Engelskan sägs i debatter om språkförändringar inte sällan inta en alltför stark ställning jämfört med svenskan. Detta gäller framför allt användningen inom domänen forskning och utbildning, vilket har lett till farhågor om att det sker så kallade domänförluster som leder till att svenskan inte längre kan brukas fullt ut som vetenskapligt språk. Den här uppsatsens syfte är att ge en bild av hur språksituationen inom forskningen vid svenska lärosäten ter sig och att undersöka vilka aspekter som påverkade den språkliga utveckling som skedde under perioden 1990–2020. I undersökningsmaterialet, som analyseras genom en triangulering av kvantitativa och kvalitativa metoder, ingår data från Kungliga biblioteket, bl.a. sammanfattningar i avhandlingar, språkpolicyer från ett urval svenska lärosäten och intervjuer med tidigare doktorander.  Undersökningsresultaten visar att andelen engelskspråkiga avhandlingar ökade under undersökningsperioden, så att de numera dominerar även inom ämnesområden där svenskan var i majoritet i början av 2000-talet (humaniora och samhällsvetenskaper). Andelen svensk-språkiga sammanfattningar i engelskspråkiga avhandlingar, som kan betraktas som ett sätt att bevara svensk terminologi, kan till viss grad förklaras med krav på sådana i lärosätens språkpolicyer. Doktorandernas språkval styrs däremot av överväganden som är av strategisk natur men även ämnestraditionen och möjligheten att förmedla innehållet till en särskild målgrupp är relevanta. Parallell språkanvändning inom högre utbildning tematiseras både som chans och utmaning. För att undvika framtida domänförluster för svenskans del som en följd av internationaliseringen kan det diskuteras om inte universitet och högskolor borde förstärka sina ansträngningar att öka parallellspråkigheten, t.ex. genom att uppmuntra sammanläggnings-avhandlingar där språk kan blandas.