München, Univ., Diss., 2008.

Habilitationsschrift--Giessen. / Summary also in English. Bibliography: p. [286]-316.

Habilitationsschrift--Giessen. / Summary also in English. Bibliography: p. [286]-316.

Bei dem folgenden Text handelt es sich um die Zusammenfassung einer unveröffentlichten Magisterarbeit, die 1996 von der Autorin an der Abteilung für Musikwissenschaft der Musikakademie der Universität in Zagreb verteidigt wurde (Nada Bezic, Knjižnica i zbirka arhivske grade hrvatskoga glazbenog zavoda u zagrebu.

Zugl.: Freiburg (Breisgau), Univ., Diss., 2005 u.d.T.: Ferhadbegović, Sabina: Die Selbstverwaltung der Distrikte im Jugoslawien der Zwischenkriegszeit

Bei dem folgenden Text handelt es sich um die Zusammenfassung einer unveröffentlichten Magisterarbeit, die 1996 von der Autorin an der Abteilung für Musikwissenschaft der Musikakademie der Universität in Zagreb verteidigt wurde (Nada Bezic, Knjižnica i zbirka arhivske grade hrvatskoga glazbenog zavoda u zagrebu.

<p>Syftet med denna uppsats är att ifrågasätta den rådande västerländska historieskrivningen. Genom att undersöka Mimara-museets konstsamling i Zagreb och samlaren Ante Topic Mimara (1898-1987) vill jag problematisera förhållandet mellan västerländsk historieskrivning och Östeuropa. Utifrån museikatalogen (1989) och artiklar av Thomas Hoving och Konstantin Akinsha har jag undersökt vem denne kroatiske samlare var och hur han samlade. Två olika sidor beskrivs. En tydlig nationalistisk syn på samlingen, samlaren och museet ges av katalogen medan artiklarna beskriver en systematisk konsttjuv och förfalskare med kontakter hos flera högt uppsatta europeiska politiker och ledare. Med Carol Duncan undersöks syftet med Mimaras donation av konstsamlingen till Kroatien liksom museets utformning och det budskap som förmedlas. Flera likheter finns med de amerikanska donatorer som Duncan beskriver, inte minst drömmen att genom sitt museum bli odödlig och historisk. Samlingens innehåll diskuteras i relation till den västerländska konstens kanon och James Elkins teorier om konsthistoriens form. Tillsammans med Gill Perry och Colin Cunninghams redogörelse för vad den klassiska konstens kanon innehåller konstaterar jag att det har varit den sortens samling Mimara velat skapa. Även liknelsen som man från museets sida gjorde vid öppnandet 1987 genom att hävda det som ”Zagrebs Louvre” beskriver vilket perspektiv som museet och Mimara haft. För att försöka besvara uppsatsen frågeställning om varför Östeuropa har uteslutits och fortfarande utesluts i konsthistoriekonstruerandet använde jag mig av Tom Sandqvist och David Carrier. Den huvudsakliga anledningen är enligt dessa två den historiskt ideologiska skillnaden mellan öst och väst, i kombination med de kulturella likheterna. Östeuropa har alltså betraktats som annorlunda men inte tillräckligt exotiskt för att inkluderas som till exempel afrikansk och asiatisk konst som har en given plats i konsthistoriska översiktsverk. I uppsatsen undersöks också dagens debatt om östeuropeisk konst i förhållande till Västeuropa och västerlandets sätt att berätta konstens historia. Den debatten sker till stor del av SocialEast Forum och deras arbete genom seminarier och forskning, vilket även sker i samarbete med just Mimara-museet. Problemen är många kring hur man ska förhålla sig till denna samling och dess starkt ifrågasatta proveniens, men just därför desto mer intressant. Undersökningen visar på en förändrad och mer kritisk attityd i Kroatien till den västerländskt präglade historieskrivning som Mimara-museets samling speglar. Denna uppsats resulterar snarare i fler frågor än svar, men frågor vi måste börja ställa.</p>

