No description available.

<p>I dagsläget finns det ingen begränsning för hur höga skadeståndsbelopp som kan utdömas för felaktig eller bristande revision i Sverige. Detta i kombination med att det endast finns ett fåtal revisionsnätverk som har kapacitet att utföra revision på de största europeiska företagen har fått både EU-kommissionen och svenska staten att se över möjligheterna till att begränsa skadeståndsansvaret för revisorer. Flera undersökningar och rapporter har gjorts på europeisk nivå och svenska staten har även gjort en utredning, SOU 2008:79, som kan komma att ligga till grund för ett lagförslag senare under 2010.</p><p>I en av de europeiska rapporterna har en konsekvensanalys gjorts på hur ett införande av en begränsning av skadeståndsansvaret kan komma att påverka hela unionen ur ekonomisk synvinkel. Den svenska statliga utredningen gör dock inte en sådan analys. Därför har vi valt att göra en analys av hur tre olika aspekter kan komma att påverkas inom den svenska revisionsbranschen om ett lagförslag baserat på den statliga utredningen genomförs. De tre aspekterna vi har valt att undersöka är konkurrensen på revisionsmarknaden, priset och kvaliteten på revisionen.</p><p>De inledande teorier vi har grundat vår undersökning på har i syfte att förklara grundläggande revision, vilka parter som är revisionens intressenter och varför de är det. Vi tar därefter upp teorier som förklarar sambanden mellan våra tre aspekter, beteenden som påverkar aspekterna samt teorier om konkurrens, prisbildning och inträdesbarriärer. Vår empiriska undersökning består både av sekundärdata som rapporter, remisser med mera och primärdata i form av intervjuer med en jurist som utformade den statliga utredningen och en partner på en stor revisionsbyrå.</p><p>Det vi kom fram till i undersökningen var att förslaget, i dess nuvarande utformning, kommer ha marginell påverkan på konkurrensen och prisbilden på den svenska revisionsmarknaden. Incitamentet till att bibehålla en hög revisionskvalitet kommer även vara oförändrat enligt oss tack vare det väl tilltagna skadeståndstaket ur ett svenskt perspektiv. Förslaget i dess nuvarande form kommer minska risken för att någon av de fyra stora revisionsnätverken går omkull snarare än att adressera problemet med den begränsade konkurrensen. Detta löser endast revisionsmarknadens problem på kort sikt, istället för att på lång sikt förbättra konkurrensen.</p><p> </p>

I dagsläget finns det ingen begränsning för hur höga skadeståndsbelopp som kan utdömas för felaktig eller bristande revision i Sverige. Detta i kombination med att det endast finns ett fåtal revisionsnätverk som har kapacitet att utföra revision på de största europeiska företagen har fått både EU-kommissionen och svenska staten att se över möjligheterna till att begränsa skadeståndsansvaret för revisorer. Flera undersökningar och rapporter har gjorts på europeisk nivå och svenska staten har även gjort en utredning, SOU 2008:79, som kan komma att ligga till grund för ett lagförslag senare under 2010. I en av de europeiska rapporterna har en konsekvensanalys gjorts på hur ett införande av en begränsning av skadeståndsansvaret kan komma att påverka hela unionen ur ekonomisk synvinkel. Den svenska statliga utredningen gör dock inte en sådan analys. Därför har vi valt att göra en analys av hur tre olika aspekter kan komma att påverkas inom den svenska revisionsbranschen om ett lagförslag baserat på den statliga utredningen genomförs. De tre aspekterna vi har valt att undersöka är konkurrensen på revisionsmarknaden, priset och kvaliteten på revisionen. De inledande teorier vi har grundat vår undersökning på har i syfte att förklara grundläggande revision, vilka parter som är revisionens intressenter och varför de är det. Vi tar därefter upp teorier som förklarar sambanden mellan våra tre aspekter, beteenden som påverkar aspekterna samt teorier om konkurrens, prisbildning och inträdesbarriärer. Vår empiriska undersökning består både av sekundärdata som rapporter, remisser med mera och primärdata i form av intervjuer med en jurist som utformade den statliga utredningen och en partner på en stor revisionsbyrå. Det vi kom fram till i undersökningen var att förslaget, i dess nuvarande utformning, kommer ha marginell påverkan på konkurrensen och prisbilden på den svenska revisionsmarknaden. Incitamentet till att bibehålla en hög revisionskvalitet kommer även vara oförändrat enligt oss tack vare det väl tilltagna skadeståndstaket ur ett svenskt perspektiv. Förslaget i dess nuvarande form kommer minska risken för att någon av de fyra stora revisionsnätverken går omkull snarare än att adressera problemet med den begränsade konkurrensen. Detta löser endast revisionsmarknadens problem på kort sikt, istället för att på lång sikt förbättra konkurrensen.

