Film noir slutar aldrig att fascinera med sin förmåga att kombinera ljus och mörker i en otroligt stiliserad och väl genomarbetad mise-en-scène. Den omisskänneliga mörka stämningen och tonen – den karakteristiska noir-känslan – är konstant närvarande och reflekteras i såväl de typiska noir-karaktärerna som i storyn och i mise-en-scène. Liksom film noir är Tom Fords filmer genomtänkta i minsta detalj och det visuella sätts i fokus. Min uppsats är en stilanalys av den samtida noir-filmen Nocturnal Animals (2016) ur ett neo-noir-perspektiv.         Syftet med denna uppsats är att analysera olika stildrag – mise-en-scène, cinematografi och klippning – samt utmärkande noir-teman. Vilken funktion har de olika stildragen i berättarstrukturen? Hur synliggörs klassiska noir-teman i filmen och hur skiljer sig neo-noir från den klassiska film noir? Genrefrågan debatteras fortfarande och därför används genreteori som en bakgrundsteori. De flesta filmforskare och filmkritiker ser film noir som en stil och inte en genre, eftersom de inte kunnat enas om en gemensam struktur och då film noir anses vara starkt förbunden med en viss tidsperiod och delar för många egenskaper med andra genrer.        Neo-noir bygger på dagens filmskapares medvetenhet om den klassiska noir-filmens stilistiska och narrativa konventioner. Nocturnal Animals innehåller flera noir-teman. Det som skiljer den klassiska film noir från neo-noir är framförallt användningen av färg, och miljöerna och handlingen som tagits till en ny nivå, dvs. brottstemat och våldet har blivit brutalare och visas inte sällan utan upplösning. Neo-noir innehåller också mer skräck och karaktärerna, klippningen och ljussättningen har utvecklats. Både film noir och neo-noir lägger tonvikten på det visuella med en väl genomtänkt mise-en-scène, vilket även är karakteristiskt för Tom Fords filmer. Neo-noir-filmernas uppbyggnad och stil återspeglar den höga graden av medvetenhet om den klassiska noir-filmens stilistiska och narrativa konventioner.