Moving images and sounds are processed creatively after they have been recorded or computer generated. These processes consists of design activities carried out by workers that hold ‘agency’ through the crafts they exercise, because these crafts are defined by the Moving Image Industry and are employed in practically the same way regardless of company. This thesis explores what material constraints there are for such creativity in contemporary Swedish professional moving image postproduction. The central aspects concern digital material, workflow and design work as distributed activities. These aspects are coupled to production quality and efficiency at the postproduction companies where production takes place. The central concept developed in this thesis is ‘creative space’ which links quality and efficiency in moving image production to time for creativity, capacity of computer tools, user skills and constitution of digital moving image material. Creative spaces are inhabited by design agents, and might expand or shrink due to material factors. Those changes are coupled to parallel changes in quality and efficiency. / Audiovisuella Medier

Denna studie undersöker hur de svenska nyhetsprogrammen Lilla Aktuellt och Rapport rapporterar om krishändelser till barn kontra vuxna. Kriserna som undersöks är 11 september-attackerna 2001, terrorattentaten i Norge 2011 och talibanernas maktövertagande i Afghanistan 2021.  Studiens metod utgår från en kvalitativ innehållsanalys som baseras på en multimodal analys av audiovisuell kommunikation. Med andra ord analyserar denna studie språk, bild och ljud (semiotiska resurser). Det som undersöks är vilka skillnader och likheter som går att se mellan respektive program när det kommer till gestaltning. Gestaltningen undersöks utifrån fem olika generella gestaltningsramar hämtade från gestaltningsteorin.  För att se hur de respektive programmen förhåller sig etiskt till sin rapportering relateras rapporteringen till de två journalistiska etiska idealen konsekvensneutralitet och social ansvarsteori. Rapporteringen undersöks även utifrån en indelning i tre vanliga krisfaser som brukar synas i rapporteringen av en kris: (I) mikrofonhållarfasen, (II) kunskapsuppbyggnadsfasen och (III) granskningsfasen. Studien syftar även till att se hur rapporteringen har förändrats över tid, mer specifikt en tidsperiod på 20 år.   Resultatet visar att Lilla Aktuellt, som är nyheter för barn, inte tydligt följer de tre krisfaserna och särskilt inte den första fasen – mikrofonhållarfasen. Detta gör emellertid Rapport. I Lilla Aktuellts sändningar dominerar en gestaltning av individers öden, och nyheter emotionaliseras under alla tre faser. I Rapport förändras det dominerande gestaltningsuttrycket beroende på vilken fas rapportering befinner sig i; från en emotionalisering av nyheter till en emfas av konflikter mellan grupper, till fokus på utkrävande av ansvar. Det har även visats tydliga skillnader i det att Lilla Aktuellts rapportering är mer i linje med social ansvarsteori, medan Rapports rapportering är mer konsekvensneutral.  Utifrån resultatet dras bland annat slutsatserna att emfas på socialt ansvar i krisrapportering är påkallat för både barn och vuxna, samt att en möjlig beskrivning av den inledande fasen av Lilla Aktuellts krisrapportering lämpligen skulle kunna kallas den journalistiska ansvarsfasen.

Denna uppsats har målet att undersöka representationen av könsstereotyper, mångfald, hegemonisk maskulinitet och postfeminism i den första säsongen av det svenska realityprogrammet Love is Blind Sverige. Syftet med studien är således att bidra till en djupare förståelse för hur genusstrukturer och mångfald synliggörs inom den moderna reality-tvkontexten. Metoden som använts är en multimodal analys av audiovisuell kommunikation, där visuella och audiovisuella element stod i fokus. Studiens resultat identifierades genom tillämpningen av det teoretiska ramverket som innefattar genusteorier, representationsteorin, postfeminism, hegemonisk maskulinitet och mångfald. Resultaten visar att traditionella könsnormer och stereotyper både utmanas och reproduceras. Kvinnliga deltagare framställs som självständiga och handlingskraftiga individer, vilket kan associeras med postfeministiska ideal. Traditionell hegemonisk maskulinitet synliggörs i programmet samtidigt som nya former av manlighet också är framträdande. Vidare pekar resultatet att mångfald på många sätt synliggörs, samtidigt som det förekommer vissa brister i representationen av olika identiteter.

Abstract: During the past decade, media researchers have intensified the study of media scandals and the role of journalism as an institution that holds social actors responsible for malfeasance and wrongdoings. On a micro level of analysis, the main attention has beendirected towards the journalistic interview and its use to promote the impression of guilt and journalistic neutrality. However, such studies have not been able to address the editing dimension of TV journalism that transforms conversation to another type of communicativepractice – that of communication through TV-flows composed of speech sequences, pictures,and sounds. This doctoral thesis develops a theoretical framework for analysis of the functions of editing inthe process of guilt attribution by journalistic TV-flows – e.g. investigative TV reporting. The purpose is also to contribute to an understanding of the relationship between the communicative competences of viewers and the contextualization of speech acts through the composition of TV-flows. The developed perspective consists of three parts: 1) A division of viewers’ reception of TV-flows in two types of interpersonal relations (to a speaker and to the composer) that involves six levels of cognitive activities. This division is based on the Habermasian notion of communicative rationality; 2) An intent-model, that lists communicative intentions expressed by the composer when speech sequences are merged and pictures are inserted; 3) A guilt-model, that encompasses guilt as a mental structure of ontologically separated elements (e.g. deed,intention, norm) and the associative relations that the viewer uses to create a meaningful whole– a fabula of guilt. The conveyed analysis of three cases of investigative reporting illustrates how the developed framework can be applied in the study of guilt attribution. The analyses also describe several compositional strategies by which the viewer is encouraged to make certain meaning, evaluate, and judge. The strategies concern the following areas: promotion of certain understanding of speech, promotion of certain evaluation of the validity claims, and promotion of certain understanding of the speaker’s intentions. Also strategies of positioning of the reporter in constructed discourses, that enhance the impression of her performances and argumentation, are explored. Furthermore, the composer’s strategies for masking intentions to interfere with the speech acts, by increasing intent ambiguity, are described. The guilt-model is used to understand the workings of the TV-flow on an overreaching level of meaning (the fabula level). Here, the analysis explains the interplay between portrayed intentions and acts, and the different ways in which condemning norms can be activated and highlighted. Furthermore, the model explores the possible employment of categorization in theprocess of guilt attribution (e.g. when properties of an individual are transferred to a group). In sum, this thesis contributes to a new way of understanding the reception of current affairs programs and TV journalism, as relation building between composer and viewer, by means of contextualization of speech acts.