No description available.

Uppsatsen behandlar fastighetsmäklarens allmänna skyldigheter och roll som opartisk mellanman för att utreda grunderna för dennes utomobligatoriska skadeståndsansvar. Utgångspunkten är 25 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) (FML) som reglerar mäklarens skadeståndsansvar inom lagens direkta tillämpningsområde. Det utomobligatoriska skadeståndsansvaret bortom 25 § FML direkta tillämpningsområde är inte reglerat i lag. För att FML:s regler, och således skadeståndsgrunder, ska vara direkt tillämpliga kräver det att alla rekvisit i 1 § FML är uppfyllda. Genom prejudikat, praxis från underinstanserna, nämndpraxis och förarbeten har det dock etablerats en gällande rätt som gör det möjligt att tillämpa FML analogt på flera situationer även om alla rekvisit i 1 § FML inte är uppfyllda. En mäklare kan exempelvis utföra begränsade uppdrag, som skrivuppdrag, och ändå vara skyldig att iaktta god fastighetsmäklarsed, vilket Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) nyligen slagit fast. Att FML kan tillämpas analogt gör att även skadeståndsgrunderna och det utomobligatoriska skadeståndsansvar som mäklaren har enligt FML, även kan tillämpas när FML inte är direkt tillämpligt. En mäklare som utför ett skrivuppdrag måste därför iaktta alla de skyldigheter som finns reglerade i FML. Förutom att speciallagstiftning kan vara skadeståndsgrundande för utomobligatoriskt skadeståndsansvar finns det andra allmänna skadeståndsgrundande principer, en av dessa är befogad tillit. I uppsatsen utreds om principen om befogad tillit kan utgöra en skadeståndsgrund i det fall FML inte är direkt tillämplig. Eftersom analog tillämpning av FML vid begränsade uppdrag avgörs från fall till fall och avgörande är hur stark anknytning handlandet har till förmedling, drar vi slutsatsen att det är svårt att föreställa sig att befogad tillit ska kunna uppstå om mäklaren utfört ett uppdrag som inte direkt tillhör dennes kompetensområde. Av 25 § FML och förarbetena till lagen framgår att den skadeståndsberättigade kretsen sträcker sig till presumtiva köpare och säljare. Rätts- och nämndpraxis på området är knapphändig och vi använder därför två teoretiska exempel för att visa på situationer som skulle kunna aktualisera en presumtiv köpares berättigande till skadestånd. Slutsatsen utifrån de två teoretiska exemplen är att det även i teorin är svårt att föreställa sig någon med en än mer avlägsen relation till mäklaren skulle kunna vara berättigad till skadestånd.

I dagsläget har revisorn ett obegränsat skadeståndansvar vilket innebär att revisorn i princip kan bli stämd på mångmiljonbelopp om hon åsidosätter god revisionssed. Till följd av detta har det på senare tid setts en tydlig tendens till att utvecklingen för skadestånd inom revisionsbranschen är oroväckande. Antalet skadeståndskrav har ökat väsentligt på kort tid och de krav som ställs mot revisorn uppgår allt oftare till betydande belopp. Olika organisationer arbetar nu med att förändra reglerna kring revisorers skadeståndsansvar. En önskan är att låta revisorernas nuvarande skadeståndsansvar övergå från obegränsat till begränsat, för att på så sätt få ner antalet stämningar samt minska stämningsbeloppen som ställs mot revisorerna.Denna uppsats är kopplad till en studie om revisorers skadeståndsansvar som genomförts av London Economics. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur revisionsbranschen påverkas av en eventuell begränsning av skadeståndsansvaret. För att uppfylla syftet har studien utförts genom att intervjua tre utvalda revisorer, som var och en har en lång erfarenhet inom revisionsbranschen.En sammankoppling av noga utvald teori och insamlad empiri, i form av en analys, har genererat konkreta slutsatser om hur revisionsbranschen kan komma att påverkas av en begränsning i revisorns skadeståndsansvar. Bland annat anses en lagstiftad begränsning som den bästa lösningen samt att de stora revisionsbyråerna kan komma att bli ännu större på marknaden. Den viktigaste slutsatsen är att revisorerna är positivt inställda till en begränsning av ansvaret. / Uppsatsnivå: C

