Handelsrestriktioner som innebär förbud att exportera vissa varor medför att köprättsliga förpliktelser inte kan fullgöras på det sätt som var tanken vid avtalsslutet. Några vanliga avtalsmässiga metoder för att hantera sådana situationer är att avtala om force majeure- och hardship-klausuler. Denna uppsats utreder vad som gäller enligt dispositiv rätt om parterna inte har hanterat frågan avtalsmässigt och avtalet alltså är ”tyst” om vad som ska gälla vid fullgörelsehindrande exportförbud. Uppsatsen utreder för det första om ett exportförbud har någon inverkan på köpavtalets civilrättsliga giltighet och för det andra om säljare kan befrias från sitt köprättsliga dröjsmålsansvar om ett exportförbud hindrar säljare från att fullgöra naturaförpliktelser. I undersökningen påvisas att ett beslut om exportförbud, oavsett totalförbud eller tillståndspliktig restriktion, troligtvis inte påverkar köpavtalets giltighet. En säljare ansvarar som utgångspunkt för det dröjsmål som till följd av exportförbudet uppstår, men detta gäller förmodligen inte om köparen i otillräcklig grad har medverkat vid en handläggning om exporttillstånd eller om köparen vid avtalsslutet känt till risken för kommande exportförbud. Det är oklart om en säljare kan befrias från fullgörelseansvar med stöd av CISG. Någon uttrycklig befrielsemöjlighet saknas, men mot bakgrund av i doktrinen framförda argument finns stöd för att befria säljaren från fullgörelseansvar i de fall exportförbudet anses utgöra en objektiv omöjlighet. Ett exportförbud torde utgöra fullgörelsehinder utom säljarens kontrollsfär. Befrielse från skadeståndsansvar förutsätter dock att säljaren vid avtalsslutet inte kunde förutse kommande exportförbud och att säljaren inte kunnat undvika eller övervinna fullgörelsehindret. Möjligheten att permanent befrias från dröjsmålsansvar, även efter att exportförbudet har upphört, verkar vara begränsad. För att i det enskilda fallet undvika tvivel kring det köprättsliga dröjsmålsansvaret bottnar uppsatsen i en allmän uppmaning till parter att i möjligaste mån uttryckligen hantera denna fråga inom ramen för köpavtalet.

The essay is a comparative legal study between law in Sweden and Norway. The study focuses on the regulations regarding the authority's obligation to investigate cases legally and without unnecessary delay. The purpose of the delay requirement is to ensure that the rights of every individual citizen are met. The administration therefore has the obligation to ensure that the processing takes place quickly, efficiently and with legal certainty. An analysis of similarities and differences as well as strenghts and weaknesses has been carried out regarding Sweden's and Norway's legal system. Supervisory decisions have been the basis for the implementation and the contribution to a closer understanding of the problem regarding slow processing. A recurring reason referred to by the authorities in both countries is the heavy workload. This in turn causes discussion about how this can affect the authority's position towards the citizens. The study shows that there are shortcomings in the authority's position towards the citizens. The study shows that there are shortcomings in the authority's way of handling a case in both countries but also in the legislation itself in both Sweden and Norway. From this reslut, it can be concluded that processing of or amendements to the legislation in both countries may need to be done.