vårdnadshavare i tillsynsplikten kan de ha agerat vårdslöst enligt 2 kap. 1 § SkL vilket kan medföra skadeståndsskyldighet. Ansvarsförsäkring utgör en central ståndpunkt vad gäller den skadelidandes rätt till skadestånd till följd av en inträffad skada.

No description available.

<p>Under de senaste åren har flertalet stämningar riktade mot revisionsbyråer fått medialt utrymme. I media och i den akademiska debatten framkommer olika anledningar till varför revisorn har blivit stämd, vilka kan kopplas till teorier inom revision och den problematik som är knuten till yrket. Syftet med denna uppsats är att utreda hur revisionsprofessionen i Sverige förklarar att revisorn blir stämd. I den teoretiska referensramen har vi med teori om revisionsmisslyckande, förväntningsgapet samt försäkringshypotesen. Tillsammans bildar dessa teorier en analysmodell som vi har utgått från vid insamling och analys av empirin. Vi valde en kvalitativ ansats med intervjuer som metod. Totalt har vi genomfört sju intervjuer med anställda inom revisionsbranschen. Sex av informanterna är revisorer och en är jurist. Den empiriska undersökningen visade att ett revisionsmisslyckande eller försäkringshypotesen tillsammans med ett revisionsmisslyckande kan enligt informanterna vara möjliga förklaringar till varför revisorn blir stämd.</p>

Under de senaste åren har flertalet stämningar riktade mot revisionsbyråer fått medialt utrymme. I media och i den akademiska debatten framkommer olika anledningar till varför revisorn har blivit stämd, vilka kan kopplas till teorier inom revision och den problematik som är knuten till yrket. Syftet med denna uppsats är att utreda hur revisionsprofessionen i Sverige förklarar att revisorn blir stämd. I den teoretiska referensramen har vi med teori om revisionsmisslyckande, förväntningsgapet samt försäkringshypotesen. Tillsammans bildar dessa teorier en analysmodell som vi har utgått från vid insamling och analys av empirin. Vi valde en kvalitativ ansats med intervjuer som metod. Totalt har vi genomfört sju intervjuer med anställda inom revisionsbranschen. Sex av informanterna är revisorer och en är jurist. Den empiriska undersökningen visade att ett revisionsmisslyckande eller försäkringshypotesen tillsammans med ett revisionsmisslyckande kan enligt informanterna vara möjliga förklaringar till varför revisorn blir stämd.

At first glance, the group CEO's (koncernchefens) legal position looks easy. It is the CEO’s responsibility to lead and make decisions on matters which affect the entire group, all while defending the company’s best interests. However, when one looks closely at how the Companies Act (Aktiebolagslagen) regulates how a company should organize itself, as well as the options available to manage the group, one rea-lizes that simply appointing a group CEO does not necessarily make the company compatible with the Companies Act. A group CEO threatens to reduce both the Board and CEO's legal administrative districts which are not in accordance with legal and commercial principles.In order to introduce a group CEO it requires a detailed investigation of the group's legal relationships. Through investigation, the companies can clarify what is included in the subsidiaries’ executives' legal management area, in order to align the group CEO's powers—eliminating the threat to restrict the jurisdiction of the various group companies' Board of Directors and CEO. The group CEO could potentially take advantage of his or her position and use his or her power to damage one of the subsidiaries. Since the group CEO is not mentioned in the Companies Act, Chapter 29, as one of the responsible parties, the group CEO is not, at least not directly, sub-ject to damages based on the Companies Act, tort law.A potential solution to this is to apply the Commercial Code (Handelsbalkens) 18th chapter and its rules of tort law, which states that the group CEO would take a trus-teeship (sysslomannaställning) with one of the Group companies. This paper/essay presents and analyzes various ways a CEO can exercise the power to represent sever-al group companies and the grounds upon which the group CEO can be held liable for his or her actions.

No description available.

No description available.