Transportsektorn blir allt mer uppkopplad, digitaliserad och automatiserad. Den tekniska utvecklingen är i snabbt framåtskridande vad gäller automatiska körsystem som tar över allt större delar av förarens uppgifter. Vi närmar oss därför mer och mer en transportsektor där vi kommer kunna färdas i helt eller delvis självkörande fordon. Samtidigt är det än så länge oklart hur ansvaret ska fördelas om olyckan skulle vara framme och där ett självkörande fordon är iblandat. Dagens reglering inom transportområdet tillkom under en tid då all körning skedde manuellt och är därför inte anpassad för körning som är högt eller fullt automatiserad. Därför undersöks i förevarande uppsats vilka problem en introduktion av självkörande fordon kan medföra den civilrättsliga ansvarsfrågan enligt gällande rätt. Uppsatsen ämnar även till att bidra med inspiration för rättsutvecklingen genom att komma med förslag kring hur en reglering kring ansvarsfrågan på bästa sätt bör genomföras. I uppsatsen redogörs det för de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna och ansvarsformerna samt de mer specifika ansvarsformerna som kan bli aktuella avseende ansvarsfrågan vad gäller självkörande fordon, till exempel produktansvar och kontrollansvar. Uppsatsen belyser även trafikskadelagens (1975:1410) uppbyggnad och regler samt lagens direkta koppling till ett fordons trafikförsäkring. Den slutliga avsikten med uppsatsen är att lyfta fram eventuella luckor i den civilrättsliga ansvarsfrågan utifrån gällande rätt där ett så kallat ansvarsvakuum skulle kunna uppstå. Vidare är avsikten att komma med förslag till hur dessa eventuella luckor enligt gällande rätt kan lösas genom ny reglering. Efter en genomgång av lagstiftning, förarbeten, prejudikat och doktrin på områdena sammansluts uppsatsens problembakgrund i en analys som sedan utmynnar i en avslutande kommentar som besvarar uppsatsens frågeställningar. Det konstateras i den avslutande kommentaren att ansvarsfördelningen enligt gällande rätt avseende självkörande fordon inte är självklar. Trafikskadelagen kommer, utifrån sin teknikneutrala uppbyggnad, kunna hantera en introduktion av självkörande fordon på ett relativt bra sätt. Ansvaret avseende personskador enligt laget utgår rent strikt och en vållandebedömning behöver således inte göras. Ersättning utgår även direkt från försäkringsgivaren. Problem uppstår däremot vid så kallade kollisionsskador där sakskada uppstår på fordonen. Ersättning för sakskada på det egna fordonet utgår endast från det andra fordonets trafikförsäkring om det senare fordonet genom oaktsamhet har vållat skadan, eller om det förelåg en bristfällighet på fordonet. Vid kollisionsskador gäller således ett culpaansvar istället för ett rent strikt ansvar. Det konstateras i uppsatsen att kollisionsskador med självkörande fordon inblandade kan skapa en problematik utifrån gällande rätt, eftersom varken det automatiserade körsystemet eller föraren kan anses ha uppträtt culpöst vid skadetillfället. I dessa fall får man istället förlita sig på ett ansvar genom att en bristfällighet förelåg på skadegörarens fordon vilket orsakade skadan. På grund av den avancerade teknik som självkörande fordon kommer bestå av kan detta skapa bevissvårigheter. Det rekommenderas därför i uppsatsen att ansvarsfrågan på bästa sätt bör lösas genom att ett rent strikt ansvar inledningsvis införs för fordonstillverkaren. Ju mer trafiksäkrare de självkörande fordonen blir kan ansvaret sedermera övergå till ett presumtionsansvar, där fordonstillverkaren anses ansvarig så länge motsatsen inte är bevisad.

