Tvångsbältning är ett av de äldsta problemen inom institutionaliserad psykiatri och är än idag en ifrågasatt metod. Sverige är ett av dem länder som använder sig av tvångsbältning i hög utsträckning. Metoden kritiseras för att vara tortyrliknande och patienter upplever den som ett övergrepp. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur individer som utsätts för metoden har påverkats ur ett psykosocialt perspektiv. Studiens kunskapsbas vilar på tidigare forskning inom området och kvalitativa intervjuer. I analysen av materialet kan intervjupersonernas olika förståelse och inställning inför tvångsbältning som metod urskiljas. I resultatet visar det sig dock att tvångbältning alltid fick negativa konsekvenser för undersökningspersonerna. Oavsett förståelse för metoden, hade undersökningspersonerna alltid ett behov av att bearbeta tvångsbältningen via samtalsstöd. Resultatet pekar även på bristerna och det stora tolkningsutrymmet i Lagen om psykiatrisk tvångsvård [LPT] och hur det kan ha påverkat undersökningspersonerna. Slutsatser som dras är att undersöknings personernas inställning till tvångsbältning påverkas av personalens bemötande både före, under och efter en tvångsbältning. Bemötandet är också a och o för att tvångsbältningen ska ge så lindriga konsekvenser som möjligt i efterhand för undersökningspersonerna. Det sociala livet påverkades också enligt intervjupersonerna. Främst handlade det om att dem upplevt sig stigmatiserade på grund av deras psykiska ohälsa och att de utsatts för tvångsbältning.