Bakgrund: Ett nationellt projekt pågår i Sverige för att minska användandet av tvångsåtgärder inom barn- och ungdomspsykiatrin. Den tvångsvårdslagstiftning som finns för vuxna gäller även för barn och under 2016 vårdades 257 barn enligt denna lag i Sverige. Att utföra fastspänning ställer höga krav på personal inom psykiatrisk vård och innebär också ett stort ansvar för personalen. Sjuksköterskor upplever beslutet om och genomförandet av fastspänning som etiskt problematiskt. Syfte: Studiens syfte är att belysa sjuksköterskors upplevelser av att utföra tvångsåtgärden fastspänning på barn. Metod: Studien har en kvalitativ metod med induktiv ansats. Elva semistrukturerade intervjuer har genomförts och analyserats med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet redovisas utifrån två teman. Vad som krävs för att utföra en fastspänning och förutsättningar i utförandet som beskriver sjuksköterskors behov av att kommunicera, ha rätt kunskap och att ha en tilltro till åtgärden. Att arbetet utförs systematiskt och att det finns varierande förutsättningar samt patientens beteende och vårdpersonals förhållningssätt beskrivs också. Etiska dimensioner vid fastspänning på barn beskriver sjuksköterskors ansvar, känslor av olust, att vara känslomässigt påverkad, att känna sig tvungen, att åtgärden känns onödig eller oundviklig samt att de upplever ett etiskt dilemma. Slutsats: Studien visar på hur etiskt svårt det är att utföra fastspänning på ett barn och därför dras slutsatsen att sjuksköterskor behöver ökat stöd i form av utbildning kring fastspänning och få tid till att reflektera över hur man påverkas av att utföra fastspänning på barn. Detta för att framledes kunna ge god vård. Andra alternativ än fastspänning behövs inom barn och ungdomspsykiatrin. Forskning inom barnpsykiatrin om tvångsåtgärder är bristfällig och förhoppningsvis kan studiens resultat vidareutveckla vården genom att uppmärksamma ämnet.