Vid införandet av 3:12-reglerna var lagstiftarens syfte att förhindra inkomstomvandling för delägare i fåmansföretag. På senare tid har synsättet förändrats och man fokuserar sedan reformen 2006 mer på att stimulera företagande och förenkla regelverket. År 2006 infördes förenklingsregeln för att underlätta tillämpningen av gränsbeloppsberäkningen. Förenk­lingsregeln innebär en förenklad beräkning av gränsbeloppet som inte tar hänsyn till företagets verksamhet. Det har i studier visats att förenklingsregelns tillämpning utnyttjas i skatteplaneringssyfte av delägare i fåmansföretag utan direkt aktivitet. Syftet med denna uppsats är att utreda förenklingsregeln och huruvida någon begränsning bör införas i dess tillämpning för att undvika inkomstomvandling. För att besvara syftet fast­ställs gällande rätt, där vår primära rättskälla är 56 – 57 kapitlet Inkomstskattelagen (1999:1229) (IL). Då en stor del av utredningen rör reglernas utveckling behandlas även förar­beten till IL i uppsatsen. För att undvika inkomstomvandling anses det motiverat att införa en begränsning i tillämpningen av förenklingsregeln. I uppsatsen utreds tre förslag på begränsningar. Det förslag som anses mest motiverat att införa är ett ak­tivitetskrav på företagsnivå. Detta skulle innebära att delägare inte kan utnyttja förenklings­regeln för att erhålla ett helt schablonbelopp, och därmed lägre beskattning, genom att starta företag utan faktisk verksamhet. Lagstiftarens syfte vid införandet av förenklingsregeln var att underlätta främst för mindre och nystartade företag, dessa företag skulle kunna ha problem att uppfylla aktivitetskravet om det sätts för högt.  Därmed finns vissa fördelar med att, för delägare i de företag som inte uppfyller aktivitetskravet, även införa ett lägre schablonbelopp.