Uppsatsen ”DEN ÄR FINT MÅLAD, MEN GER INGENTING” Estetiska resonemang och diskussioner vid bildsamtal, strävar efter att närmare beskriva och analysera hur skolelever i årskurs 6 resonerar och uttrycker sig då de tolkar och diskuterar konst. Detta för att fördjupa bildpedagogens förståelse för den teoretiska delen av sitt uppdrag: att lära elever om bilder, analys och konsthistoria. Uppsatsens empiri tar upp hur de förhåller sig till estetik och antiestetik. Det senare är en slags motreaktion till rådande estetiska normer inom konstvärlden. Diskussionen tar upp ny teknologi, sociala media och dess eventuella inverkan på detta ämnesområde. Undersökningen analyseras och tolkas genom en kombination av diskurspsykologi och diskursteori. För metoden används bildelicitering. Fokusgrupperna för detta består av 6 deltagare och bildeliciteringen dokumenterades med film och genom anteckningar. Uppsatsen diskuterar hur eleverna tolkar bilder med sina erfarenheter från sociala media och rörlig bild, hur de reagerar på det som beskrivs som antiestetiska bilder, och hur de värdesätter bilders kvalitéer. Resultaten som lyfts fram i uppsatsen är att eleverna i studien inte skyr antiestetiska verk utan snarare inspireras till diskussion av sådana. Det framkom även att eleverna gärna gör narrativa associationer och tolkningar av konsthistoriska bilder såsom om målningarna hade ”filmiska” kvalitéer. Det framkom också det att estetik inte nödvändigtvis handlar om fint och fult för 12- 13- åringar. Lika gärna kan de se kvalitéer i konstverk beroende på deras förmåga att väcka känslor hos betraktaren.

Det här arbetet behandlar frågan: ”Hur kan illusionen av att vara en skicklig renässansmålare förmedlas i ett spel och vad är en lämplig arbetsmetod för att uppnå detta?” Metoden jag använde för att ta reda på detta var att utveckla spelet Art Hero som låter spelaren måla en förenklad version av några av historiens mest kända verk. Knepet är dock att det inte är den förenklade versionen som träder fram under penseln utan originalverket. Den arbetsmetod jag utvärderade är något som jag kallar ”improviserande produktion”. Grundidén med denna metod är att ambitionerna i början hålls på en låg nivå och att resten av utvecklingsperioden sedan används åt att finputsa spelet. Denna metod visade sig vara lämplig då jag efter 13 veckors arbete kunde konstatera, med hjälp av tre speltestare, att spelet visar på en lyckad metod för att uppnå illusionen. En kritik mot spelet var dock att det snarare ger en känsla av att skrapa än av att måla och det är något som jag hoppas kunna motverka i framtiden. Rent konkret fann jag att det är viktig att motivet som spelaren ”målar av” är mer abstrakt än den bild som spelaren själv ”skapar”. Det gör att spelaren får en illusion av att måla mer detaljerat än spelets verklighet och det bidrar i sin tur till känslan av skicklighet. Nyckeln till illusionen är dock framför allt att spelet i likhet med Guitar Hero (Harmonix Music, 2005) låter spelaren utföra en komplicerad uppgift på ett förenklat sätt.

<p>Det här arbetet behandlar frågan: ”Hur kan illusionen av att vara en skicklig renässansmålare förmedlas i ett spel och vad är en lämplig arbetsmetod för att uppnå detta?” Metoden jag använde för att ta reda på detta var att utveckla spelet Art Hero som låter spelaren måla en förenklad version av några av historiens mest kända verk. Knepet är dock att det inte är den förenklade versionen som träder fram under penseln utan originalverket. Den arbetsmetod jag utvärderade är något som jag kallar ”improviserande produktion”. Grundidén med denna metod är att ambitionerna i början hålls på en låg nivå och att resten av utvecklingsperioden sedan används åt att finputsa spelet. Denna metod visade sig vara lämplig då jag efter 13 veckors arbete kunde konstatera, med hjälp av tre speltestare, att spelet visar på en lyckad metod för att uppnå illusionen. En kritik mot spelet var dock att det snarare ger en känsla av att skrapa än av att måla och det är något som jag hoppas kunna motverka i framtiden. Rent konkret fann jag att det är viktig att motivet som spelaren ”målar av” är mer abstrakt än den bild som spelaren själv ”skapar”. Det gör att spelaren får en illusion av att måla mer detaljerat än spelets verklighet och det bidrar i sin tur till känslan av skicklighet. Nyckeln till illusionen är dock framför allt att spelet i likhet med Guitar Hero (Harmonix Music, 2005) låter spelaren utföra en komplicerad uppgift på ett förenklat sätt.</p>

