Uppsatsen syftar till att jämföra svenska och finska förmågor rörande ett tröskelförsvar. Tröskelförsvaret bygger på strategin om anti-access/area denial, översatt till tillträdesförsvar och kontrollbestridande försvar. Tillträdesförsvaret syftar till att hindra en överlägsen motståndare att få tillträde till ett operationsområde och kontrollbestridande försvar syftar till att förneka motståndaren kontroll över operationsområdet i händelse av en väpnad konflikt. Denna strategi diskuteras flitigt i den internationella debatten men då främst hur stormakter som USA med allierade bäst skall bemöta de förmågor som svagare nationer bygger upp, inte hur det kan byggas upp. Detta tröskelförsvar har i uppsatsen tillämpats på Östersjön i vilket svenska och finska förmågor analyserats mot de grundläggande förmågorna verkan, rörlighet och skydd. Jämförelsen visar att Sverige har en tyngdpunkt i tillträdesförsvaret baserat på förmågan att möta en motståndare tidigt med sin offensiva undervattensförmåga, smyganpassade korvetter och flygburen sjömålsrobot. De brister som finns i Sverige utgörs främst av avsaknad av långräckviddig markattackförmåga samt förmågor i det kontrollbestridande försvaret. Finland har å andra sidan sin tyngdpunkt i det kontrollbestri-dande försvaret då de alltjämt har förmåga till markbaserad långräckviddig sjömålsbekäm-pande förmåga samt ett defensivt undervattensvapen i form av sjöminförmåga. Detta är för-mågor som Sverige avvecklat sedan 2000-talets inledning. Finlands brister är i tillträdesför-svaret där den offensiva undervattensförmågan saknas helt samt det begränsade antal platt-formar som kan verka framskjutet mot sjömål. Uppsatsen visar också att indelningen av till-trädesförsvar och kontrollbestridande försvar är en bra modell för att analysera nationers försvarsförmågor.