I fokus för denna uppsats står barndomens metaforik i två litterära verk, nämligen Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp (1922) och Inger Edelfeldts Breven till Nattens Drottning (1985). Syftet men uppsatsen är att undersöka hur uppfattningen om barndomen konstrueras och förändras i litterära verk från skilda tider. Metoden bygger på att den jämförande analysen lyfter fram likheter och skillnader i gestaltningen av Krusenstjernas respektive Edelfeldts huvudpersoners själsliv och deras mognadsprocess – ett begrepp som hänger ihop med barndomens skiftande betydelse. Genom att relatera romanerna till 1900-talets psykoanalytiska teorier av Jung, Freud, Fromm och Berne visar textanalysen att Tony från Krusenstjernas berättelse och Edelfeldts romanfigur George Daniel går igenom likadana utvecklingsfaser innan de upplever en slags försoning med livet och övervinner det inre främlingskapet: mötet med Skuggan (personlighetens mörka sida), fascination av döden som smälter samman med kärlek till mänskligheten, det religiösa tvivlet, kroppsliga plågor och saknad efter ömhet. Barndomen skildras som en dramatisk process vars syfte är att uppnå den nya livsfasen då människan känner sig mer mogen och säker. Ur texterna framträder dock en annan uppfattning av barndomen som ett psykiskt ursprungligt jagtillstånd som alltid finns kvar i människans psyke i form av det kärleksfulla och lekfulla barnet. Hos Krusenstjerna konstrueras den unga Tonys intuitiva världsbild. Huvudpersonens barndom gestaltas som en såväl psykisk som fysiologisk process som även präglar den blivande vuxnes varseblivning. Barndomens metaforiska betydelse innebär det verkliga konkreta barnets förlorade oskuld, det lyckliga omedvetna och spontana tillståndet som visar sig i Tonys fantasier och kärleksdramer. Edelfeldts sätt att skildra tonåringens mognadsprocess är däremot analytiskt. I Georges psyke är det levande inre barnet förträngt till förmån för en intellektuell medvetenhet och rationella lekar vilket resulterar i en bild av någon universell schematisk karaktär som saknar åldersgräns och det verkliga ansiktet. I Edelfeldts roman blir barndomen en slags litterär modell av de psykologiska processer som pågår i den moderna människans själsliv. Barndomens metaforik tar sig uttryck i det förlorade arketypiska barnets förbrukade symbol som i olika former förekommer i Georges drömmar och fantasier. Uppsatsen tangerar också skillnaden inom det narrativa perspektivet i berättelserna. Den tragiska intonation som ligger i Krusenstjernas roman förvandlas till ett intertextuellt spel i Edelfeldts roman. Krusenstjernas verk saknar den ironiska intonation som genomsyrar Edelfeldts skildring. Tony anses som författarinnans alter ego, bäraren av Krusenstjernas verkliga rädslor och komplex. George D. Bratt i Edelfeldts roman blir däremot upphovsmannens marionett; hans dagbok kan uppfattas som skärningspunkt för psykoanalytiska, filosofiska och bibliska diskurser.

Frihet är ett viktigt tema under nittonhundratalet, kanske särskilt decennierna omkring 1970 med allt vad den tiden innehåller av frigörelsekamp, uppror mot gamla traditioner, individualism och kollektivism. Den här avhandlingen spårar det temat genom tre genrer i den svenska litteraturen, från sextiotalet och framåt: den självbiografiska barndomsskildringen, reseskildringen och science fiction-romanen. De olika genrerna erbjuder olika möjligheter för en författare att diskutera och gestalta frihetstemat, explicit och implicit. Skilda narratologiska utgångspunkter skapar skilda förutsättningar. Genomgående frågeställningar är vilka hinder som finns för att friheten ska kunna uppnås, vilka utvägar mot friheten som ändå existerar och vilka innebörder frihetsbegreppet ges. Avslutningsvis diskuteras resultaten i förhållande till de skilda genrevillkoren men även till det som texterna har gemensamt, exempelvis utopiska drag, mötet med det obekanta och främmande, sökandet efter en subjektiv sanning eller 1968-årens tidsanda. På så sätt kan något sägas om den sköna litteraturens särart jämfört med andra slags texter. / Freedom is an important theme of the twentieth century, perhaps particularly during the decades around 1970, that time of struggle for liberation, the rebellion against the old ways, of individualism and collectivism. This thesis traces that theme through three genres of Swedish literature, from the sixties onwards: the autobiographical childhood novel, the travelogue and the science fiction novel. The different genres offer different possibilities for an author to discuss and depict the theme of freedom, explicitly and implicitly. Different narratological starting points create different conditions. Some returning issues are which restrictions on, opportunities for and meanings of freedom are visible in the texts. Finally, the results are discussed in relation to the different conventions of genre but also in relation to what the texts have in common, such as features of utopia, the encounter with the unfamiliar and strange, the search for a subjective truth or the zeitgeist of the year 1968. In that way, something can be said about the specific nature of fictive or partly fictive texts compared to other kinds of prose.