”Sommar” är ett av de allra främsta exemplen på Inger Edelfeldts skicklighet som novellförfattare. Genom ett antal stilistiska och berättartekniska grepp utnyttjar hon novellens begränsade utrymme optimalt. Edelfeldt förmedlar här motiv och tema, utan att behöva ge avkall på vare sig person- eller miljöskildring och hon lyckas dessutom förmedla en rikedom av känsla och undermening. Uppsatsens syfte är att klargöra på vilket sätt Inger Edelfeldt skapar mening i novellen, utan att behöva skriva ned varenda bokstav i den historia hon vill förmedla: Vilka stilistiska och berättartekniska grepp används? Och vilken betydelse får dessa för tolkningen av berättelsen? Uppsatsen fokuserar på fyra olika analysområden (med såväl kvantitativa som kvalitativa drag): det sinnliga, det ljusa och det mörka, det rituella samt det utelämnade och det antydda. Det är just genom att använda sig av dessa stildrag och berättartekniska grepp som Edelfeldt, trots den knapphändiga informationen, skapar en djupare mening i texten.