Currently, the spaces designated for death in the city of Toronto are separated from other programmes — in states that range from neglected, full, inactive or marginalized — while any new sites are pushed to the outskirts. The decrease in time provided to grieve and in places to face the mystery of death means Toronto residents are losing their connections to the sacred. The proposal aims to embrace grief in order to integrate this shadow of death into the urban fabric and everyday life of the Toronto community. Without this integration, loss, grief and death will remain on the periphery, increasing the danger of creating a city without memory — a city in denial of both death and its citizens’ mortality. So how can we acknowledge and address grieving, both as individuals and as a city? How can we, as a community within the city, grieve together? How can we make space for grief in the city? Seeking to implement a new vision for Toronto, this thesis project looks for ways to incorporate the cycle of life, death and rebirth into the city, allowing grief to be part of the urban reality. Locating a new centre for grief on the lakefront, the project learns from a variety of people, built works, data, sketches and books that range in reference from psychology and anthropology to sociology and architecture. All these disciplines are appropriated in order to inform the creation of a new centre that makes room for grief in an individual’s life, a community and the city. The thesis proposes “A Centre for (w)Resting Grief” that can be employed as a restorative, liberating, learning and socially-cohesive medium to facilitate and embrace each other’s life-long search for meaning after loss through grief work. The “Centre” designates a place for grief in the heart of urban Toronto. “Wresting Grief” describes the intention to regain the proper position of grief as a natural process in our lives. “Resting Grief” refers to then being able to confront and be at peace with loss in our contemporary society.

Hur kommer det sig att en etablerad konstnär, fortfarande student vid konsthögskolan Konstfack, satte igång en av de mest intensiva konstdebatterna i modern svensk tid? Hur kommer det sig att okonventionella yttringar i konsten provocerar mer än ett liknande arbetssätt inom ett annat arbetsområde? Jag syftar på konst kontra journalistik. Jag syftar på att det är acceptabelt att wallraffa inom journalistiken men när en konstnär gör det, då blir det rubriker. Konstnären Anna Odell satte 2009 igång en diskussion som främst kom att handla om vad man får, och vad man inte får göra i egenskap av konstnär, alltså den konstnärliga friheten. Bakgrunden till detta var att hon som en del i sitt examensarbete vid konsthögskolan Konstfack iscensatte en självupplevd psykos på Liljeholmsbron i Stockholm. Odells syfte var att uppmärksamma psykiatrins arbetsmetoder och bädda för en diskussion om hur psykiatrins tvångsomhändertaganden ser ut. Reaktionerna blev enorma och syftet med denna uppsats är att undersöka dem. Jag har läst debattinlägg skrivna av kritiker från olika håll, de som varit oerhört kritiska och anklagat Odell för att vara moraliskt oansvarig samt de som varit positiva och menat att det  Odell gjorde var viktigt och intressant. Jag har undersökt receptionen av ”Okänd Kvinna 2009 – 349701” som verket kom att kallas. Metoden har varit en objektiv närläsning av olika debattinlägg, recensioner och artiklar från främst året 2009. Min teoretiska utgångspunkt har varit att wallraffande som undersökningsmetod inte är allmänt accepterad inom konsten – det provocerar i högre utsträckning än inom journalistiken. Jag baserar detta på att Anna Odell blev åtalad och dömd för sitt verk, medan det inom journalistiken finns få exempel på journalister som blivit åtalade och dömda för sina undersökningar. Istället betraktas deras avslöjanden oftast som samhällskritiska och intressanta. Min teoretiska utgångspunkt har varit att Wallraff-metoder i konsten provocerat i högre utsträckning än inom journalistiken. Det är enligt mig svårbegripligt, då min slutsats i så fall blir att det inte är metoden i sig som provocerar, utan det diffusa begreppet konsten. Kanske är det just därför, att konst är diffust som leder till att det provocerar. Uppsatsen behandlar också hur konstteoretiker och konstnärer resonerat kring konstbegreppet – detta för att jag under min läsning stött på kommentarer från olika debattörer i stil med att ”detta är inte konst”. <jag har försöka undersöka om de kan få stöd för sina åsikter om det konstnärliga värdet hos konstteoretiker – men måste nog medge att jag misslyckats, om man inte backar så långt tillbaka som filosoferna Humes och Kants 1700-tal, vill säga. Min slutsats och förkortade sammanfattning är att allt inte är tillåtet i konsten, eller snarare, att allt som en konstnär gör, att allt som accepteras av konstvärlden inte accepteras utanför den. Det kan bero på att den bedöms som brottslig eller att den inte uppfattas som konst överhuvudtaget.

No description available.

Anna Akhmatova's poetical works have been heard of a lot in the past few years, mainly because of the celebration in 1989 of her 100th birthday. But if literary analyses of her works can be counted by the hundreds, to find something written about her in, let's say, a more semantical fashion can prove very difficult. A writer is nothing without his words, and among these words, the verbs play an important role, since their mission is to convey the action of a sentence. If one can dispose of all the verbs of a given writer, one is in a better position to analyse this writer. Furthermore, if this list of verbs comprises all the conjugated forms of these verbs, then one has a fantastic data base with illimited possibilities. A frequency dictionnary is a first rate tool in order to establish comparisons, and this is what I attempted to do in this work.

No description available.

Diss.--Medizinische Fakultät--Universität Würzburg, 1989.

Bochum, Universiẗat, Diss., 2008.

Thesis (Ph. D.)--Drew University, 1989. / Vita. eContent provider-neutral record in process. Description based on print version record. Includes bibliographical references (p. 320-328).

Freiburg (Breisgau), Universiẗat, Diss., 2003. / Erscheinungsjahr an der Haupttitelstelle: 2004.

Made available in DSpace on 2016-08-29T14:11:24Z (GMT). No. of bitstreams: 1 tese_5021_.pdf: 1265846 bytes, checksum: bd6de1fa7c555d112ed0f7e790fbe9c0 (MD5) Previous issue date: 2011-08-26 / Este estudo pretende focar-se na capacidade comum da literatura e do cinema em produzir narrativas, pois na dinâmica das formas de narrar dessas duas artes parece haver um intercâmbio que produz renovadas estratégias de narração. Para empreender este estudo, será utilizada uma perspectiva que leva em consideração os meios materiais da narrativa implicados nessas duas artes, dentro da visão teórica das materialidades de comunicação e da intermidialidade, a partir de um diálogo com McLuhan, Gumbrecht, Schmidt e Peasch. Nessa ótica, o sistema literário é pensado em sua inter-relacão histórica com outros sistemas culturais e midiáticos, apropriando-se sempre de novos contornos. A partir desse ponto de vista, é possível afirmar que desde o século XIX a literatura tem sido envolvida pelo contexto das tecnologias audiovisuais, que alcançaram, na contemporaneidade, uma representatividade significativa. Em consequência disso, as fronteiras entre literatura e cinema se diluíram ainda mais, resultando em renovadas formas e tessituras da narrativa literária. Assim, este estudo pretende fazer uma aproximação entre os meios expressivos da literatura e do cinema com o objetivo de investigar os reflexos da intersecção dessas mídias no romance Confissões de Ralfo: uma autobiografia imaginária, do escritor Sérgio Sant Anna.