Syftet med denna uppsats är att ifrågasätta den rådande västerländska historieskrivningen. Genom att undersöka Mimara-museets konstsamling i Zagreb och samlaren Ante Topic Mimara (1898-1987) vill jag problematisera förhållandet mellan västerländsk historieskrivning och Östeuropa. Utifrån museikatalogen (1989) och artiklar av Thomas Hoving och Konstantin Akinsha har jag undersökt vem denne kroatiske samlare var och hur han samlade. Två olika sidor beskrivs. En tydlig nationalistisk syn på samlingen, samlaren och museet ges av katalogen medan artiklarna beskriver en systematisk konsttjuv och förfalskare med kontakter hos flera högt uppsatta europeiska politiker och ledare. Med Carol Duncan undersöks syftet med Mimaras donation av konstsamlingen till Kroatien liksom museets utformning och det budskap som förmedlas. Flera likheter finns med de amerikanska donatorer som Duncan beskriver, inte minst drömmen att genom sitt museum bli odödlig och historisk. Samlingens innehåll diskuteras i relation till den västerländska konstens kanon och James Elkins teorier om konsthistoriens form. Tillsammans med Gill Perry och Colin Cunninghams redogörelse för vad den klassiska konstens kanon innehåller konstaterar jag att det har varit den sortens samling Mimara velat skapa. Även liknelsen som man från museets sida gjorde vid öppnandet 1987 genom att hävda det som ”Zagrebs Louvre” beskriver vilket perspektiv som museet och Mimara haft. För att försöka besvara uppsatsen frågeställning om varför Östeuropa har uteslutits och fortfarande utesluts i konsthistoriekonstruerandet använde jag mig av Tom Sandqvist och David Carrier. Den huvudsakliga anledningen är enligt dessa två den historiskt ideologiska skillnaden mellan öst och väst, i kombination med de kulturella likheterna. Östeuropa har alltså betraktats som annorlunda men inte tillräckligt exotiskt för att inkluderas som till exempel afrikansk och asiatisk konst som har en given plats i konsthistoriska översiktsverk. I uppsatsen undersöks också dagens debatt om östeuropeisk konst i förhållande till Västeuropa och västerlandets sätt att berätta konstens historia. Den debatten sker till stor del av SocialEast Forum och deras arbete genom seminarier och forskning, vilket även sker i samarbete med just Mimara-museet. Problemen är många kring hur man ska förhålla sig till denna samling och dess starkt ifrågasatta proveniens, men just därför desto mer intressant. Undersökningen visar på en förändrad och mer kritisk attityd i Kroatien till den västerländskt präglade historieskrivning som Mimara-museets samling speglar. Denna uppsats resulterar snarare i fler frågor än svar, men frågor vi måste börja ställa.

Resumé Diploma thesis Zagreb in Croatian urban prose at the turn of 20th and 21st century deals with roles and influence of the Croatian capital on main characters of selected works of mentioned authors. The turn of the century was chosen deliberately, due to the disintegration of Yugoslavia, subsequent war conflict in Balkan and postwar search for certainties. These factors led to migration of a huge amount of people, e.g. into the area of New Zagreb which is an important urban feature of Croatian metropolis and therefore of this thesis. This thesis will try to clarify through the main characters of selected works the turbulent events and uncertain life circumstances from the end of the previous century and from the beginning of the new one which meant for some people a change of their lifestyle and stabilized order.

In this project, contemporary theater and performance art is examined in four cities in ex-Yugoslavia. War has pervaded all of the sites in some way, interrupting a sense of normalcy, altering the city physically as well as ideologically. For that reason, interaction with urban space becomes a central element in performances—whether it serves to preserve the city’s identity amidst destruction, to cleanse the city from the shame of official exploits, to break from the insular legacy of nationalism that flooded the streets, or to gather the city together in a process of collective healing.