This project starts starts out in wanting to somehow investigate the public space. Beginning in the questions of: What kind of interventions can we achieve in the public space? What is allowed, what is encouraged - what is not? How easy or how difficult is it to achieve building something within the folds of the public space of our city?  On the scale of the intervention itself, we were interested in what things could be investigated through design and materiality: How can we, through this design, encapsulate and measure softer, hard-to-grasp elements such as time, changes and interactions? How can we design a structure that will be responsive to the traces and manifestations of these things? What materials and organization of these can embody them?

My project explores the possibilities of shaping space using lightweight textile-based elements. The focus is on the transformation of surface patterns into three-dimensional forms, using analogue parametric design with laser-cut beds as a main testbed. The result is a smorgasbord of prototypes: spatial configurations that divide and define space. Each design is a permeable three-dimensional form that projects a unique pattern of shadow and light. The basis of my project comes from an initial investigation of Uppsala public libraries’ needs for flexible solutions. The libraries have housed many civic activities that I have experienced in recent years since moving to Uppsala in 2018. With their requirement of multiple types of use, I propose using fabric infrastructure as configurable room dividers. I use discarded textile (used carpets, fabric remnants) as the starting point for each prototype. The material itself imposes certain restrictions on the work. Each new piece of fabric acquired a problem waiting for a solution. In this sense, the finished prototype constitutes a solved puzzle. One key objective is to create designs that are flexible while still being robust enough to be portable. Another key objective is to create inviting and organic designs. While I used laser cutters to cut the fabric into precise patterns, I allowed gravity and light to create an imperfect and organic end-result. However, the outcome of my experimental exploration is a system and a technique for making use of discarded textile materials to create atmospheres and spaces.

This project is an exploration of co-produced space in a city planning process. With the intention of exploring participatory design processes in the field of spatial design, this project is focusing on co-production of space and the role and power of the architect as a relational and spatial initiator. Since participatory design processes have become an implemented tool in municipal city planning, it is of relevance from a perspective of interior architecture to through practical work be both specific, aware and transparent about how these processes could be designed.  The project takes place in a public park in Gottsunda, a district south of Uppsala, built as a part of the Swedish million programme in the 1960’s- and -70’s. Gottsunda is now undergoing a city planning transformation and expansion. With background of city planning and architecture from that time, this project has been seeking knowledge of what relevance participation plays in city planning today.  This project has been conducted through a series of spatial activities at site, historical research and meetings with a group of teenage girls living in Gottsunda.  The conclusions and implications of this project are that the interior architect’s tools as tactile and close to both object, places and users, in this case residents, are of relevance in city planning. Participation is relational, and the interor architect's ability is to both design, understand and translate those relations into the practice of spatial design. / <p>Bilder har tagits bort i enlighet med upphovsrättslagen.</p>

