Co-terapi, vilket skulle kunna definieras som en särskild arbetsform där två terapeuter samarbetar i terapirummet, är ett förvånansvärt outforskat koncept, särskilt med tanke på hur ofta co-terapi används i kliniska sammanhang. Syftet med denna studie har varit att undersöka vilka åsikter och upplevelser legitimerade psykoterapeuter och familjer har kring co-terapi. Tonvikten har legat vid co-terapiteamets samverkan och samspel i och utanför terapirummet. Huvudfrågeställningarna har bl.a. varit vilken inställning terapeuter och familjer har till co-terapi, vad som kännetecknar ett välfungerande samarbete mellan två terapeuter och vad som är viktigt att tänka på när en terapeut skall välja ut en kollega att samarbeta med. Utifrån en kvalitativ metod har semistrukturerade intervjuer genomförts med fyra legitimerade familjeterapeuter och fyra familjer som deltagit i familjeterapeutisk behandling vid de barnpsykiatriska klinikerna i Östersund och Umeå. Resultatet gör gällande att co-terapi är en omtyckt arbetsform som förmodligen ger en högre vårdkvalitet; familjerna känner en stor trygghet i mötet med två terapeuter, och terapeuterna beskriver en förbättrad arbetsmiljö.   Co-terapi framstår också som något kvalitativt sett mer än bara samarbete mellan två terapeuter.

Co-terapi innebär att två terapeuter arbetar tillsammans i terapi med en eller flera patienter och uppstod inom ramen för familjeterapi. Syftet med denna uppsats var att belysa om det finns forskningsstöd för att co-terapi fungerar, såväl för familjer och par i behandling, som för nya terapeuter som ska skolas in i yrket, samt vilken inverkan co-terapiskapet kan ha på terapeuternas utveckling. Vår frågeställning var om det är möjligt att utfärda rekommendationer om när co-terapi är att föredra i behandlingen utifrån den forskning som finns om co-terapi. Metoden i denna litteraturstudie blev en systematisk litteraturgenomgång av vetenskapliga artiklar som avhandlade dessa ämnen. Tio relevanta artiklar valdes och analyserades och presenteras utifrån olika teman. Resultaten var mångfasetterade och gav inga entydiga svar angående om och när co-terapi bör användas. Det betonades att ett gott behandlingsresultat vid co-terapi förutsatte en hög grad av samarbete mellan terapeuterna. Det fanns fördelar med co-terapi: det var värdefullt vid byte av terapeut då utgående och ingående terapeut kunde samverka; en stark allians mellan terapeuterna kunde utgöra en förebild av en relation med fungerande kommunikation; i en utbildningssituation fann oerfarna terapeuter det utvecklande med co-terapi med erfaren terapeut. Slutsatsen är att av de artiklar som analyserades går det inte att rekommendera co-terapi inom några specifika sammanhang men heller inte att avfärda i något sammanhang. Co-terapi är vad co-terapeuterna gör det till och för att göra bra co-terapi krävs kännedom om varandra, en allians och en vilja och tro på att arbeta co-terapeutiskt.