I denna kandidatuppsats undersöks hur förståelser av, och motiveringar för soldatyrket och våldsanvändning skapas och upprätthålls diskursivt. Jag visar hur och varför dessa diskurser konstitueras och legitimeras av svenska yrkessoldater. Politisk diskursanalys och logikperspektivet utgör uppsatsens teoretiska och analytiska verktyg. Uppsatsen baseras på intervjuer med sju personer som är eller har varit anställda vid Försvarsmakten som yrkessoldater.                                För att besvara uppsatsens syfte och frågeställningar har det empiriska materialet presenterats i tre kapitel. I det andra kapitlet redogörs intervjupersonernas motivationer att söka sig till Försvarsmakten. Det går att skönja ett generellt mönster där motiven för att söka sig Försvarsmakten utgår från den enskilde individens intressen och på olika sätt tjänar till personlig utveckling och självförverkligande framför kollektiva intressen i form av patriotiska eller altruistiska mål. Intervjupersonerna bedömer Försvarsmakten i förhållande till hur väl de kan uppfylla deras krav och förväntningar i förhållande till andra arbetsgivare. I det tredje kapitlet presenteras hur yrkessoldaterna konstruerar förståelsen av militärt våld och sin yrkesposition. Här framträder en förståelse av det militära våldet som legitimt och normaliserat för att det utgör en hegemonisk ordning i internationella relationer. Militärt våld uppfattas som det rätta och realistiska sättet att hantera konflikter. Intervjupersonerna uppfattar territoriella gränser och värden som demokrati, fred och mänskliga rättigheter värda att slåss för. Ett ytterligare argument för det militära våldets legitimitet är att det finns internationella och nationella regleringar för när, var och hur olika former av våld får brukas. Försvarsmaktens våldsmonopol anses skapa stabilitet i samhället. Det ultimata argumentet som rättfärdigar militärt våld för intervjupersonerna är att varje beslut om våld föregås av en moralisk bedömning av situationen. Subjektet anses ha ett personligt ansvar i förhållande till våldsutövande. I kapitel fyra diskuteras det militära våldet som en social logik som omgärdar soldatyrket. Icke-våldsrörelsen framstår som en politisk logik som ifrågasätter och utmanar det militära våldets hegemoniska ordning. Fantasierna om det internationella anarkistiska systemet, om det legitima våldet och det moraliska subjektet strukturerar och ger mening till soldatyrket och det militära våldet. Fantasierna förklarar varför de diskursiva identifikationerna kring soldatyrket fastnar och det militära våldets hegemoniska position upprätthålls.