Tax Increment Financing ('11k) is becoming an increasingly popular means of financing public investment intended to stimulate private sector growth. The Indiana legislature passed TIF enabling legislation in 1975. However, in 1980 there were no cities using TIF in Indiana. By 1989, ten cities and four counties were sponsoring TIF districts and total incremental assessed value (AV) in those districts was approximately $69,000,000. By 1992, thirty-one cities and six counties were sponsoring TIF districts,with total incremental AV amounting to over $367,000,000.Previous TIF studies have investigated the relationship between TIF and variables such as population and economic growth rates. No previous study has attempted to survey and identify various forms of TIF. The identification and understanding of the many forms of TIF is an essential component of judging the effectiveness of TIE. This study surveys all jurisdictions implementing TIP within the state of Indiana. The TIF districts are then grouped in logical fashion. Principal groupings include: method of designation; purpose; and method of finance. Once grouped into the logical categories the various forms of TIF will be analyzed from both a subjective public policy perspective and an empirical analysis of TIF's effect on local AV growth rates. / Department of Urban Planning

Thesis (Ed. D.)--Illinois State University, 2005. / Title from title page screen, viewed on April 12, 2007. Dissertation Committee: Elizabeth Lugg (chair), Dianne C. Gardner, Robert Hall, George Padavil. Includes bibliographical references (leaves 122-124) and abstract. Also available in print.

Thesis (M.S.)--University of Wisconsin--Madison, 1984. / Typescript. eContent provider-neutral record in process. Description based on print version record. Includes bibliographical references (leaves 160-162).

Thesis (M.S.)--University of Nevada, Reno, 2008. / "December, 2008." Includes bibliographical references (leaves 43-44). Online version available on the World Wide Web.

Utveckling av infrastruktur är en förutsättning för att hantera, men också för att stimulera, urbanisering och stadsutveckling. År 2012 inleddes vad som kom att kallas stockholmsförhandlingen där staten, Stockholms läns landsting och fyra kommuner skulle besluta om finansiering av nya tunnelbanesträckningar samt bostadsbebyggelse i Stockholms län. Att genomföra stora infrastrukturprojekt är kostsamt och kräver omfattande finansiering och den första april 2017 öppnades nya möjligheter upp för finansiering av sådana projekt. Denna nya möjlighet innebär att kommuner kan ålägga exploatörer att medfinansiera en del av kommunens kostnader för investeringar i transportinfrastruktur, så kallad medfinansieringsersättning. Den nya medfinansieringsersättningen är i sin tur ett verktyg för så kallad värdeåterföring. Under antagandet att infrastruktur ger upphov till stora värdeökningar i närliggande fastigheter används värdeåterföring för att den som har nytta av infrastruktur ska finansiera densamma. Internationellt har värdeåterföring sedan länge använts för att finansiera infrastruktur och således finns det en mängd olika metoder för hur det ska gå till. Syftet med denna uppsats har varit att, med utgångspunkt i hur värdeåterföring implementeras vid utbyggnaden av tunnelbanan i Stockholm, jämföra olika metoder för värdeåterföring. Jämförelsen av tre olika metoder: Development Impact Fees, Tax Increment Financing och Special Assessments, har gjorts i form av fallstudier med utgångspunkt i faktorer så som möjlighet till applicering på svenska förhållanden, grad av värdeåterföring och deltagandegrad. Fallstudier tillsammans med teori om markvärden visar att värdeåterföring är en finansieringsmetod med stor potential att möjliggöra infrastrukturinvesteringar. Utgångspunkten är att en bra metod för värdeåterföring bör kännetecknas av att det värde som återförs står i relation till nyttan samt att deltagandegraden är hög. Det visar sig att samtliga studerade metoder har sina för- och nackdelar och att total rättvisa är svår att åstadkomma. Samtidigt visar det sig att den metod som i störst utsträckning anses uppfylla kriterierna för vad som är en bra metod för värdeåterföring inte lämpar sig bäst i Sverige givet rådande förhållanden. Att Sverige har regioner med olika förutsättningar, framförallt skillnader i markvärden, har bidragit till slutsatsen att ett strikt rikstäckande ramverk kan vara kontraproduktivt i syftet att utnyttja värdeåterföringens fulla potential. / Development of infrastructure is fundamental to manage, but also to stimulate urbanization and development of cities. In 2012, an agreement called stockholmsförhandlingen, was made where the state, Stockholm County Council and four municipalities were to decide how a new subway should be financed and how the supply of housing in the Stockholm region were to be solved. It is not a new finding that infrastructure projects require large investments but in April 2017 a new possibility of financing these kinds of projects occurred. This opportunity makes it possible for municipalities to oblige developers to bear a part of the infrastructure costs. This new possibility is a tool for value capturing. With the assumption that infrastructure cause large increases in values of nearby properties, value capturing is used because property owners who benefit from the infrastructure should contribute to the cost of the investment.  Value capturing has been widely used internationally and therefore there are many ways to accomplish it. The purpose of this thesis is, with starting point in the financing of the new subway in Stockholm, to compare different methods for value capturing. The comparison of the three methods; Development Impact Fees, Tax increment Financing and Special Assessments has been made using case studies to acknowledge the possibilities of implementing each method in current Swedish legislation and conditions.  The case studies, along with theory about property values shows that value capturing is a method of big potential to enable investments in infrastructure. The conclusion is also that a good method should be characterized by the fact that the value captured is in proper relation to the benefits received but also a high level of participation. It has been shown that all three methods have its advantages and disadvantages and that total justice is hard to accomplish. At the same time, it has been shown that the method best meeting these requirements perhaps isn’t the best method for implementation in Sweden. The fact that Sweden has regions with different attributes, especially large variations in property value has led to the conclusion that a strictly nationwide framework could turn out to be counterproductive in the purpose of utilizing the full potential of value capture.

No description available.