Syftet med studien är att undersöka hur ämneslärare och speciallärare i samundervisning, på grundskolan och i gymnasiet, fångar upp och stöttar elever som har behov av extra anpassningar. Extra anpassningar innebär att pedagogen gör de anpassningar som eleven behöver så långt det är möjligt inom klassens ram. Intervjuer har gjorts med sju pedagoger som samtliga har erfarenhet av samundervisning på grundskolan och gymnasiet, varav fyra är ämneslärare och tre är speciallärare. Studien belyses genom ett kritiskt perspektiv vilket innebär att man istället för att se eleven eller dess hemmiljö som orsak till inlärningsproblemen vänder blicken mot skolsystemet och den pedagogik som förs. Denna studie försöker att hålla ett kritiskt perspektiv på specialpedagogiken och samundervisning. Metoden innebär att man är två pedagoger i en undervisande klass. Med inkluderande metod menas att eleverna passar in i den undervisning som förs och inte t ex behöver gå ifrån undervisningen för att få det den behöver. I min studie arbetar specialläraren tillsammans med huvudläraren i klassrummet och genom flexibla lösningar på plats behöver inte eleverna gå ifrån undervisningen till specialläraren för att få den undervisning som behövs. Istället får eleven sina behov tillgodosedda inom den ordinarie undervisningen. Det kan då betraktas som ett inkluderande arbetssätt. Samundervisningen visar sig ha olika former med varierande kvalitéer. Specialläraren och skolledningen har möjlighet att påverka samundervisningen till ett inkluderande arbetssätt. Ämneslärarna upplevde inte alltid att speciallärarna tillförde något särskilt förutom en extra pedagogisk insats. Studien visar därmed att upplägget kräver pedagogiska insikter och stöd av skolledningen för att få rätta de förutsättningarna för att metoden ska lyckas. Ökad måluppfyllelse är en grundfaktor för att arbeta med samundervisning men hur vet man om man lyckas om utvärderingar av metoden inte görs? / The purpose of this study is to examine how regular teachers and special needs teachers can work together in order to help students in need of special adjustments. These adjustments are preferably carried out within the framework of the regular classes if it is possible. Seven teachers have been interviewed, all of whom having experience from working with co-teaching at compulsory school level as well as upper secondary school and high school levels. This study takes on a critical approach in pointing out the school system and its pedagogy as mainly responsible for reduced learning ability rather than putting the blame on the student and his or her home environment. This study aims at keeping a critical perspective on remedial pedagogy and co-teaching. The ensuing question is then if this can really be regarded as an inclusive method. An inclusive pedagogy means that the student fits in and feels comfortable and does not have to leave the classroom in order to get what he or she wants. In this study the special needs teacher works alongside the regular teacher in the classroom and by making use of flexible solutions there is no need for a student with reduced learning ability to leave the class in order to find a special needs teacher. His or her needs are instead met directly in the classroom. This can be viewed as an inclusive method of working. The special needs teacher as well as the head of school can influence co-teaching to encompass an inclusive way of working. Subject teachers in this study sometimes felt that the addition of a special needs teacher did not mean more than an increase in the number of pedagogues. The study shows that in order for the method to be successful there needs to be pedagogic insight and awareness as well as support from the head of school. Reaching one’s goals is a mainstay in working with co-teaching but how do you know if you are successful if the method is not properly evaluated?