Syftet med denna uppsats är att visa med vilka litterära medel Søren Kierkegaard praktiserar indirekt meddelelse i det pseudonyma verket Upprepningen. Den utgår från en förståelse av Kierkegaards idé om indirekt meddelelse enligt vilken en sådan kommunikation äger rum när meddelaren eller talaren genom talakten performativt utför det som sägs. Nämnda förståelse presenteras i en inledande teoretisk del och bygger på en tolkning i moderna litteraturvetenskapliga termer av det som Kierkegaard tänker i termer av meddelarens existentiella reduplikation av det sagda. Uppsatsen argumenterar för att den indirekt meddelelsens litterära praktik kan synliggöras genom studiet av berättarens förhållande till det som berättas. Med den utgångspunkten genomför uppsatsen en narratologisk analys av Upprepningen, vilken finner dels att beskrivningen av bedrägeri i redupliceras i ett opålitligt berättande, dels att den estetiska teori om burlesken som berättelsen inkluderar redupliceras i berättarens icke-mimetiska sätt att framställa idén om upprepning. Uppsatsen avslutar med slutsatsen att Upprepningen genom sina narrationella reduplikationer indirekt kommunicerar till mottagaren-läsaren möjligheten att för sig själv välja att tro en sak snarare än en annan fastän det saknas objektiv grund för beslutet. Därigenom visar uppsatsen hur Kierkegaards narrativa meddelelsesätt får filosofiska idéer att drabba läsaren på ett existentiellt snarare än begreppsligt plan.