I min examensuppsats behandlar jag det konstrum, där konstteoretiker och konstutövande blandas med lekmän. För ett nyanserat konstbegrepp behövs en genusmedveten och breddad syn på såväl konsthistorien som samtidskonsten . Min frågeställning är: Hur hanterar och hur kan skolan hantera konsthistorien och konstbegreppet på ett utvidgat och genusmedvetet sätt? Jag är nyfiken på hur elever och lärare närmar sig konstfältet och hur de upplever konsten och konstbegreppet i stort. Hur pass integrerad är teorin och praktiken och hur väl appliceras genusbegreppet på undervisningen. Min undersökning syftar till en utvidgad förståelse och förberedelse till min kommande yrkesutövning som lärare. Målet är att starta en process till genusmedvetenhet i interaktion med elever och ett vaket förhållningssätt i upplägget av undervisning. Mina förberedelser har varit att fördjupa mig i litteratur, styrdokument och andra källor. Därefter har jag genomfört en enkätundersökning med bildpedagoger och intervjuat en grupp gymnasieelever. Att få in såväl elevperspektiv som lärarperspektiv har varit högst relevant för en så allsidig bild som möjligt om hur det faktiskt ser ut i skolan. I den gestaltande delen som jag kallat ”Omfunktionalisering” har jag undersökt hur traditionella medel och tekniker påverkar läsningen och upplevelsen av ett verk. Gestaltningen är en serie detaljstudier av klädesplagg i akvarellteknik, traditionellt monterat med passepartout. I denna svit av ting som härstammar från en kvinnlig brukare, har objekten och klädesplaggen berövats sin bruksfunktion och intagit en ny position. Med fokus på denna förskjutning i värde, har jag omvandlat dessa till en ytterligare dimension, genom att föreviga dem i en ögonblickstolkning. Denna avfunktionalisering och omfunktionalisering gör objekten i behov av omtolkning. I obrukbarheten och genom den tvådimensionella tolkningen skalas det givna sammanhanget av och en avkönifiering startas, en avkodning av var i det feminina ligger och i hur kvinnlighet konstrueras. Alla delar i examensarbetet berör och behandlar en samtida konstförståelse, där kön och olika tidsepoker ska försöka integreras och samexistera. Mina studieresultat visar på att en integrering i dagens skola är mer eller mindre påbörjad. Men för att etablera medvetenhet krävs en fortgående och genomtänkt process. / <p>BI/Konst</p>