Det har under en tid diskuterats huruvida den princip som i amerikansk rätt kallas the business judgment rule även förekommer i svensk rätt. Frågan har varit föremål för diskussion i flertalet artiklar och det är därför relevant att utreda huruvida principen förekommer i svensk rätt samt om en sådan princip kan anses vara förenlig med det skadeståndsansvar som styrelseledamöter har enligt 29 kap. 1 § ABL. Denna framställning syftar därför till att ge ett svar på om en princip likt the business judgment rule som förkommer i amerikansk rätt även förekommer i det svenska rättssystemet och om en sådan princip kan anses vara förenlig med 29 kap. 1 § ABL. För att utreda rättsläget har två metoder använts, den rättsdogmatiska metoden och den komparativa metoden, och den juridiska argumentationen i framställningen bygger på lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin. The business judgment rule förekommer i den amerikanska aktiebolagsrätten och principen är en presumtion om att bolagsledningen vid beslutsfattande agerat utifrån en väl informerade grund, i god tro samt i övertygelsen om att beslutet fattats för aktiebolagets bästa. Principen har kommit att ta sin form genom the Supreme Courts i USA och inte direkt genom skriven lag vilket beror på att USA är ett s.k. common law land där rättstillämparen även är skaparen av rättsreglerna. För att principen ska vara tillämplig krävs att fyra rekvisit uppfylls, dessa är att det ska röra sig om ett beslut som fattats av en styrelseledamot och the triads of fiduciary duties. I svensk rätt regleras styrelseledamöters skadeståndsansvar i 29 kap. 1 § ABL och av paragrafen framkommer att en styrelseledamot som inom sitt uppdrag bringar skada till aktiebolaget, aktieägare eller tredje man genom uppsåt eller av oaktsamhet ska ersätta denna skada. Inom ramen för styrelseledamöters skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 § ABL finns såväl ett externt som ett internt skadeståndsansvar. För att en styrelseledamot ska kunna ställas ansvarig för en skada krävs att styrelseledamoten agerat oaktsamt, eller genom uppsåt, samt att det föreligger adekvat kausalitet mellan handlandet och den uppkomna skadan. Efter en genomgång av lagstiftning, förarbeten, prejudikat och doktrin på såväl det amerikanska som det svenska området kan konstateras att the business judgment rule som presumtion inte förekommer i de svenska regleringarna på området, varken i den allmänna skadeståndsrätten eller i ABL. Vissa rekvisit som förekommer i the business judgment rule kan däremot anses förekomma i såväl 29 kap. 1 § ABL som i rättstillämparens bedömningar. Rekvisitet för duty of care kan liknas med den culpabedömning som sker vid utredningen av om en person varit oaktsam i sitt handlande. Högsta domstolen har även i några rättsfall framfört att om en person fattar ett beslut som varit väl motiverat och med en informerad basis bör inte beslutet ifrågasättas, vilket även detta kan liknas med rekvisitet för duty of care samt det tankesätt som finns gällande the business judgment rule. Det kan även konstateras att om en princip likt the business judgment rule skulle komma att bli allmänt vedertagen i svensk rätt torde detta inte stå i strid med 29 kap. 1 § ABL.

Within Swedish tort law, liability for damages is regulated within both contractual and non- contractual relationships. Furthermore, a culpable act must have taken place for a liability for indemnity to be possibly/probable presented. Furthermore, it is the principle culpa in contrahendo that imposes liability for culpable acts that take place in the pre-contractual stage. Culpa in contrahendo is, however, a principle that is not found in statutory law, but instead in several legal systems.  The principle was applied for the first time in the case NJA 1963 p.105. The case concerned negotiations that never led to a final contractual relationship, which resulted in an adjudged indemnity. Although the indemnity was limited with regard for the negative contractual interests, they still became a support for a pre-contractual liability for indemnity based on the principle culpa in contrahendo. However, implementing the principle in contractual issues concerning property purchases, turns out to involve a number of contradictions; on the one hand, the negative freedom of contract and the formal requirements weigh heavily, on the other hand, the duty of loyalty and its pre-contractual responsibility prevail. In a balance of interests, at what point does one aspect weigh more heavily than the other? How far advanced should the contract negotiations be before the duty of loyalty outweighs the formal requirements and the negative contractual interest, which, among other things, must mean security and freedom of contract? Is the principle even possible to implement in matters concerning property purchases? The investigation states that culpa in contrahendo can possibly be applied even to property purchases, as the principle may be considered accepted within Swedish law. However, the formal requirements and the negative contractual interest may limit any indemnity. The time when the duty of loyalty arises seems to be when one party makes another party believe that an agreement will be finalized, when the intention to execute an agreement does not in fact exist. It is also required that adequate causality is established, between the party’s culpable actions and the other party’s costs as well as financial damage in connection with the belief that an agreement should be executed. However, it is also required that other circumstances speak in favor of, or rather do not argue against, an adjudged indemnity. / Inom den svenska skadeståndsrätten regleras skadeståndsansvaret inom såväl kontraktuella som utomkontraktuella avtalsförhållanden. Vidare ska bland annat ett culpöst agerande ha ägt rum för att ett skadeståndsansvar ska vara möjligt att utdömas. Fortsatt är det principen culpa in contrahendo som utdömer skadeståndsansvar för culpösa ageranden som sker i det prekontraktuella stadiet. Culpa in contrahendo är dock en princip som inte återfinns i den svenska lagtexten. Principen har istället internationellt vuxit fram och återfinns i flera rättsordningar.  Sett till en implementering av principen i svensk domstol tillämpades principen för första gången i rättsfallet NJA 1963 s.105. Rättsfallet berörde förhandlingar som aldrig ledde till ett slutligt avtalsförhållande, vilket resulterade i ett utdömt skadestånd. Visserligen begränsades skadeståndet, med hänsyn till de negativa kontraktsintresset, men det lade ändock en grund för möjligheten att tillämpa principen om culpa in contrahendo i svensk rätt. Men att däremot implementera principen i avtalsfrågor berörande fastighetsköp, visar sig dock innebära ett flertal motstridigheter; å ena sidan väger den negativa avtalsfriheten och formkraven tungt, å andra sidan råder lojalitetsplikten och dess prekontraktuella ansvar. Vid en intresseavvägning, vid vilken tidpunkt väger den ena aspekten tyngre än den andra? Hur långt framskridna bör avtalsförhandlingarna vara innan lojalitetsplikten väger tyngre än formkraven och det negativa kontraktsintresset, som bland annat ska innebära trygghet och avtalsfrihet? Är principen ens möjlig att implementera i frågor gällande fastighetsköp? Undersökningen visar att culpa in contrahendo inte omöjligen kan appliceras även vid fastighetsköp, då principen får anses vara accepterad inom svensk rätt. Dock, kan formkraven och det negativa kontraktsintresset komma att begränsa ett eventuellt skadestånd. Tidpunkten för då lojalitetsplikten inträder tycks vara då en av parterna låter motparten tro att avtal kommer att ingås, när avsikten att ingå avtal i själva verket inte finns. Det krävs även att adekvat kausalitet råder,  mellan parts culpösa agerande och motpartens kostnader samt ekonomiska skada i samband med tron om att avtal ska ingås. Dock, krävs det även att övriga omständigheter talar för, eller snarare inte talar emot, att ett skadestånd ska utdömas.