Inom skadeståndsrätten är det inte ovanligt att flera skadeståndsbestämmelser kan aktualiseras samtidigt. När skadeståndsansvar täcks av flera bestämmelser samtidigt benämns det som ansvarskonkurrens. När det däremot finns en avtalsrelation mellan den skadelidande och den skadevållande uppstår frågan huruvida avtalet mellan parterna ska anses reglera skadeståndsansvaret.  Det huvudsakliga syftet med uppsatsen är att utreda vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska kunna tillämpas i ett inomobligatoriskt förhållande. Uppsatsens syfte är även att utreda vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att allmänna skadeståndsbestämmelser ska kunna tillämpas inom ramen för en speciallagstiftning. Uppsatsen bygger på en analys av en mängd rättsfall från HD där frågan om ansvarskonkurrens varit aktuell. Genom en analys av rättsfall från HD har gemensamma nyckelfaktorer identifierats som har avgörande påverkan på om ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan tillämpas i ett inomobligatoriskt förhållande och om allmänna skadeståndsbestämmelser kan tillämpas inom ramen för en speciallagstiftning. De nyckelfaktorer som identifierats är: om skadan omfattas av den utomobligatoriska regeln, regelns eventuella exklusivitet, avtalets eventuella exklusivitet, avtalets innehåll, möjligheten att reglera skadeståndsansvaret, riskfördelning, partsavsikt, syftet med avtalet och förhållandet mellan avtalet och den utomobligatoriska bestämmelsen. Nyckelfaktorerna har sedan undersökts tillsammans för att fastställa rättsläget och för att besvara problemformuleringen.  Undersökningen visar på vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska kunna aktualiseras i ett kontraktsförhållande. Huvudregeln är att en skadelidande har möjlighet att stödja sig på utomobligatoriska grunder även när denne befinner sig i en avtalsrelation med den skadevållande. Avtalet kan dock föranleda att utomobligatoriskt skadeståndsansvar exkluderas. Sammanfattningsvis kan det konstateras att i vilka situationer som ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan tillämpas i ett kontraktsförhållande inte är helt klarlagt utan det blir ytterst en fråga om avtalstolkning när räckvidden av avtalet ska fastställas.

Detta arbete behandlar anställningsavtalen: det svenska Storsjöavtalet för styrmän/telegrafist, färöiskt anställningsavtal för svenska fartygsbefäl och ITF:s anställningsavtal för besättningsmedlemmar på bekvämlighetsflaggade fartyg. Syftet med jämförelsen var att utröna skillnaderna mellan avtalen, gällande uppsägning, ekonomisk ersättning vid sjukdom och skadefall samt skadeståndsansvar med hänsyn till social trygghet. Metoden som användes för att genomföra arbetet var en kvalitativ litteraturstudie. Storsjöavtalet och det färöiska avtalet liknar varandra relativt väl gällande uppsägning medan ITF:s anställningsavtal skiljer sig från de andra avtalen. Gällande sjukdom och skadefall ger alla avtalen ersättningar. Storsjöavtalets ersättning baseradas på Försäkringskassans utbetalningar medan det färöiska och ITF:s anställningsavtal har separata försäkringar som rederiet upprättar till enskilt fartygsbefäl. Beträffande skadeståndsansvar devierar ITF:s anställningsavtal eftersom det inte behöver finnas synnerliga skäl, som krävs enligt Storsjöavtalet och det färöiska avtalet, för att bli personligt skadeståndsskyldig för fel i tjänsten. Jämförelsen ger en bra inblick hur avtalen är uppbyggda kring nationella lagar och/eller avsaknaden av dessa. Generellt är Storsjöavtalet mer socialt betryggande än vad det färöiska och det internationella ITF-anställningsavtalet är. / This study deals with employment agreements: the Swedish Storsjö Agreement for officers and telegraphists, Faroese Employment Agreement for Swedish officers and the ITF Uniform ”TCC” Collective Agreement for crews onboard flag of convenience ships. The purpose of the comparison was to determine differences between the agreements concerning termination, economical compensation for illness and injury cases and liability in case of default in regards of social security. The method of the work was a qualitative literature study. Storsjö Agreement and the Faroese Agreement is relatively similar to each other regarding termination of the contract, while the ITF Agreement differ from the other agreements. Regarding economical compensation for illness and injury cases all the agreements provides a safety net for the officer. The compensation with Storsjö Agreement is based on the Swedish Social Insurance Agency payouts, while the Faroese Agreement and ITF Agreement have separate insurance policies that the company arranges to individual officers. Regarding liability due to default, the ITF Agreement contract differ since it does not have to be any exceptional reasons for the default, which is required in Storsjö Agreement and the Faroese Agreement, to make the officer personally responsible for the damage. The comparison gives a good insight into how the contracts are structured around national laws and/or the lack of them. Generally Storsjö Agreement is more reassuring than the Faroese Agreement and the ITF Agreement concerning social security.

<p>Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år.</p><p>Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo.</p><p>Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek.</p><p>Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget.</p><p>Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser.</p><p>Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada.</p><p>En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget.</p><p>Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497).</p><p>En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande.</p><p>I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR.</p><p>Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag.</p><p>Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum.</p><p>Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar.</p><p>En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation.</p><p>Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga.</p><p>Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs.</p><p>Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras.</p><p>Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.</p>