Naturreservatet Hållö, i Sotenäs kommun har bibehållit en rik hävdgynnad flora, med bland annat mandelblomma, darrgräs och rödklint, trots flera decennier utan utmarksbete eller annan hävd. Kan den rika förekomsten av mohare Lepus timidus sylvaticus, som dokumenterats på Hållö i äldre litteratur, haft en gynnsam inverkan på de hävdgynnade arterna och den biologiska mångfald som dokumenterats på ön i tidigare kärlväxtinventeringar? Att få förståelse för vår svenska mohares roll i naturliga betesmarker kan hjälpa förvaltare att bättre och mer effektivt arbeta med naturvårdsinsatser i skyddade områden. Att kartlägga hararnas roll i skärgårdens ekologi är viktigt ur bevarandesynpunkt, då moharen är på stark tillbakagång på fastlandet på grund av konkurrens från fältharen Lepus europaeus och av hybridisering med denna. Ökad kunskap om hararnas betespåverkan kan motivera att fler öar kan fungera som refuger för att säkra artens fortlevnad i Sverige. För att studera moharens betespåverkan gjordes dels inventeringar av förekomsten av hävdgynnade växter samt en mätning av tillväxten av vegetationen. Tillväxten studerades med hjälp av provrutor där betet förhindrades genom att ytan stängslades in och jämfördes med tillväxten i ostängslade kontrollytor. En uppskattning av antal moharar gjordes genom linjeinventering med avståndsanalys. Resultaten visar att många av de hävdgynnade arterna som tidigare funnits på Hållö inte återfinns idag och att flera karaktäristiska igenväxningsarter som älggräs, brännässla och knylhavre förekommer rikligt. Vidare kan konstateras att den historiskt täta populationen av mohare på 150–250 individer idag är reducerad till en population på omkring 20 harar, och att årets föryngring verkar ha uteblivit. Att introducera moharar från en annan population till beståndet på Hållö skulle sannolikt gynna både moharar och vegetationen på ön. / The aim of this study is to find out if the Heath Hare Lepus timidus sylvaticus have had a positive effect on the culturally favored flora on the island of Hållö, on the Swedish west coast. Even though the island has been unmanaged and un grazed by livestock for decades, there are records of typical meadow plants like Briza media, Centaurea jacea and Saxifraga granulata as far into the 20th century as 1990. Could the abundant presence of the Heath Hare Lepus timidus sylvaticus, as documented in older literature, have had a beneficial impact on the indicator species and biological diversity recorded at Hållö in previous vascular plant inventories? A better understanding of the role of the Swedish heath hare and its role in natural grazing areas can assist managers in working more effectively and efficiently with conservation efforts in protected areas. The heath hare is experiencing a significant decline on the mainland due to competition from the European hare Lepus europaeus due to hybridization and competition. Using isolated islands as refuges to secure the species’ survival in Sweden might be a valid solution. In order to study the impacts of grazing by the heath hare, three field studies were conducted. Inventories were conducted to assess the occurrence of plants favored by grazing. The vegetation growth was then examined using sample plots where grazing was prevented by fencing the area, and the results were compared with the growth in unfenced control areas. To estimate the number of heath hares on Hållö, an inventory by distance sampling was made. The findings of this study indicate that many of the indicator species that were previously present on Hållö are not found today, and several characteristic species associated with overgrowth, such as Filipendula ulmaria, Urtica dioica, and Arrhenatherum elatius, are abundant. Furthermore, it can be observed that the historically dense population of mountain hares, numbering 150–250 individuals, has now been reduced to a population of around 20 individuals, and this year's reproduction appears to have been unsuccessful. An introduction of heath hare from another island population into the Hållö polulation would probably benefit both the heath hares as well as the local flora.