No description available.

Magnesium is a biodegradable biomaterial that was tested and used, in vivo in humans, as early as in the twentieth century. However, because of the difficulty to regulate the fast degradation of those implants, causing considerable complications, the element was not used in musculoskeletal surgery anymore. In the last decade, a rediscovery of biodegradable implants made of magnesium alloys has been made. Magnesium alloys have turned out to be fully degradable and even have osteoinductive properties, causing an increase in bone mass. A lot of research is still needed to be able to safely use implants made of magnesium alloys in human patients. In this project, two different biomaterials (Modified BioGlass and Magnesium alloy WE43) were tested with L929 cells, to assess the cell viability using alamarBlue assay.  The Modified BioGlass was tested in four different concentrations, 100 % BioGlass, 90 % BioGlass & 10 % Silver (Ag), 80 % BioGlass & 20 % Ag, 50 % BioGlass & 50 % Ag. Silver is an antibacterial element with bacteriostatic properties and is needed in bioactive materials to avoid infections when prosthetic implants are placed inside the body. The results showed an increase in viability as Ag was added to the BioGlass. Due to Ag being antibacterial, the Ag concentration should be limited for a higher viability, because a higher concentration of Ag would not only kill bacteria, but even harm cells. For further testing, it is suggested to test different concentrations of Ag between 20 % and 50 %. The Magnesium alloy WE43 was tested in nine different concentrations, 5, 10, 25, 50, 75, 100, 125, 150 and 200 μg/ml. As the concentration increased from 5-200 μg/ml, the maximum decreasing of the viability was 55 %. This showed that the biomaterial is biocompatible as it is still over 50 %, if compared to the Modified BioGlass experiment, where the Bioglass would reach as low as 40 % in viability. For future analysis it would be suggested to work with higher concentrations to see a greater difference in viability and cytotoxicity. / Benremodellering är den naturliga processen för benbildning, genom att benvävnad förnyas eller repareras under människans livstid. Ibland kan komplexa tillstånd av bendefekter orsakade av t.ex. infektioner, skelettavvikelser eller tumörexcisioner kräva en stor mängd ny benbildning. Inerta biomaterial, som t.ex. rostfritt stål och titan har använts som ortopediska implantat för att stabilisera benfrakturer sedan 1900-talet. Ortopediska implantat gjorda av dessa material är dock inte biologiskt nedbrytbara och kommer så småningom att slitas ner i kroppen, vilket kan orsaka irritation och smärta för patienten. På grund av dessa instabila egenskaper, är det inte så ovanligt att patienter genomgår en andra operation för att ta bort, eller byta ut protesen. Magnesium är ett biologiskt nedbrytbart biomaterial som testades och användes, in vivo på människor redan under 1900-talet. På grund av svårigheten att reglera den snabba nedbrytningen av dessa implantat, vilket orsakade avsevärda komplikationer, slutade metallen användas vid muskuloskeletal kirurgi.  Under det senaste decenniet har en återupptäckt av biologiskt nedbrytbara implantat gjorda av magnesiumlegeringar gjorts. Magnesiumlegeringar har visat sig vara helt nedbrytbara och har till och med osteoinduktiva egenskaper, vilket orsakar en ökning av benmassan. Det krävs fortfarande mycket forskning för att på ett säkert sätt kunna använda implantat gjorda av magnesiumlegeringar i mänskliga patienter i framtiden. I detta projekt testades två olika biomaterial, Modifierad BioGlass och Magnesiumlegering WE43 i direkt kontakt med L929-celler, för att bedöma cellviabiliteten med alamarBlue-analys. Modifierad BioGlass testades i fyra olika koncentrationer, 100 % BioGlass, 90 % BioGlass & 10 % Silver (Ag), 80 % BioGlass & 20 % Ag, 50 % BioGlass & 50 % Ag. Resultaten visade bland annat att 100 % BioGlass fungerar utmärkt på egen hand, eftersom biomaterialet visade en högre cellviabilitet, det vill säga ett större antal friska och levande