Sammanfattning   Digitaliseringen har skapat ömsesidiga beroenden som bidrar till stora sårbarheter i samhället. Nu möter vi nya hot delvis på grund av sårbarheter som vi själva har skapat. Vi ser att hoten mot vårt land är mer omfattande än på flera år och de har antagit nya former inom flera områden. Påverkansoperationer, främmande underrättelseinhämtning och kontroll över kritisk infrastruktur är några exempel som utgör ett hot mot samhällets skyddsvärda delar. Klyftan mellan hoten och våra säkerhetsskyddsåtgärder är stor och den ökar hela tiden. Hotbilden inom gråzonsproblematiken är diffus, komplex och spänner över stora delar i samhället, det försvårar en tydlig gränsdragning mellan fred och krig.   Vår lägesbild blir otydlig och skapar ett beslutsvakuum där våra resurser förblir outnyttjade. Vi anser att prioritering av resurser sker efter ett föråldrat synsätt. Det djupt rotade binära tankesättet skapar juridiska låsningar och bidrar till att skapa ett beslutsvakuum.   Resultat visar även att störningar i samhället sätter förtroendet för samhällskontraktet på spel, detta menar vi kan leda till att försvarsviljan och vår demokrati påverkas negativt. Paradoxen är även att när samhället utsätts för svåra påfrestningar ligger det nära till hands att ta till extrema metoder, metoder som inskränker individens rättigheter och som på sikt även kan hota vår demokrati.   En av vår mest framträdande slutsats är att vi bör fokusera mera på våra egna sårbarheter och mindre på hotet. Att enbart bygga en större armé kommer inte lösa problemet. Tillsammans måste vi bygga ett robustare samhälle för att kunna möta gråzonsproblematiken på ett helt annat sätt än idag. Det kommer kosta tid, effektivitet och pengar. Frågan är bara vilket pris samhället är beredd att betala?   En annan viktig slutsats är att flera nya empiriska referenspunkter förflyttat oss in i ett nytt fredstida normalläge. Ett normalläge som vi säger är en ny nyans av det konventionella kriget. I konventionella krig finns krigets lagar och folkrätten att förlita sig på, dessa lagar täcker dock inte den nya nyansen av kriget. Den nya nyansen utmanar våra gamla strukturer, där folkrätten och krigets lagar blir helt verkningslösa. Om fenomenet ses för vad det egentligen är så kommer vi bli bättre rustade att möta det.  Vi anser att gråzonsproblematiken är en del av kriget och ska inte tolkas som något annat. Gråzonsproblematiken utgör krigets nya nyans där en demokrati som Sverige initialt slår i ett underläge och utmanas till det yttersta. / Digitalization has created mutual dependencies that contribute to major vulnerabilities in society. Now we face new threats partly because of vulnerabilities that we ourselves have created. We see that the threats to our country are more extensive than in several years and they have adopted new forms in several areas. Influencing operations, foreign intelligence gathering, and control of critical infrastructure are some examples that pose a threat to the parts of society that are worth protecting. The gap between the threats and our security measures is great and it is constantly growing. Threat scenario within the grey zone and its related problems are diffuse, complex and spans over large parts of society, making the distinction between peace and war unclear.   Our overview of the situation becomes unclear and a vacuum which hinders decision making is created and our resources remain untapped. We believe that prioritizing resources takes place according to an outdated approach. The deeply rooted binary mindset creates legal locks and helps create the previously mentioned vacuum.   Our results also show that disturbances in society put the trust in the social contract at stake, this means we can lead to the defense will and our democracy being adversely affected. The paradox is that when society is subjected to severe stress it is close taking to extreme measures, methods that restrict the individual's rights and in the long term might also threaten our democracy.   One of our most prominent conclusions is that we should focus more on our own vulnerabilities and less on the threat. Building a larger army alone will not solve the problem. Together, we must build a more robust society in order to be able to meet the gray zone problem in a completely different way than today. It will cost time, efficiency and money. The question is just what price is our society willing to pay?   Another important conclusion is that several new empirical reference points moved us into a new peacetime normal position. A normal mode we say is a new nuance of conventional war. In conventional wars there are the laws of war and international law to rely on, however, these laws do not cover this new nuance of the war. The new nuance challenges our old structures, where international law and the laws of war become completely ineffective. If the phenomenon is seen for what it really is, we will be better equipped to meet it. We believe that the gray zone problem is part of the war and should not be interpreted as anything else. The gray zone problem is the new nuance of the war, where a democracy like Sweden initially beats in a disadvantage and is challenged to the utmost.