Filmmanus är begränsade till sitt format, vilket skapar utmaningar för manusförfattare att anpassa texten efter tekniska beskrivningar inför den potentiella filmen och samtidigt lyckas förmedla komplexa narrativ som kan engagera läsare. Samtidigt är det just komplexa narrativ som inte bara vinner priser utan även skapar stort engagemang. Denna uppsats undersöker därför verktyg som manusförfattare kan använda för att skapa komplexa filmmanus och förmedla djupare narrativ. Genom att närläsa filmmanuset The Truman Show (1998) undersöker uppsatsen hur manustexten förändras beroende på berättarnivå för att synliggöra hur subtext kan förstärka tematik. På så sätt belyser undersökningen hur komplexa narrativ skapar engagemang och visar hur en texts formatering kan ge verktyg för subtil kommunikation med läsaren. Studien undersöker komplexitet genom att bland annat definiera The Truman Shows berättarnivåer i en cirkelmodell, vilket möjliggjorde en djupare analys av komplexitet i manusets actiontext och dialog. Genom distanseringseffekter i textens berättarperspektiv undersöks hur komplexitet i actiontexten påverkar läsarens engagemang, vilket påvisade att läsaren blir aktivt analyserande på grund av att berättaren skapar en ideologisk spänning genom att tvinga läsaren att sympatisera och samtidigt våldföra sig på Truman. Dialogen analyserades utefter hur karaktärers språkbruk skiftar beroende på vilken berättarnivå de tillhör och därav finner undersökningen att filmmanuset har vad som ska efterlikna konstruerat och autentiskt tal, vilket anknyter till narrativets makttematik. Undersökningen kommer fram till att tematiken är genomsyrad i manusets samtliga beståndsdelar och att komplexiteten i filmmanuset medför större engagemang genom att skapa en aktiv läsare. Slutligen presenteras olika konkreta verktyg som manusförfattare kan använda för att skapa komplexitet i filmmanus.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur det går att arbeta med tid och berättarnivåer som element för att skapa effektiva, komplexa och ändå begripliga pusselfilmer, genom att analysera hur tiden och tidsuppfattningen i filmen Arrival (2016) gestaltas för tittaren. Analysen utgår från hur den icke linjära tidsuppfattningen skildras för tittaren. Det leder oss till följande frågeställningar: Hur påverkar användningen av olika berättarnivåer i Arrival framställningen av tid? Hur avslöjas tidsaspekten i filmen för att skapa spänning? Hur engagerar filmen tittaren för att hen ska förstå utvecklingen av karaktärernas tidsuppfattning? Filmen har delats upp i fyra diskursfaser, eller akter som är anpassade efter hur huvudkaraktären Louise tidsuppfattning utvecklas. För att undersöka hur tiden gestaltas har analysen använts sig av teorier om berättande och tid. Analysen utgår från filmens berättarnivåer för att med hjälp av dem analysera förhållandet mellan storytid och diskurstid, utifrån en fyraktsstruktur, samt filmens heterogena temporalitet. Analysen kommer fram till att filmskaparen har en tydlig närvaro i filmen när det kommer till den information som tittaren får och att filmen använder sig av en karaktär som gestaltare för att ge tittaren ledtrådar under filmens gång. Den ickelinjära tidsuppfattningen är dold för tittaren genom montaget i filmens inledning som kopplar Louise minnen till trauman i stället för en ickelinjär tidsuppfattning.