När stadsbyggnadsprojekt planeras och städer omformas, var kommer medborgares kunskap om sin omgivning in? Hur behåller eller skapar medborgarna en anknytning till stadens platser, när deras användning och identitet förändras? Om staden ska vara en allmän rättighet krävs det att den växer fram kollektivt. Därför måste medborgares kunskap tas till vara på i stadens utveckling och i konkreta stadsbyggnadsprojekt. Det är svårt att se hur medborgare kommer få en koppling till dessa platser när de under en lång tid av stadsomvandlingen är avskärmade från den. Hur kan dessa platser, istället för att exkludera medborgare, bli en del av deras vardag redan under planerings- och förändringsprocesser? Hur kan medborgarnas delaktighet i planerings- och byggprocessen vara med om att bygga upp värden för platsers framtida användare?I Jubileumsparken i Göteborg används en metod planerarna kallar platsbyggnad. Arbetet bygger på att koppla samman medborgare med platsen under planeringen av den nya stadsdelen i Frihamnen genom att skapa urbana prototyper. Prototyperna öppnar upp för medborgarna att använda och utveckla platsen medan den planeras och tar fysisk form.Genom att prototyperna är i ett konstant flöde av användning och omvandling kan nya förståelser av hur planering kan gå till och vad platsen kan bli skapas. Prototyperna hjälper till att gå från något flytande (planer, idéer, visioner) till något fast.I studien ställer vi oss frågorna: var kommer idén om prototypprojekt ifrån? Hur har idén vuxit fram? Hur har prototyperna utvecklats och förändrats? Hur förstår och använder olika aktörer prototyperna och hur fungerar de i arbetet med Jubileumsparken?Prototyperna i sig själva hamnar i ett gränsland mellan aktörers relationer till prototyperna. Kontrasten av aktörernas relation till prototyperna gör det svårt att definiera vad prototyperna egentligen är, men genom att för en stund gör relationerna till något fast kan vi studera dem. När prototyperna är stabila och relationerna inte längre kommer omvandlas, och inga nya relationer kommer skapas, så har de kanske slutligen övergått till något fast. Men kommer de någonsin bli permanenta? Kanske är de bara i ett fast tillstånd för en stund? De är fasta objekt så länge inga relationer skapas eller omvandlas. / When urban construction projects are planned and cities are transformed, where will citizens’ knowledge of their surroundings come in? How do the citizens create or keep an attachment to the city’s places when their use and identity change? If the city is to be a universal right, it is required that it grows collectively. Therefore, citizens’ knowledge must be taken into account in the city’s development and in concrete urban construction projects. It’s hard to see how citizens will get a connection to these sites when they are shielded from the urban transformation for a long time. How can these places, instead of excluding citizens, become part of their everyday lives during the planning and construction process? How can citizens’ involvement in the planning and construction process help to build up the values ​for site’s future users?Jubileumsparken in Gothenburg uses a method the planners call space building. The work is based on linking citizens with the site during the planning of the new district in Frihamnen by creating urban prototypes. Prototypes open up for citizens to use and develop the site while it’s being planned and taking physical form. Because the prototypes are in a constant flow of use and conversion, new understandings of how planning can be and how the site can be created. Prototypes help move from something floating (plans, ideas, visions) to something solid.In the study we are asking the following questions: where does the idea of ​​prototype projects come from? How has the idea emerged? How have prototypes evolved and changed? How do different actors understand and use prototypes and how do they work in Jubileumsparken?The prototypes themselves end up in a borderland between actors’ relations with the prototypes. The contrast of the actors’ relation to the prototypes makes it difficult to define what the prototypes really are, but by making the relationships solid for some time we can study them. When the prototypes are stable and the relationships will no longer be transformed, and no new relationships will be created, they may eventually have shifted to something fixed. But will they ever become permanent? Maybe they are just in a solid state for a while? They are fixed objects as long as no relationships are created or converted.

Då Stockholm Stad växer, ökar också behovet av att effektivisera och rusta upp offentliga platser för att bibehålla en hållbar och attraktiv stad (Stockholm Stad 2018). Ombyggnationer förändrar inte bara stadsbilden fysiskt, utan påverkar även den mentala bilden av en plats. I takt med att mark grävs upp, byggmaterial som staplas och temporärt uppsatta stängsel avskärmar byggarbetsplatserna, skapas inte bara fysiska barriärer. Ombyggnationerna leder till avgränsningar i den offentliga miljön vilket leder till brister i orienterbarheten. Syftet med studien är att undersöka hur den rumsliga miljön påverkar orienterbarheten för besökare av Järnvägsparken, som genom sin direkta anslutning till Stockholm Centralstation utgör en central och betydelsefull mötesplats för människor. Genom ombyggnationer begränsas rörelseflödet och aktiviteten på platsen. Med stöd i teorier bakom wayshowing och kognitiva aspekter på design och stadsplanering, har data från designmetoderna resulterat i ett gestaltningsförslag som genom form, färg och funktion i en temporär konstruktion kan verka som ett utökat orienteringsverktyg som svarar till Stockholm stads vision om en hållbar och attraktiv stad – även när platser genomgår förändringar. Förslaget har bearbetats genom ett Human Centered Designperspektiv (HCD), vilket inkluderar användarna i utvecklingen av gestaltningen. / As Stockholm City grows, the need to streamline and equip public places to maintain a sustainable and attractive city also increases (Stockholm City 2018). Redevelopment not only physically changes the cityscape, but also affects the mental image of a place. Construction sites create not only physical barriers, but also visual barriers that affects the movement and orientation in the city. The purpose of the study is to investigate how the spatial environment affects the orientation of visitors at Järnvägsparken, which, through its direct connection to Stockholm Central Station, constitutes a central and important meeting place for people. Due to construction work, the flow of traffic and activity is limited on the site. With the support of theories behind wayshowing and cognitive aspects of design and urban planning, data from the design methods has resulted in a design proposal that, through form, color and function in a temporary construction, can act as an extended orientation tool that corresponds to Stockholm's vision of a sustainable and attractive city ​​- even when places are subject to change. The proposal has been processed through a Human Centered Design Perspective (HCD), which includes the users in the development of the design.

