Data över arbetsproduktivitet och arbetslöshet för Sverige de senaste årtiondena ger skäl att på nytt undersöka om teknologisk utveckling leder till arbetslöshet genom att minska behovet av arbetskraft. Arbetsproduktivitetens lämplighet som mått på teknologisk utveckling diskuteras och den totala faktorproduktiviteten (TFP) bedöms vara mer passande. Ekonomisk teoribildning tillsammans med tidigare empiriska undersökningar på området används för att beskriva de mekanismer via vilka teknologisk utveckling kan tänkas påverka arbetslöshet på kort och lång sikt. Dessa mekanismer beskrivs med begreppen jobbförstörelse, jobbskapande och matchningseffektivitet. Mekanismerna undersöks genom grundläggande statistisk behandling av data för Sverige de senaste årtiondena, främst mellan åren 1994 och 2007. Empirin ger möjligt stöd för att både jobbskapande och jobbförstörelse har ökat vid hastigare teknologisk utveckling, men ingen effekt på arbetslösheten kan påvisas. Även om inga statistiska tester kopplat samman begreppen förefaller det rimligt att den teknologiska utvecklingen uppvisat kompetens-bias under perioden. Därmed skulle den ha bidragit till en höjning av kompetenskraven på arbetskraften; något som försvårar matchningen mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Med anledning av SFF:s (2014) prognos att vartannat jobb kommer automatiseras inom de kommande 20 åren ämnar denna C-uppsats undersöka den teknologiska utvecklingens påverkan på sysselsättningen i Sverige, och mer specifikt, vilka typer av arbeten som gynnas respektive missgynnas av denna utveckling. Detta studerar vi både genom att undersöka vilka som faller ur sysselsättningen, och i en separat regression, vilka som går ner i arbetstid. I båda tidsintervallen vi undersöker, 1990-1999 och 1999-2005, finner vi att sannolikheten att bli icke-sysselsatt är större för individer med rutinjobb än för individer med servicejobb, medan sannolikheten att bli icke-sysselsatt är lägre för individer med abstrakta jobb jämfört med individer i servicebranschen. Detta resultat stöds av Autor, Levy & Murnanes (2003) teori om teknologins förmåga att substituera bort rutinjobb, men komplettera abstrakta jobb. Angående arbetstidsförkortning är det enligt vår studie servicejobb som drabbas hårdast medan abstrakta jobb är minst hotade.