<p>Syftet med denna uppsats är att ifrågasätta den rådande västerländska historieskrivningen. Genom att undersöka Mimara-museets konstsamling i Zagreb och samlaren Ante Topic Mimara (1898-1987) vill jag problematisera förhållandet mellan västerländsk historieskrivning och Östeuropa. Utifrån museikatalogen (1989) och artiklar av Thomas Hoving och Konstantin Akinsha har jag undersökt vem denne kroatiske samlare var och hur han samlade. Två olika sidor beskrivs. En tydlig nationalistisk syn på samlingen, samlaren och museet ges av katalogen medan artiklarna beskriver en systematisk konsttjuv och förfalskare med kontakter hos flera högt uppsatta europeiska politiker och ledare. Med Carol Duncan undersöks syftet med Mimaras donation av konstsamlingen till Kroatien liksom museets utformning och det budskap som förmedlas. Flera likheter finns med de amerikanska donatorer som Duncan beskriver, inte minst drömmen att genom sitt museum bli odödlig och historisk. Samlingens innehåll diskuteras i relation till den västerländska konstens kanon och James Elkins teorier om konsthistoriens form. Tillsammans med Gill Perry och Colin Cunninghams redogörelse för vad den klassiska konstens kanon innehåller konstaterar jag att det har varit den sortens samling Mimara velat skapa. Även liknelsen som man från museets sida gjorde vid öppnandet 1987 genom att hävda det som ”Zagrebs Louvre” beskriver vilket perspektiv som museet och Mimara haft. För att försöka besvara uppsatsen frågeställning om varför Östeuropa har uteslutits och fortfarande utesluts i konsthistoriekonstruerandet använde jag mig av Tom Sandqvist och David Carrier. Den huvudsakliga anledningen är enligt dessa två den historiskt ideologiska skillnaden mellan öst och väst, i kombination med de kulturella likheterna. Östeuropa har alltså betraktats som annorlunda men inte tillräckligt exotiskt för att inkluderas som till exempel afrikansk och asiatisk konst som har en given plats i konsthistoriska översiktsverk. I uppsatsen undersöks också dagens debatt om östeuropeisk konst i förhållande till Västeuropa och västerlandets sätt att berätta konstens historia. Den debatten sker till stor del av SocialEast Forum och deras arbete genom seminarier och forskning, vilket även sker i samarbete med just Mimara-museet. Problemen är många kring hur man ska förhålla sig till denna samling och dess starkt ifrågasatta proveniens, men just därför desto mer intressant. Undersökningen visar på en förändrad och mer kritisk attityd i Kroatien till den västerländskt präglade historieskrivning som Mimara-museets samling speglar. Denna uppsats resulterar snarare i fler frågor än svar, men frågor vi måste börja ställa.</p>

Is there an unwritten art canon in Swedish schools? This work is about the art displayed and used in Swedish schools. The study examines whether there is an art canon in Swedish schools, or not. Through my profession, as an art teacher at a secondary school, I have come to take an interest in this issue. When I use art images in my own teaching it often strikes me that many of the pictures I use are the same as the ones my colleagues use. For my own part the choice of images is often based upon vague strategies as "Yes, this is what we usually do”. Therefore it would be extremely interesting to find out what students and colleagues think about the choice of art images used in teaching. Also, in my opinion, a debate on the art shown and used in schools is much needed. Through interviews and informal conversations, and Photo Elicitation, a method involving the use of images in an interview situation, I will give an idea of how we relate to art images and also make visible the underlying standards behind the art displayed and used in teaching. In my study I have interviewed ninth grade students and high school students and talked to them about their experiences of art images used in art education. I have also asked similar questions to two Art teachers at two different schools. I have tried to trace possible evidence of an art canon in the Curriculum for the Compulsory School System (LpO94). Finally, I have compared my own studies with the most recent evaluation of the Art subject, The National Evaluation of the Compulsory School, which was carried out in 2003.