In December of 2019, the city of Wuhan in China reported an outbreak of a high number of pneumoniacases (Bassareo, 2020). The SARS-CoV-2 Virus (severe acute respiratory syndrome coronavirus 2)started to cause disturbance in societal functions, eventually leading to anomalous infection controlmeasures. Covid-19 was believed to have appeared in Sweden on 31st January and on the 9th ofMarch, it was confirmed in the Stockholm Region (Roden, 2020). Historically, pandemics have struckhumanity numerous times before, yet the virus proved that the modern world was still not prepared. Patients had to be accommodated in hospital corridors, general wards, and makeshift hospitals.Currently, the way of dealing with the virus is to admit patients into negative pressure isolation rooms.Negative pressure isolation rooms eliminate the airborne infectious particles, unlike regular emergencyrooms. Thus isolation rooms within alternative arrangements could offer a bigger space capacitywithout placing the burden on a municipality. Our thesis sheds light on disadvantages within temporary health facility solutions used during theCoronavirus pandemic. The project proposes an alternate strategy for dealing with sudden massdemand of hospital patient beds for quarantine units. This strategy involves a permanent buildingplanning, which is prepared in advance to limit the time for shifting space. In addition, multiple interiorfittings are prefabricated, easy to install as well as transport. By proposing a building with a floor planfor a primary office usage, the building could be transformed for a secondary usage as an infectiousdisease clinic in case of serious health threats to the modern welfare society. / I december 2019 rapporterade staden Wuhan i Kina ett utbrott av ett stort antal lunginflammationfall (Bassareo, 2020). SARS-CoV-2-viruset (allvarligt akut respiratoriskt syndrom-coronavirus 2) börjadeorsaka störningar i samhällsfunktionerna och ledde så småningom till avvikande åtgärder förinfektionskontroll. Covid-19 tros ha dykt upp i Sverige den 31 januari och den 9 mars bekräftades det iStockholmsregionen (Roden, 2020). Historiskt sett har pandemier drabbat mänskligheten flera gångertidigare, ändå bevisade viruset att den moderna världen fortfarande inte var beredd. Patienterna fick bo på sjukhuskorridorer, allmänna avdelningar och provisoriska sjukhus. För närvarandeär sättet att hantera viruset på att ta in patienter i negativ tryck isoleringsrum. Isoleringsrum med negativttryck eliminerar de luftburna smittsamma partiklarna, till skillnad från vanliga akutrum. Således kanisoleringsrum inom alternativa arrangemang erbjuda en större utrymmes kapacitet utan att belastaen kommun. Vår avhandling belyser nackdelar med tillfälliga sjukvårds lösningar som används under Coronaviruspandemin. Projektet föreslår en alternativ strategi för att hantera plötslig mass efterfrågan på sjukhuspatientsängar för karantän avdelningar. Denna strategi innebär en permanent byggnadsplanering,som är förberett i förväg för att limitera tiden det tar att skifta ett utrymme. Dessutom är flerainredningsdetaljer prefabricerade, lätta att installera och transportera. Genom att föreslå enbyggnad med en planlösning för en primär kontorsanvändning kan byggnaden omvandlas till ensekundär användning som är en infektionsklinik, i händelse av allvarliga hälsorisker mot det modernavälfärdssamhället.

The use of temporary, prefabricated buildings in Britain during the twentieth century arose from wartime need to provide better, and perhaps more importantly, portable shelter for troops and equipment. This thesis provides the first comprehensive list of hut designs for the First and Second World Wars. The full lists and descriptions of each hut are given in the appendices. These lists, 20 types for the First World War and 52 from the Second World War, show the huge range and scope of the huts used and is the major contribution of this thesis. The concentration here is on generic types. Some huts were designed as one-offs and there is no possible way to catalogue these. This thesis has focused instead on those designs or industrially-produced types, which were meant to be produced en-masse as generic solutions to the problem: the sort of hut that might justifiably be given a name (such as a ‘Tarran’, a ‘Seco’, etc.). This thesis provides essential information enabling historians to be able to identify these types. It uses primary and secondary sources to trace the development of these huts and the effect that wartime shortages had on their design. Beginning with the earliest examples of temporary military building, it then focuses on the huts of the First and Second World Wars followed by a study of huts grouped in chapters by material. This research shows that the wartime period pushed industry to make giant leaps forward with construction methods and materials in just a few short years, where otherwise it may have taken decades. This thesis aims to provide the first overview of this process and to enable future researchers to identify and understand the development of these important wartime structures, many of which survive to this day.

