Syftet med denna studie är att undersöka hur filmen Before Sunset (2004) skapar dramaturgi med dialog. Genom att analysera filmens dialog utifrån dramaturgiska begrepp i den klassiska berättarstrukturen ska studien se om begreppen kan likställas i verbal handling. Episk/lyrisk dramaturgi kontrasterar analysen för fördjupad förståelse och belyser andra förhållningssätt till berättarstruktur. Undersökningen finner att det går att likställa den klassiska berättarstrukturens dramaturgiska begrepp i filmens dialog. Den episk/lyriska dramaturgin går att identifiera i filmens berättande genom temat – tid och minnen som filmens dialog är strukturerad av. Analysen framför att klassisk berättarstruktur saknar verbal handling som ett definierat dramaturgiskt begrepp som går att dramatisera utifrån.

Genom 2000-talets teknologiska framåtskridande finns förhoppningen om att en dag kunna skapa ett artificiellt medvetande, ett objekt med förmågan att tänka på att den tänker och med en egen fri vilja. Om eller när detta blir verklighet ställs frågorna vad exakt det är som människan har skapat och hur vi ska förhålla oss till det skapade. Dessa frågor ligger till grund för vad denna uppsats, genom ett innehållsanalytiskt tillvägagångssätt, undersöker, med syftet att analysera hur gestaltningen på film av artificiell intelligens (A.I.) kan förstås i relation till en kristen mytologi. Utifrån filmmanusen till The Imitation Game (2014) och Blade Runner 2049 (2017) analyseras de filmiska representationerna av A.I. med ett teologiskt avbildsbegrepp som dialogiskt förstoringsglas. Uppsatsen finner att fiktionen i detta sammanhang lyfter fram att strävan efter att skapa A.I. som avbild pekar på ett mänskligt sökande efter både närhet och kärlek.

Att vara manusförfattare innebär för många att skriva en text som ingen ser ochsom ibland inte överensstämmer med den slutprodukt som baserats på manuset.Denna uppsats exemplifierar genom en rad intervjuer hur svenska manusförfattareser på sin egen yrkesroll och hur detta i sin tur kan påverka självkänslan inomyrkeskåren. Detta knyts även samman med sekretessen som omgermanusförfattaryrket och utforskar hur dessa manusförfattare upplever att depåverkas i sitt yrke av att inte kunna visa sina texter offentligt. Syftet med detta äratt belysa ett samband som kan finnas mellan dessa faktorer samt att uppmuntratill en fortsatt diskussion i ämnet, såväl inom yrkeskåren som bland filmarbetare istort.

Denna uppsats undersöker vilka strategier som finns i Aaron Sorkins manus The SocialNetwork som kan förmedla klippning. Texten behandlar hur Sorkin, framförallt genom enemotionell rytm i dialog respektive actiontext, kan ha influerat filmens klippning. RobertMcKees beskrivning av “beats” har utvecklas till en definition av “emotionella beats” och haranvänts tillsammans med Plutchiks känslohjul för att avgränsa varje emotionellt byte i degranskade scenerna. Den funna rytmen har sedan jämförts med hur filmens skiftar mellanbildutsnitt för att ta reda på hur väl dessa matchar. Analysen visar att Sorkins emotionellarytm i manuset till mångt och mycket stämmer överens med klippningen i filmen och att densåledes borde varit en viktig del av klipparnas arbete

