Andelsägarlägenheter är en upplåtelseform för bostäder som innebär att man får dispositionsrätt till en lägenhet genom att köpa en andel av fastigheten den är belägen inom. Fastigheten får inte vara vilken som helst, utan ska omfattas av den så kallade Andelsägametoden. Mer specifikt ska den omfattas av dess avtal och regler. Andelsägarmetoden är alltså ett verktyg – en metod – som är särskilt framtaget för att möjliggöra andelsägarlägenheter. Den får endast utnyttjas av professionella fastighetsbolag, som inom metoden kallas för grundandelsägare. Syftet med denna metod är emellertid inte att endast ge upphov till andelsägarlägenheter, utan att skapa en fastighet där både hyresrätter och andelsägarlägenheter existerar gemensamt. Ända sedan dess bildning har metoden och upplåtelseformen fått både kritik och beröm. Gemensamt för alla studier som gjorts dock, är att de haft en teoretisk utgångspunkt med mindre betoning på hur andelsägarlägenheter fungerat i praktiken. Än mer viktigt, finns lite information kring hur andelsägare –de som besitter en andelsägarlägenhet – tänker och tycker om upplåtelseformen. Med utgångspunkt i detta formades syftet och frågeställningarna i arbetet, vilka går ut på att undersöka hur andelsägare upplevt upplåtelseformen och vad som varit avgörande i deras köp. Eftersom detta kräver en god förståelse av upplåtelseformens innebörd, har det även varit ett delsyfte att undersöka detta. För att tillfredsställa syftet med arbetet har intervjuer genomförts, dels med sju andelsägare och dels med en representant för Andelsägarbolaget, som är det bolag som utvecklat Andelsägarmetoden. Den senare bistod med svar på frågor kring och klarheter kring metoden och upplåtelseformen. Resultatet visar att samtliga intervjuade tyckte att det låga priset på andelägarlägenheter varit viktigt i deras köp. Dessa intygade även om att oförmågan till belåning var något som avskräckte, men inte avgjorde köpet. Andelsägares upplevelse av upplåtelseformen har i stort sett varit positiv. De var mycket belåtna med det uppdelade ansvarsförhållandet. Dessutom var dem nöjda med det större ansvarstagandet som kom av upplåtelseformen. Dock fanns oro bland dem angående belåningsbarheten och det framhävdes att grundandelsägaren borde ta ansvar i frågan. Den ifrågavarande grundandelsägaren hade dock inte ansett att den har ansvar i frågan. Relevansen i resultatet kan diskuteras då intervjuerna endast omfattade en liten del av det befintliga beståndet med andelsägare. Priset kan vara ett tillfälligt attribut med upplåtelseformen och är inte nödvändigtvis ett faktum med den. Vem som faktiskt ska ansvara för upprättandet av belåningsbarhet kan också diskuteras. Argument kan framhävas att detta är grundandelsägarens uppgift, men den åsikten delades inte av grundandelsägaren. Sammantaget var upplåtelseformen mycket attraktiv för de som hade köpt andelsägarlägenheter och priset var mest avgörande vid köpet. Deras upplevelser hade varit positiva och upplåtelseformens juridiska upplägg ansågs vara smart. Dock fanns oklarheter med den, exempelvis angående vem som är ansvarig för upprättande av belåningsbarhet. / Shareowner apartments is a form of lease for housing, that is a right to use an apartment by purchasing a share of the property in which it is located. This form of tenure cannot be used on all properties, instead the property but must be covered by the so-called Shareowner Method. More specifically, it should be covered by the rules and agreements of the method. The Shareowner Method is thus a tool – a method – specially developed to enable shareowner apartments. This method can only be used by professional real estate companies and are called the principal shareowner. However, the purpose of this method is not only to allow shareowner apartments as a form of tenure, but also to enable properties where both rental and shareowner apartments can exist jointly. Ever since its conception, shareowner apartments have received both criticism and praise. A common denominator to all studies conducted, however, is that they have had a theoretical standpoint with less emphasis on how shareowner apartments have worked in practice. More importantly, there is little information about how shareowners – those who own a shareowner apartment – have experienced the form of tenure. Based on this, the purpose of the work and the questions at issue were shaped, which is to investigate how shareowners have experienced shareowner apartments as a form of tenure. Additionally, the intent is to discover which aspect of shareowner apartments was most decisive in their purchase. Since this requires a well-founded understanding of the form of tenure, it has also been a partial purpose to investigate this. To satisfy the purpose of the work, interviews were conducted, in part with seven shareowners and in part with a representative of Andelsägarbolaget, which is the corporation that developed the Shareowner Method. The latter assisted with answers regarding shareowner apartments, clarifying the form of tenure. The results show that all the interviewees regarded the low price of shareowner apartments as an important aspect in their purchase. They also stated that the inability to mortgage the apartment was something that deterred them; however, it was not decisive in the purchase. The shareowners' experience of the tenure has been largely positive. For instance, they were satisfied with the stipulated allocation of responsibility. However, there was concern among them concerning the possibility to mortgage the apartments and it was emphasized that the principal shareowner should take responsibility in its establishment. But the principal shareowner in question declared that it did not consider having responsibility in the matter. The relevance of the result can be debated as the interviews were comprised of only a small part of the existing number of shareowners. It is possible that the price of shareowner apartments is a temporary attribute and therefore not prerequisite with the form of tenure. Where responsibility for the establishment of mortgaging should lie can also be discussed. It can be argued that this is the principal shareowner's task, but it was not a unanimous opinion. Overall, shareowner apartments as a form of tenure was very attractive to those who had bought them, and the price was most decisive when buying. Their experiences had been positive, and the stipulated responsibilities were considered smart. However, there were some uncertainties with the tenure, for example where the responsibility to enable mortgaging lies.