celler, i jämförelse med cellerna utan något biomaterial. En anledning till detta är att BioGlass är biokompatibelt och känt för att främja celltillväxt. De andra kombinationerna med Ag visade en ökning i cellviabilitet som var högre i viabilitet i jämförelse med 100% BioGlass. Däremot är Ag ett antibakteriellt element med bakteriostatiska egenskaper, och därav bör Ag-koncentrationen begränsas, eftersom en högre koncentration av Ag inte bara skulle döda bakterier, utan även skada levande celler. Detta visades av 50/50-sammansättningen som innehöll för mycket Ag i kombination med Bioglass eftersom cellviabiliteten minskade som mest här, i jämförelse med alla andra koncentrationer. För framtida analys föreslås det att testa olika koncentrationer av Ag mellan 20 % och 50 %. Magnesiumlegering WE43 testades i nio olika koncentrationer, 5, 10, 25, 50, 75, 100, 125, 150 och 200 μg/ml. Under detta experiment försökte vi finna olika koncentrationer av biomaterialet som kan användas för vidare testning. Genom att skapa en cytotoxicitetskurva fick vi även en uppfattning om vilka koncentrationer som man kan undvika att arbeta med. Cytotoxicitet är ett mått på hur mycket skada ett material eller element kan göra på levande organismer, såsom celler och vävnader.  Resultaten visade att de första sex koncentrationerna från 5 µg/ml – 100 µg/ml var mycket stabila i förhållande till cellviabiliteten. Viabiliteten bland dessa koncentrationer hamnade aldrig under 85%, vilket kan betyda att dessa koncentrationer antingen var stabila att arbeta med, eller att koncentrationerna inte påverkade cellerna. När koncentrationen ökade från 5–200 μg/ml var den maximala minskningen av viabiliteten till 55%. För framtida analyser föreslås det att arbeta med högre koncentrationer för att se en större skillnad i viabilitet och cytotoxicitet.

Introduktion: Hyalint brosk består av kondrocyter inbäddade i ett extracellulärt matrix som täcker alla kroppens synoviala leder. I dag är skador på hyalint brosk ett folkhälsoproblem med begränsade behandlingsmöjligheter. Mesenkymala stamceller har i flertalet studier visat sig vara en lovande kandidat för framtida behandling av broskskador, eftersom dessa kan differentiera till broskproducerande kondrocyter. Modern behandling av broskskador innefattar odling av patientens egna kondrocyter eller stamceller för att sedan återföra dem till broskskadan. För att göra detta effektivt behöver optimering av odlingsförhållanden för aktuella celler utföras. Syfte: Att undersöka tillväxt hos kondrocyter samt mesenkymala stromaceller från benmärg i varierande odlingsförhållanden, detta med avseende att utvärdera vilka tillsatser som mest gynnar cellernas viabilitet och proliferation. Material & Metod: Framtagning av kondrocyter och mesenkymala stromaceller från benmärg i denna studie utfördes på överblivet ortopediskt material från en individ. Cellerna kollagenasbehandlades innan de odlades ut i ett standardmedium under tre veckor. Därefter odlades de i närvaro av olika tillsatser under sex dagar. Cellernas viabilitet mättes genom relativ fluorescens med CellTiter-Blue® reagens medan proliferationen mättes genom cellräkning med flödescytometri. Resultat: Det fanns en signifikant skillnad (ANOVA, p<0,05) mellan minst två tillsatser inom grupperna för viabilitetsanalys samt cellräkning för både kondrocyter och benmärgderiverade mesenkymala stromaceller (BMMSC). Kondrocyterna som odlades i närvaro av fetalt bovint serum (FBS) hade högre proliferation och viabilitet än de celler som odlades i frånvaro av FBS. FBS i kombination med insulin-transferrin-selen (ITS) och kondrocytfaktorerna (KF) dexametason, prolin, insulin samt transforming growth factor beta hade störst positiv effekt på proliferationen. Vidare visade Minimum Essential Medium α med tillsats av FBS 10 % ha störst effekt, av den panel som undersöktes, på både viabilitet och proliferation hos BMMSC. Slutsats: FBS i kombination med ITS och KF hade störst stimulerande effekt på proliferation hos kondrocyter. Val av standardmedium hade större betydelse än tillsats av faktorer vid odling