Tejping är en gestaltningsmetod som används inom skilda verksamheter inom socialt arbete som bedriver utredning respektive behandling och som utgörs av socialarbetare som arbetar med barn. En metod som bygger på externalisering genom gestaltning och som möjliggör för utövarna att mötas kring en situation eller händelse.  Socialarbetaren interagerar med barnet på ett sätt som av studiens intervjupersoner beskrivs som lekfullt men med ett tydligt syfte, att få fram och förmedla viktig information från och till barnet. Avsikten med denna studie är att fånga socionomers upplevelser om metoden tejping. Detta har genomförts med hjälp av intervjuer med tio socionomer för att undersöka hur de ser på relationen mellan dem som professionella och barnet i samtalet, hur de upplever att barnets berättelse utvecklas med hjälp av metoden och hur socionomerna upplever barnets röst och delaktighet i samtalet.  Det teoretiska ramverket i uppsatsen utgår från maktobalans i relationen mellan den professionelle och klienten, barndomssociologiska teorier om barnkultur och barnet som egen agent. Även en mindre del om det narrativa perspektivet inom socialt arbete används i analysen av resultatet. Resultatet visar på att metoden hjälper socialarbetaren att lättare begripa barnens situation då barnets berättelse blir tydligare. Att det blir ett viktigt arbetsredskap i kontakt med barn och att även om maktasymmetrin alltid finns närvarande så kan metoden bidra till att den minskas utifrån socionomernas perspektiv.