Filmmanus är begränsade till sitt format, vilket skapar utmaningar för manusförfattare att anpassa texten efter tekniska beskrivningar inför den potentiella filmen och samtidigt lyckas förmedla komplexa narrativ som kan engagera läsare. Samtidigt är det just komplexa narrativ som inte bara vinner priser utan även skapar stort engagemang. Denna uppsats undersöker därför verktyg som manusförfattare kan använda för att skapa komplexa filmmanus och förmedla djupare narrativ. Genom att närläsa filmmanuset The Truman Show (1998) undersöker uppsatsen hur manustexten förändras beroende på berättarnivå för att synliggöra hur subtext kan förstärka tematik. På så sätt belyser undersökningen hur komplexa narrativ skapar engagemang och visar hur en texts formatering kan ge verktyg för subtil kommunikation med läsaren. Studien undersöker komplexitet genom att bland annat definiera The Truman Shows berättarnivåer i en cirkelmodell, vilket möjliggjorde en djupare analys av komplexitet i manusets actiontext och dialog. Genom distanseringseffekter i textens berättarperspektiv undersöks hur komplexitet i actiontexten påverkar läsarens engagemang, vilket påvisade att läsaren blir aktivt analyserande på grund av att berättaren skapar en ideologisk spänning genom att tvinga läsaren att sympatisera och samtidigt våldföra sig på Truman. Dialogen analyserades utefter hur karaktärers språkbruk skiftar beroende på vilken berättarnivå de tillhör och därav finner undersökningen att filmmanuset har vad som ska efterlikna konstruerat och autentiskt tal, vilket anknyter till narrativets makttematik. Undersökningen kommer fram till att tematiken är genomsyrad i manusets samtliga beståndsdelar och att komplexiteten i filmmanuset medför större engagemang genom att skapa en aktiv läsare. Slutligen presenteras olika konkreta verktyg som manusförfattare kan använda för att skapa komplexitet i filmmanus.

Den här uppsatsen behandlar huruvida det finns ett multipelt auteurskap och om termen auteur kan appliceras på andra filmskapare än regissören. Utifrån syftet ställdes sedan två frågor: Vilken roll har manusförfattaren jämfört med regissören när det kommer till auteurskap över en film? Samt frågan om på vilket sätt ett multipelt auteurskap skulle kunna formuleras? För att undersöka dessa frågor användes sedan en komparativ metod där romanen Rebecca jämförs med dess filmiska adaptation samt filmens manus. Baserat i fallstudien av Rebecca (1940) diskuteras sedan regissörens roll gentemot filmmanusförfattarens och författarens, samt vad dessa roller får för konsekvenser i termer av auteurskap. / This essay examines whether there is a multiple auteurship and if the term auteur can be applied to other filmmakers than the director. Based on this purpose, two questions where formulated: What is the role of the screenplay-writer compared to the director’s when it comes to auteurship over a film? The paper also examines the question of how a possible multiple auteurship could be formulated. To examine these questions, a comparative method was used in which the novel Rebecca was compared with its cinematic adaptation, as well as the film's screenplay. Based on the case study of Rebecca (1940), the director’s role is thereafter discussed compared to the screenplay-writers and the authors roles, as well as what the consequences of these roles have in terms of auteurship.

Syftet med denna vetenskapliga undersökning är att studera vilka element av det klassiska berättandets dramaturgi som går att finna i sex stycken olika svenskproducerade långa spelfilmer. Filmerna är uppdelade i två olika grupper, kritikerrosade och biosuccéer, dessa har valts ut med hjälp av statistik från Svenska Filminstitutet. Analysen fokuserar främst på två nyckelbegrepp, protagonisten och treaktsstrukturen, som båda definieras och sedan analyseras i vardera film. Efter analysen görs sedan jämförelser, både film mot film men även grupp mot grupp, för att besvara frågan om det finns skillnader mellan användandet av det klassiska berättandet i svenskproducerade kritikerrosade filmer och biosuccéer. Det bakomliggande syftet är att förstå hur denna konventionella berättarstruktur används i praktiken i Sverige. Undersökningen finner dock att skillnaderna mellan grupperna är mycket små och enbart en film kommer nära definitionen av det klassiska berättandet. Genomgående för filmerna är att de övriga inte har en tydlig protagonist eller huvudkonflikt, vilket i de flesta filmer resulterar i en otydlig treaktsstruktur. Detta pekar på att svenskproducerade lång spelfilmer verkar prioritera andra berättarstrukturer eller medel för att skapa intresse hos publiken.