av BMMSC in vitro. / Introduction: Articular cartilage consists of chondrocytes and covers all the synovial joints in the body. Articular cartilage injuries are today a public health issue with limited orthopedic treatments. Mesenchymal stem cells have shown to be a promising candidate for future treatment of articular cartilage injuries due to their many abilities. Modern treatment of cartilage damage involves cultivation of the patient´s own chondrocytes and stem cells. To make this treatment as effective as possible the culture conditions for chondrocytes and stem cells must be optimized. Aim: To study cell growth in chondrocytes and mesenchymal stromal cells from bone marrow in varying culture conditions, this regarding to evaluate the most optimal culture conditions for cell viability and proliferation. Method: Cell extraction in this study was performed on leftover orthopedic material. The cells were treated with collagenase and then cultured in a standard medium for three weeks before they were cultured in presence of various factors for six days. Cell viability was measured by relative fluorescence while proliferation was measured by cell counting. Result: There was a statistically significant difference (ANOVA, p<0,05) between at least two additives within the groups for viability analysis and cell count for both chondrocytes and bone marrow-derived mesenchymal stromal cells (BMMSC). The chondrocytes cultured in presence of fetal bovine serum (FBS) had a higher proliferation and viability compared to the cells cultured in the absence of FBS. FBS in combination with insulin-transferrin-selenium (ITS) and the chondrocyte factors (CF) dexamethasone, proline, insulin and transforming growth factor beta had the biggest impact on proliferation. Minimum Essential Medium α with FBS 10% additive showed positive effects on both viability and proliferation of BMMSCs. Conclusion: FBS in combination with ITS and CF had a good effect on the proliferation of chondrocytes. The choice of standard medium seems to have a more important role than growth factor additive when studying BMMSCs expansion in vitro.

Pancreatic ductal adenocarcinoma (PDAC) is a highly lethal form of cancerwith very few available treatment options of which none has great effect.Cancer cells and stromal cells such as stellate cells which exist in abundancein PDAC interact by crosstalk, resulting in a tumorigenic collective response.With the help of a previously developed 3D co-culture spheroid model theeffect of a CRISPR/cas9 knockout of the cellular communication cetworkfactor 1 (CCN1) gene together with gemcitabine (GEM) treatment has beeninvestigated in terms of Panc1 cell viability and gene expression. Spheroidsconsisting of wild-type and knockout cell lines, each identified by westernblots were cultured, imaged and treated. Viability assays and RNA extractionfollowed by PCR showed that the viability of the cancer cells in the spheroidswere higher for the cells with CCN1 knockout. Cancer cells were also coculturedwith stellate cells with the goal of investigating the effect of thecellular crosstalk on chemoresistance. / Pankreatisk duktal adenokarcinom (PDAC)  är en ytterst dödlig form av cancermed få tillgängliga behandlingsalternativ, varav ingen är särskilt effektiv.Cancerceller och stromala celler så som de stellatceller som rikligt förekommeri PDAC interagerar med varandra genom överhörning, vilket leder till en effektsom hjälper tumören att proliferera. Effekten av en CRISPR/cas9 knockoutav genen CCN1 tillsammans med behandling med gemcitabin vad gällercellviabilitet och genuttryck studerades med hjälp av en tidigare utveckladfleratig sfäroidmodell. Sfäroider, bestående av vildtypceller och knockoutcellerlinjersom identifierades med western blots, odlades, fotades och behandlades.Viabilitetstester och extraktion av RNA följt av PCR visade att viabilitetenav cancerceller i sfäroiderna var högre för de celler som var knockout.Cancerceller samodlades även med stellatceller med målet att undersökaeffekten av cellernas överhörning på motståndet mot kemoterapi.