Uppsatsen har syftat till att i en fallstudie undersöka den pågående byggnationen av Varbergstunneln och människors upplevelser av dess byggarbetsplats påverkan på angränsande stadsrum. Projektet inleddes i december 2019 och förväntas vara helt färdigställt år 2025. Varbergstunnelns omfattning och centrala läge innebär att många kommer att påverkas under byggtiden. I uppsatsens bakgrund problematiseras kring hur stadsutvecklingsprojekt likt Varbergstunneln blivit allt vanligare i den svenska planeringsverksamheten, samtidigt som arkitekter och planerare är fixerade med att åstadkomma en permanent urban form så att processen och dess påverkan på stadens och dess användare försummas. Vidare har syftet i uppsatsen varit att i ett designarbete undersöka och pröva ett förslag på utformning av dessa stadsrum under byggtiden med utgångspunkt i användarnas erfarenheter. Uppsatsen syftar till att bidra med förståelse kring hur det tillfälliga mellanrum som byggskedet utgör i en stadsutvecklingsprocess kan förstås genom att med nya perspektiv utmana tidigare synsätt på förändring i staden. Genom att introducera begreppsparet process och händelse har ett teoretiskt ramverk för hur förändring i stadsutveckling och upplevelsen av denna hos de som vistas i dess rum kan förstås. Med hjälp av Lynch (1972) har ett ramverk för hur tid och rum kan förstås som beroende av varandra, samt argument redovisas för hur staden och dess form går att förstå som något ständigt pågående och inte en statisk form. Genom att se på planeringen och stadsutvecklingen som en ständigt pågående process föreslås ett mer reaktivt förhållningssätt. Med hjälp av Masseys (2005) begrepp throwntogetherness har grund etablerats för hur stadsutvecklingsprojektet i Varberg och dess inverkan på angränsande stadsrum kan förstås som en oreda av händelser. Begreppet bidrar med ett perspektiv på hur händelser av olika slag påverkar människors upplevelser av den byggda miljön och har använts vid analys- samt designarbete. Genom semistrukturerade intervjuer med pendlare och inventering samt analys av de aktuella stadsrummen har ett brett empiriskt underlag skapats. Empirin bygger i huvudsak på användarnas upplevelser och erfarenheter vilket sedan har tolkats med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys och användarcentrerad designmetodik baserat på verktyget personas. I intervjumaterialet urskildes fem teman; beteende, delaktighet, känslor, miljö och mål som centrala för upplevelsen av byggarbetsplatsens påverkan. Ur intervjumaterialet och de identifierade temana skapades fiktiva karaktärer (personas) som representerade snarlika åsikter och upplevelser. Genom analys av empirin utvecklades ett designkoncept med en tillhörande matris. Designkonceptet tar sin utgångspunkt dels i byggarbetsplatsens artefakter som agerar som symboler för förändring, dels i de värden som återfinns i personas upplevelser och erfarenheter. Designkoncept har sedan situerats i fallstudiens undersökningsenhet, en sträcka längs Västra Vallgatan i Varberg. Designförslaget har syftat till att utmana gränsen mellan byggarbetsplats och offentligt stadsrum samt pröva en lösning för att lindra de negativa upplevelser som skildrats.

På Arkitekturskolans innergård pågick under vintern och våren ett fullskaligt experiment med byggställningar som råmaterial. Undersökandet gick ut på att hitta alternativa metoder att tolka och översätta idéer och föreställningar till arkitektur. Skaparna har med egna händer uppfört och transformerat alla de strukturer som engagerat och interagerat med Arkitekturskolans invånare. All your base are belong to us handlar om att ta i besittning sin vardagliga fysiska miljö. / Three years ago studios and workshops were destroyed in a major fire at KTH School of Architecture and ever since a state of temporariness echoes in its premises. Barracks and tent structures are a constant reminder of the event that ominously foretold of the schools future fate. In the fall of 2015 the school is to move to a new building across the border that is Valhallavägen.The provokative brutalistic architecture was intended to educate the students in building techniques. With its exposed constructive elements and unfinished expression it urges us to appropriate, adapt and make our own additions. As students, time is running out and we found it suitable to make an homage to the so often unfairly treated architecture that parented us.We found that there is a kinship between the building and its recent temporary additions. Perhaps the way they both truthfully express the individual parts and assemblage that make up the whole. We felt the need to build something in line with these structures, as we imagined that temporary architecture could optimize the use of the appropriated site. We would be able to learn how the site logistically and emotionally operates by working with previously untested conditions. We chose what we believed to be the most public of spaces; the courtyard.We were looking for certain qualities in a building material. Although not recognizable to most people, we found that the following traits are inherent to the scaffold structure: to effortlessly being able perform specific tasks, fulfilling a duty with straightforwardness, operating at a maximized output level relative to the invested amount of work, extremely potent and beautiful in its own sense, always soon to be a memory.What we would be investigating was unclear at the beginning but looking back at our work we have made a number of transformations of the site. Sometimes suggestively and sometimes reactively. We have been searching for a form that would always surpass the previous. We have been searching for constellations that would cause people to engage and reflect on their built environment. We have been searching for alternative ways to translate ideas into architecture.