Syftet med denna uppsats är att ifrågasätta den rådande västerländska historieskrivningen. Genom att undersöka Mimara-museets konstsamling i Zagreb och samlaren Ante Topic Mimara (1898-1987) vill jag problematisera förhållandet mellan västerländsk historieskrivning och Östeuropa. Utifrån museikatalogen (1989) och artiklar av Thomas Hoving och Konstantin Akinsha har jag undersökt vem denne kroatiske samlare var och hur han samlade. Två olika sidor beskrivs. En tydlig nationalistisk syn på samlingen, samlaren och museet ges av katalogen medan artiklarna beskriver en systematisk konsttjuv och förfalskare med kontakter hos flera högt uppsatta europeiska politiker och ledare. Med Carol Duncan undersöks syftet med Mimaras donation av konstsamlingen till Kroatien liksom museets utformning och det budskap som förmedlas. Flera likheter finns med de amerikanska donatorer som Duncan beskriver, inte minst drömmen att genom sitt museum bli odödlig och historisk. Samlingens innehåll diskuteras i relation till den västerländska konstens kanon och James Elkins teorier om konsthistoriens form. Tillsammans med Gill Perry och Colin Cunninghams redogörelse för vad den klassiska konstens kanon innehåller konstaterar jag att det har varit den sortens samling Mimara velat skapa. Även liknelsen som man från museets sida gjorde vid öppnandet 1987 genom att hävda det som ”Zagrebs Louvre” beskriver vilket perspektiv som museet och Mimara haft. För att försöka besvara uppsatsen frågeställning om varför Östeuropa har uteslutits och fortfarande utesluts i konsthistoriekonstruerandet använde jag mig av Tom Sandqvist och David Carrier. Den huvudsakliga anledningen är enligt dessa två den historiskt ideologiska skillnaden mellan öst och väst, i kombination med de kulturella likheterna. Östeuropa har alltså betraktats som annorlunda men inte tillräckligt exotiskt för att inkluderas som till exempel afrikansk och asiatisk konst som har en given plats i konsthistoriska översiktsverk. I uppsatsen undersöks också dagens debatt om östeuropeisk konst i förhållande till Västeuropa och västerlandets sätt att berätta konstens historia. Den debatten sker till stor del av SocialEast Forum och deras arbete genom seminarier och forskning, vilket även sker i samarbete med just Mimara-museet. Problemen är många kring hur man ska förhålla sig till denna samling och dess starkt ifrågasatta proveniens, men just därför desto mer intressant. Undersökningen visar på en förändrad och mer kritisk attityd i Kroatien till den västerländskt präglade historieskrivning som Mimara-museets samling speglar. Denna uppsats resulterar snarare i fler frågor än svar, men frågor vi måste börja ställa.

Mitt examensarbete har bestått av två delar - en gestaltande och en skriftlig. Den förstnämnda resulterade i utställningen Kung Minos hjärna som löst kretsade kring den grekiska myten om Minotauren och labyrinten. Utställningen bestod av tio tusch- och akrylteckningar (dessa föreställde bland annat djur, människor och skelettdelar i olika rum och landskap) samt en kort text om det gamla Grekland, den bestod mest av gissningar eller kanske en slags önskningar. Den gestaltande delen var alltså också den delvis skriftlig.  Examensarbetets andra del, Världarnas gråvatten, är den här uppsatsen. Jag har skrivit om mitt liv (inte i sin helhet utan noggrant utvalda delar) och om hur jag tänker på min och andras konst. Jag driver linjen att bilder existerar mitt emellan den fysiska världen och betraktarens inre samt att till synes statiska konstverk förändras innehållsmässigt över tid. Uppsatsen innehåller också ett avsnitt om fiktionens ursprung, jag försöker reda ut det hela från början. Allt avslutas med en beskrivning av hur jag arbetar, hur jag blandar samman olika intryck till en ny helhet. Min skriftliga uppsats är delvis gestaltande.

Syftet med denna studie är att undersöka om bildlärare arbetar med jämställdhet när de  undervisar i konsthistoria. Studiens frågeställningar undersöker hur bildlärare uppfattar sitt  jämställdhetsarbete och hur bildlärare arbetar med konst- och bildhistoria med avseende på  jämställdhet. Målet är att synliggöra och diskutera jämställdhet i bildämnet. Vid insamlandet  av empiri har en kvalitativ metod applicerats, så som semistrukturerade intervjuer med tre  bildlärare. I analysen har tematisk innehållsanalys använts på de transkriberade intervjuerna.  Resultatet visar att lärarna har olika uppfattning av hur deras jämställdhetsarbete bör utföras  och vad jämställdhet innebär. De tre bildlärarna arbetar med konst- och bildhistoria med  avseende på jämställdhet på olika sätt. Bildlärare Alm belyser objektifieringen av kvinnor i  medier och masskultur när hen arbetar med sexistiska bilder i årskurs åtta. Bildlärare Björk  fokuserar på att göra eleverna normkritiska och uppmuntrar dem till att ifrågasätta rådande  maktstrukturer. Bildlärare Ceder lyfter medvetet in kvinnliga konstnärer i undervisningen för  att eleverna ska få kvinnliga förebilder och hen uppmuntrar flickorna till att ta lika mycket plats  som pojkarna.

No description available.