Arkitekturskolan idag är stängd och avvisande med skola och offentliga program bakom låsta dörrar. I detta projekt har jag utgått ifrån frågeställningen om vad som skulle hända om man öppnar upp skolan och fyller bottenvåningen som idag är P-hus med offentliga program? Vår framtida yrkesroll är i de flesta fall väldigt relaterad till samhället och den omgivning vi lever i. Därför är det lätt att undra varför skolan är så stängd och snarare stärker den ibland lite trista syn som allmänheten har på vår yrkeskår.Med en öppnare skola skulle vi verka närmare debatten och förhoppningsvis få visa upp våra idéer för en större publik och kanske även få chans att träna på att förklara för, och bemöta kritik från människor som inte tittar på ritningar dagarna i ända.Varför inte en öppen byggnad som visar upp snarare än döljer och som bjuder in istället för att stänga till.

Kvarteret Domherren består idag, våren 2012, av en ruin, en byggarbetsplats, ett garage och en arkitektskola. Detta projektet handlar om en omprogrammering av kvarteret till studentboende och kontor. Om att öppna upp byggnaden mot sin omgivning och att få människor att mötas.

På Arkitekturskolans innergård pågick under vintern och våren ett fullskaligt experiment med byggställningar som råmaterial. Undersökandet gick ut på att hitta alternativa metoder att tolka och översätta idéer och föreställningar till arkitektur. Skaparna har med egna händer uppfört och transformerat alla de strukturer som engagerat och interagerat med Arkitekturskolans invånare. All your base are belong to us handlar om att ta i besittning sin vardagliga fysiska miljö. / Three years ago studios and workshops were destroyed in a major fire at KTH School of Architecture and ever since a state of temporariness echoes in its premises. Barracks and tent structures are a constant reminder of the event that ominously foretold of the schools future fate. In the fall of 2015 the school is to move to a new building across the border that is Valhallavägen.The provokative brutalistic architecture was intended to educate the students in building techniques. With its exposed constructive elements and unfinished expression it urges us to appropriate, adapt and make our own additions. As students, time is running out and we found it suitable to make an homage to the so often unfairly treated architecture that parented us.We found that there is a kinship between the building and its recent temporary additions. Perhaps the way they both truthfully express the individual parts and assemblage that make up the whole. We felt the need to build something in line with these structures, as we imagined that temporary architecture could optimize the use of the appropriated site. We would be able to learn how the site logistically and emotionally operates by working with previously untested conditions. We chose what we believed to be the most public of spaces; the courtyard.We were looking for certain qualities in a building material. Although not recognizable to most people, we found that the following traits are inherent to the scaffold structure: to effortlessly being able perform specific tasks, fulfilling a duty with straightforwardness, operating at a maximized output level relative to the invested amount of work, extremely potent and beautiful in its own sense, always soon to be a memory.What we would be investigating was unclear at the beginning but looking back at our work we have made a number of transformations of the site. Sometimes suggestively and sometimes reactively. We have been searching for a form that would always surpass the previous. We have been searching for constellations that would cause people to engage and reflect on their built environment. We have been searching for alternative ways to translate ideas into architecture.