Data över arbetsproduktivitet och arbetslöshet för Sverige de senaste årtiondena ger skäl att på nytt undersöka om teknologisk utveckling leder till arbetslöshet genom att minska behovet av arbetskraft. Arbetsproduktivitetens lämplighet som mått på teknologisk utveckling diskuteras och den totala faktorproduktiviteten (TFP) bedöms vara mer passande. Ekonomisk teoribildning tillsammans med tidigare empiriska undersökningar på området används för att beskriva de mekanismer via vilka teknologisk utveckling kan tänkas påverka arbetslöshet på kort och lång sikt. Dessa mekanismer beskrivs med begreppen jobbförstörelse, jobbskapande och matchningseffektivitet. Mekanismerna undersöks genom grundläggande statistisk behandling av data för Sverige de senaste årtiondena, främst mellan åren 1994 och 2007. Empirin ger möjligt stöd för att både jobbskapande och jobbförstörelse har ökat vid hastigare teknologisk utveckling, men ingen effekt på arbetslösheten kan påvisas. Även om inga statistiska tester kopplat samman begreppen förefaller det rimligt att den teknologiska utvecklingen uppvisat kompetens-bias under perioden. Därmed skulle den ha bidragit till en höjning av kompetenskraven på arbetskraften; något som försvårar matchningen mellan arbetstagare och arbetsgivare.