Syfte: Den här studien undersöker temporär arkitektur som fenomen. Temporär arkitektur är tillfälliga rumsliga initiativ som med varierande storlek och form tar stadens offentliga rum i anspråk. Temporär arkitektur är relativt nytt och börjar dyka upp allt oftare i större städer. En del forskning finns kring ämnet, men få beskriver de bakomliggande genomförandeprocesserna och hur temporär arkitektur kan generera social hållbarhet. Målet med den här studien är därför att undersöka hur temporär arkitektur bidrar till ökad social hållbarhet och hur genomförandeprocessen för temporär arkitektur ser ut idag. Frågeställningarna är: (1) Hur kan temporär arkitektur bidra till ökad social hållbarhet? (2) Hur ser genomförandeprocessen för temporär arkitektur ut idag? Metod: Studien är av deskriptiv karaktär och syftar till att skapa ytterligare förståelse för studiefenomenet och dess inneboende egenskaper. Metoderna för datainsamling utgår från ett kvalitativt tillvägagångssätt genom riktade intervjuer med relevanta respondenter från offentliga och privata sektorn. En litteraturstudie genomförs också med syfte att klarlägga forskningsläget kring studiefenomenet. Resultat: Frågeställning 1 visar att det finns flera sätt som temporär arkitektur positivt påverkar den sociala hållbarheten på. Fyra kärnvärden som var och en förstärker varandra har identifieras. Dessa är gemenskap, delaktighet, tillit samt rörelse. Den temporära arkitekturen uppmuntrar till gemenskap och delaktighet hos människor genom att tillföra kortvariga händelser att samlas kring i det offentliga rummet. Genom nya möten möjliggörs tillit vilket leder till ökad rörlighet. Rörelse löser upp de sociala fastlåsningsprinciperna i samhället och borgar för en ökad gemenskap.  Frågeställning 2 visar att processerna för temporär arkitektur kan te sig mycket olika beroende på i vilket sammanhang som den temporära arkitekturen ska implementeras. Frågeställningen visar också på flera svårigheter som råder i genomförandeprocessen idag. Påtagligt är att utmaningarna i många fall överväger möjligheterna och initiativ kan då helt enkelt utebli. Konsekvenser: Tillfälliga rumsskapande initiativ av typen temporär arkitektur tillför sociala kvaliteter till stadslivet, bortom de kvaliteter som vanligtvis erbjuds av traditionella stadsplaneringsprocesser. Styrkan med temporär arkitektur ligger framför allt i dess gestaltningsmässiga och rumsliga flexibilitet samt i dess förmåga att skapa ökad delaktighet och bättre tillgång till stadens innehåll för människor. Begränsningar: Studien undersöker fenomenet ur ett socialt hållbarhetsperspektiv, och utesluter ekonomiska samt ekologiska aspekter av detsamma. Datainhämtningen genom riktade intervjuer är avgränsad till respondenter verksamma som arkitekter och fysiska planerare samt respondenter från den offentliga sektorn. Näringsliv, fastighetsägare och brukare innefattas inte i de riktade intervjuerna. / Purpose: This study examines temporary architecture as a phenomenon. Temporary architecture is ephemeral structures with varying sizes and shapes that takes city’s public spaces in possession during short periods of time. As a phenomenon, temporary architecture is relatively new, but begins to appear more often in larger cities. Some research has been made on the subject in matter, but few researches describes the process behind and how social sustainability can be linked to temporary architecture. The research questions are: (1) How can temporary architecture contribute to increased social sustainability? (2) What characterizes the temporary architecture implementation process today? Method: The study is of descriptive nature and aims to create further understanding of temporary architecture. Data gathering are based on a qualitative approach through targeted interviews with relevant respondents from public and private sectors. A literature review is also conducted with the intention to clarify current research situation surrounding the study phenomenon. Findings:  Research question 1 indicates that temporary architecture affects social sustainability in several ways.  Four core values that each reinforce each other have been identified. These are community, participation, trust and movement. The temporary architecture encourages community and participation between people by providing short-term events to gather around in public space. New meetings enable trust, which leads to increased mobility. Movement resolves the social constraint principles in society and contributes to an increased community. Research question 2 indicates that the implementation processes for temporary architecture can differ widely depending on the context in which the temporary architecture is to be implemented. The question also indicates that there are several difficulties in the implementation process today. Significantly, in many cases the challenges outweighs the possibilities, why initiatives can be omitted. Implications: Short-term space-creating initiatives like temporary architecture enhance social qualities to urban life beyond the qualities usually obtained by traditional urban planning processes. The strength of temporary architecture lies within its formative and spatial flexibility as well as its ability to create increased participation and better access to the city’s content for people. Limitations: The study focuses on a social sustainability perspective only and excludes the economic and ecological perspective of the phenomena. The interview study is limited to only take planning and municipal perspective in concern. Business and user perspectives are therefore not taken into account.