<p>Att kunna läsa och skriva är en fråga om demokrati. Utan information kan ingen människa känna sig delaktig i dagens informativa samhälle. Det är lika självklart som att det utan anpassade läroböcker kan vara svårt att känna sig delaktig i sin skolundervisning. Av Sveriges vuxna befolkning är det 25% som inte uppfyller kunskapskraven i svenska för grundskolan. Kursplanen säger att alla elever efter årskurs nio ska "kunna läsa till åldern avpassad skönlitteratur, saklitteratur och dagstidningarnas artiklar med god förståelse".</p><p>Syftet med C-uppsatsen är att undersöka en anpassad lärobok i gymnasiets A- och B-kurs i svenska. Föremål för undersökningen är läroboken Vägen till språket som är en ganska vanligt förekommande lärobok på gymnasieskolor och Komvux i Sverige. Boken är utgiven 2001 på Liber förlag där den ingår i förlagets Trapets-serie, en bokserie som är anpassad för gymnasieelever och vuxna med läs- och skrivsvårigheter. För att se vad som skiljer Vägen till språket från en ”ordinarie” lärobok i svenska A och B, har jag jämfört boken med Gleerups Svenska timmar – språket från 2001.</p><p>För att undersöka Vägen till språket, har jag jämfört hur text-, bild och form skiljer sig i de två läroböckerna. Jag har också intervjuat sex gymnasieelever med läs- och skrivsvårigheter samt tre lärare för att ta reda på vad de tycker om läroboken. Därutöver har jag via e-post skickat frågor till författaren av respektive lärobok.</p><p>Slutsatsen av min undersökning – och svaret på uppsatsens övergripande frågeställning – är att Vägen till språket fungerar bra för sitt ändamål när den används av lärare vars arbetsmetod går ut på att lära ut metakognition. Läroboken är utformad enligt några för målgruppen lämpliga teorier som används inom ämnet informationsdesign, bland annat vänsterjusterad text och frasriktigt radfall. Fem av de intervjuade eleverna tror att en anpassad lärobok såsom Vägen till språket kan få dem att ändra attityd till skolarbete som kräver läsning. Lärobokens läsbarhet kan dock förbättras.</p>

Att kunna läsa och skriva är en fråga om demokrati. Utan information kan ingen människa känna sig delaktig i dagens informativa samhälle. Det är lika självklart som att det utan anpassade läroböcker kan vara svårt att känna sig delaktig i sin skolundervisning. Av Sveriges vuxna befolkning är det 25% som inte uppfyller kunskapskraven i svenska för grundskolan. Kursplanen säger att alla elever efter årskurs nio ska "kunna läsa till åldern avpassad skönlitteratur, saklitteratur och dagstidningarnas artiklar med god förståelse". Syftet med C-uppsatsen är att undersöka en anpassad lärobok i gymnasiets A- och B-kurs i svenska. Föremål för undersökningen är läroboken Vägen till språket som är en ganska vanligt förekommande lärobok på gymnasieskolor och Komvux i Sverige. Boken är utgiven 2001 på Liber förlag där den ingår i förlagets Trapets-serie, en bokserie som är anpassad för gymnasieelever och vuxna med läs- och skrivsvårigheter. För att se vad som skiljer Vägen till språket från en ”ordinarie” lärobok i svenska A och B, har jag jämfört boken med Gleerups Svenska timmar – språket från 2001. För att undersöka Vägen till språket, har jag jämfört hur text-, bild och form skiljer sig i de två läroböckerna. Jag har också intervjuat sex gymnasieelever med läs- och skrivsvårigheter samt tre lärare för att ta reda på vad de tycker om läroboken. Därutöver har jag via e-post skickat frågor till författaren av respektive lärobok. Slutsatsen av min undersökning – och svaret på uppsatsens övergripande frågeställning – är att Vägen till språket fungerar bra för sitt ändamål när den används av lärare vars arbetsmetod går ut på att lära ut metakognition. Läroboken är utformad enligt några för målgruppen lämpliga teorier som används inom ämnet informationsdesign, bland annat vänsterjusterad text och frasriktigt radfall. Fem av de intervjuade eleverna tror att en anpassad lärobok såsom Vägen till språket kan få dem att ändra attityd till skolarbete som kräver läsning. Lärobokens läsbarhet kan dock förbättras.