Fastighetsmäklare har länge haft personligt ansvar för bland annat fel, missuppfattningar och utelämnad information, som sker under försäljningsprocessen. Det finns däremot en pågående debatt om huruvida en mäklares personliga ansvar skulle avskaffas. De som ställer sig negativt för att avskaffa det personliga ansvaret menar att det kan äventyra mäklarens plikt att vara omsorgsfull och visa hänsyn till sina kunder. Utifrån kundens perspektiv är det ofta personens livs största affär. För att undersöka detta används den rättsdogmatiska metoden för att fastställa vad som är gällande rätt för att vidare föra diskussionen till den rättsanalytiska metoden. Den rättsanalytiska metoden ger ett större tolkningsutrymme vilket möjliggör att analysera hur det hade sett ut om fastighetsmäklarföretaget som juridisk person har mäklaruppdraget samt hur det skulle tillämpas i praktiken. Studien visar på att mäklarföretag enligt gällande rätt inte har ett skadeståndsansvar genom FML 3:25, men kan dock åläggas principalansvar. Den visar även på att om mäklarens personliga ansvar skulle avskaffas hade mäklarföretaget övertagit det primära ansvaret för skadestånd och hade genom principalansvar fått svara för vad mäklaren orsakat. Fördelar hade varit att flytta ansvarsförsäkringen från mäklaren till företaget som redan idag, oftast, betalar premien. Att företagen tar över ansvaret är positivt i det hänseendet att företag oftast har större kapital än den enskilde mäklaren vilket leder till att den skadelidande har större chans att få ersättning. Nackdelar som framgår av studien är att det eventuellt kan göra att mäklare blir mindre motiverade att följa sina skyldigheter, dock framkom att risken bör anses vara låg. / Real estate agents have long been held personally liable for any misrepresentations, errors or omissions they make during the course of a sale. There is, however, a growing debate about whether or not this personal liability should be abolished. Those opposed to abolishing personal liability argue that it is necessary to ensure that real estate agents act with care and diligence when advising clients on what is often the largest financial transaction of their lives. To do this the research will be done by using the legal dogmatic method to analyze what is applicable law and then use the analytical legal research method. The analytical legal research method gives a larger area of understanding which gives the possibility of analyzing how it would look if the real estate agency as a juridical person would have the real estate brokerage assignment and how it would be applied practically. The study shows that real estate agencies according to applicable law does not hold liability by the law FML 3:25, yet can be held to principal liability. This shows that if a real estate agents personal liability were to be abolished the real estate agency would overtake the primary responsibility for damages and would through the principal liability have to answer for what the real estate agent caused. With the possibility of moving the responsibility insurance from the real estate agent to the real estate company that already, most of the time, pays the premium. In general, the companies' overtaking of the responsibility is positive in regards to the capital they have compared to the individual real estate agent. Disadvantages that are mentioned in the study is that real estate agents would potentially not be motivated to follow their duties, even though the study reached a conclusion of this risk being rather low.