The aim of this thesis is to investigate how the female characters of the Swedish novel The Serious Game (Den allvarsamma leken) by Hjalmar Söderberg (1912) are represented in the film adaptation from 2016, a film adaptation by Pernilla August (director). The thesis also asks what the adapted screenplay by Lone Scherfig can reveal about how the novel’s characters are transformed through the adaptation process. The study has two main purposes: (1) to investigate the film adaptation as a process by considering the adapted screenplay as an interstitial and at the same time autonomous work bridging the novel and the final film, and (2) to investigate how the specific form and structure of the screenplay, as well as contextual and industrial aspects are of some significance for the representation of the female characters in the final film. The analysis of the female characters’ transformation through the adaptation process uses a combination of screenwriting theory and adaptation theory in order to explore the relationship between the novel, the adapted screenplay and the final film. One of the main conclusions of the study is that the male characters of the novel are transformed into being oppressive towards the female characters in more direct manners. As a result, the female characters liberation is somewhat transformed into a liberation from individual men rather than from vast structural, political or legal oppressions. It also shows that this representation of the novels characters gradually transforms according to this tendency in the adaptation process. The study also shows how the screenplay can be seen as a textual context in film adaptation.   Full English title: “In, I long to get in. The women’s journey through the adaptation process of The Serious Game 2016” / Det finns många studier som undersöker filmadaptioner, det vill säga när till exempel en roman blir till film. Traditionellt sett undersöks då framför allt relationen mellan den färdiga filmen och dess ursprungliga förlaga, romanen. Den här uppsatsen utforskar istället filmadaption som en process, och det genom att se till en mellanliggande text som ofta har förbisetts inom adaptionsstudier, filmmanuset. I min analys vill jag, till skillnad från i många tidigare adaptionsanalyser som behandlar filmmanus, se filmmanuset som en ”färdig” eller åtminstone självständig text som kan analyseras i relation till en förlaga eller film utan att på samma gång upp- eller nervärdera dess betydelse eller status som ett eget verk. I syfte att belysa filmmanus som ett relevant studieobjekt inom adaptionsstudier analyseras den danska manusförfattaren Lone Scherfigs filmmanus Den allvarsamma leken i relation till förlagan, Hjalmar Söderbergs roman från 1912, och filmadaptionen från 2016, i regi av Pernilla August. Syftet är också att utifrån filmskaparnas uttalade ambition att lyfta fram romanens kvinnor, undersöka hur detta har gjorts, och det genom att analysera de kvinnliga rollfigurernas ”resa” genom adaptionsprocessen. Inspirerad av diskussioner inom den aktuella adaptionsforskningen, där nya teoretiska ingångar och analysmetoder uppmuntras, prövar jag en kombination och tillämpning av adaptions- och manusteori. Detta med målet att kunna behandla filmmanuset som ett betydelsefullt och mellanliggande steg i en adaptionsprocess, och samtidigt som en egen självständig text – filmmanuset som en adaption av romanen, och filmen som en adaption av filmmanuset. Analysen visar att framställningen av Den allvarsamma lekens rollfigurer har genomgått en successiv omformning under adaptionsprocessen – först i överföringen från roman till filmmanus, och därefter från filmmanus till film. Dessutom visar det sig att rollfigurernas successiva omformning har skett enlig en tendens liknande den som adaptionsforskaren Liora Brosh tidigare uppmärksammat i filmadaptioner av viktoriansk litteratur, som till exempel Svindlande Höjder och Jane Eyre. Brosh ser hur det förtryck som den viktorianska litteraturens kvinnor utsätts för har omformats i filmadaptionerna, bland annat genom att romanernas manliga karaktärer framställts som mer ondsinta eller våldsamma än i romanerna. Uppsatsen uppmärksammar också att filmmanus kan ses som ett slags textuell kontext inom filmadaption eftersom den västerländska filmens berättarstruktur enligt flera film- och filmmanusforskare till stor del formats av de strikta berättartekniska konventioner som förmedlats via otaliga filmmanushandböcker under de senaste hundra åren.