Denna studie handlar om EU som normativ makt i området för EU:s östliga partnerskap (Eastern Partnership/EP). Med utgångspunkt från säkerhetsgemenskapsteori och konstruktivism undersöks EU:s försök att sprida sina normer och intensifiera kopplingarna till länderna Moldavien och Armenien, som omfattas av European Neighbourhood Policy (ENP) och EP. Studien finner att EU:s strategi för att intensifiera kopplingarna till Moldavien och Armenien är mycket lika, där utvecklingen av praktikergemenskaper verkar vara något som EU särskilt vill prioritera och etablera redan i ett inledande skede för att partnerlandet skall acceptera de normer, värden och uppfattningar om intressen som utgör ramverket för EU:s kollektiva identitet. Men det verkar som att ländernas förmåga, möjlighet och vilja att tillmötesgå ramverket skiljer sig åt, och att det är där vi kan hitta förklaringen till varför EU mer framgångsrikt spridit sina normer till Moldavien än till Armenien – ett faktum som denna studie argumenterar för ytterst visat sig genom Moldaviens godkännande av EU:s bindande samarbetsavtal Association Agreement, och Armeniens avvisande av samma avtal till förmån för en tullunion ledd av Ryssland.

With the aim of contributing one aspect to the international relations enterprise of understanding the grounds for security policy action, this essay makes a theoretical exploration of the basis for security strategy-making on the political level, with the aid of a multidisciplinary framework for analysis (combining research on strategy, narratives and role theory). Developing the concept of strategic actor by assessing its constitution through aspects of strategic theory (e.g. theories of action), role enactment, and strategic narratives, enables the study to construct an analytical tool which can be utilized to assess the strategic reasoning of actors within international relations. This analytical tool is tested for relevance by being employed to empirically analyse public security strategies of states and intergovernmental organizations as presumed strategic actors. Empirical analysis guided by the framework for analysis is conducted vis-à-vis a selection of security strategies (a.k.a. strategic concepts) between 2000 and 2010, of state-actors: the Russian Federation, the United States, the United Kingdom, and IGO-actors: the European Union and NATO. The essay increases the understanding of strategic actors’ strategy-making in general and security strategy-making in particular. The findings augment the understanding of the complex choices facing political units if they aim to credibly cast themselves as a strategic actor – at least regarding the aspect of reasoning strategically – as well as shedding some more light on the particular policy material that security strategies represents.