This project is an exploration of co-produced space in a city planning process. With the intention of exploring participatory design processes in the field of spatial design, this project is focusing on co-production of space and the role and power of the architect as a relational and spatial initiator. Since participatory design processes have become an implemented tool in municipal city planning, it is of relevance from a perspective of interior architecture to through practical work be both specific, aware and transparent about how these processes could be designed.  The project takes place in a public park in Gottsunda, a district south of Uppsala, built as a part of the Swedish million programme in the 1960’s- and -70’s. Gottsunda is now undergoing a city planning transformation and expansion. With background of city planning and architecture from that time, this project has been seeking knowledge of what relevance participation plays in city planning today.  This project has been conducted through a series of spatial activities at site, historical research and meetings with a group of teenage girls living in Gottsunda.  The conclusions and implications of this project are that the interior architect’s tools as tactile and close to both object, places and users, in this case residents, are of relevance in city planning. Participation is relational, and the interor architect's ability is to both design, understand and translate those relations into the practice of spatial design. / <p>Bilder har tagits bort i enlighet med upphovsrättslagen.</p>

Syfte: Den här studien undersöker temporär arkitektur som fenomen. Temporär arkitektur är tillfälliga rumsliga initiativ som med varierande storlek och form tar stadens offentliga rum i anspråk. Temporär arkitektur är relativt nytt och börjar dyka upp allt oftare i större städer. En del forskning finns kring ämnet, men få beskriver de bakomliggande genomförandeprocesserna och hur temporär arkitektur kan generera social hållbarhet. Målet med den här studien är därför att undersöka hur temporär arkitektur bidrar till ökad social hållbarhet och hur genomförandeprocessen för temporär arkitektur ser ut idag. Frågeställningarna är: (1) Hur kan temporär arkitektur bidra till ökad social hållbarhet? (2) Hur ser genomförandeprocessen för temporär arkitektur ut idag? Metod: Studien är av deskriptiv karaktär och syftar till att skapa ytterligare förståelse för studiefenomenet och dess inneboende egenskaper. Metoderna för datainsamling utgår från ett kvalitativt tillvägagångssätt genom riktade intervjuer med relevanta respondenter från offentliga och privata sektorn. En litteraturstudie genomförs också med syfte att klarlägga forskningsläget kring studiefenomenet. Resultat: Frågeställning 1 visar att det finns flera sätt som temporär arkitektur positivt påverkar den sociala hållbarheten på. Fyra kärnvärden som var och en förstärker varandra har identifieras. Dessa är gemenskap, delaktighet, tillit samt rörelse. Den temporära arkitekturen uppmuntrar till gemenskap och delaktighet hos människor genom att tillföra kortvariga händelser att samlas kring i det offentliga rummet. Genom nya möten möjliggörs tillit vilket leder till ökad rörlighet. Rörelse löser upp de sociala fastlåsningsprinciperna i samhället och borgar för en ökad gemenskap.  Frågeställning 2 visar att processerna för temporär arkitektur kan te sig mycket olika beroende på i vilket sammanhang som den temporära arkitekturen ska implementeras. Frågeställningen visar också på flera svårigheter som råder i genomförandeprocessen idag. Påtagligt är att utmaningarna i många fall överväger möjligheterna och initiativ kan då helt enkelt utebli. Konsekvenser: Tillfälliga rumsskapande initiativ av typen temporär arkitektur tillför sociala kvaliteter till stadslivet, bortom de kvaliteter som vanligtvis erbjuds av traditionella stadsplaneringsprocesser. Styrkan med temporär arkitektur ligger framför allt i dess gestaltningsmässiga och rumsliga flexibilitet samt i dess förmåga att skapa ökad delaktighet och bättre tillgång till stadens innehåll för människor. Begränsningar: Studien undersöker fenomenet ur ett socialt hållbarhetsperspektiv, och utesluter ekonomiska samt ekologiska aspekter av detsamma. Datainhämtningen genom riktade intervjuer är avgränsad till respondenter verksamma som arkitekter och fysiska planerare samt respondenter från den offentliga sektorn. Näringsliv, fastighetsägare och brukare innefattas inte i de riktade intervjuerna. / Purpose: This study examines temporary architecture as a phenomenon. Temporary architecture is ephemeral structures with varying sizes and shapes that takes city’s public spaces in possession during short periods of time. As a phenomenon, temporary architecture is relatively new, but begins to appear more often in larger cities. Some research has been made on the subject in matter, but few researches describes the process behind and how social sustainability can be linked to temporary architecture. The research questions are: (1) How can temporary architecture contribute to increased social sustainability? (2) What characterizes the temporary architecture implementation process today? Method: The study is of descriptive nature and aims to create further understanding of temporary architecture. Data gathering are based on a qualitative approach through targeted interviews with relevant respondents from public and private sectors. A literature review is also conducted with the intention to clarify current research situation surrounding the study phenomenon. Findings:  Research question 1 indicates that temporary architecture affects social sustainability in several ways.  Four core values that each reinforce each other have been identified. These are community, participation, trust and movement. The temporary architecture encourages community and participation between people by providing short-term events to gather around in public space. New meetings enable trust, which leads to increased mobility. Movement resolves the social constraint principles in society and contributes to an increased community. Research question 2 indicates that the implementation processes for temporary architecture can differ widely depending on the context in which the temporary architecture is to be implemented. The question also indicates that there are several difficulties in the implementation process today. Significantly, in many cases the challenges outweighs the possibilities, why initiatives can be omitted. Implications: Short-term space-creating initiatives like temporary architecture enhance social qualities to urban life beyond the qualities usually obtained by traditional urban planning processes. The strength of temporary architecture lies within its formative and spatial flexibility as well as its ability to create increased participation and better access to the city’s content for people. Limitations: The study focuses on a social sustainability perspective only and excludes the economic and ecological perspective of the phenomena. The interview study is limited to only take planning and municipal perspective in concern. Business and user perspectives are therefore not taken into account.