Syftet med studien var att undersöka hur pedagogers synsätt och deras arbete i samband med konflikthantering i förskolan kan skapa förutsättningar för barns utveckling och lärande. Genom att utföra semistrukturerade intervjuer med sex förskolepedagoger från två olika arbetslag har vi undersökt hur de ser på konflikter mellan barn och sin egen roll i samband med dessa, samt vilka kollegiala och enskilda konflikthanteringsstrategier som de uttrycker att de använder sig av. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv och fredsforskaren Richard Cohens konflikthanteringspyramid, som är en teoretisk modell indelad i fyra olika nivåer: förebygga, hantering, hjälpa och stoppa. Modellen används i studien för att synliggöra de olika arbetsområden som konflikthanteringsarbetet består av. Konflikter mellan barn är vanligt förekommande i förskolans vardag och trots att de kan vara komplexa för pedagogerna att hantera så spelar bemötandet i samband med dessa en stor roll för barnens kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Tidigare forskning har visat att miljöns organisering och pedagogers agerande i samband med konflikter mellan barn har en stor inverkan på barnens egen konflikthanteringsförmåga. Att skapa förutsättningar för barnen att själva komma fram till en lösning anses vara mest produktivt för deras utveckling och lärande. En del pedagoger har dock en tendens att inta en auktoritär ledarroll trots att det ingår i förskolans uppdrag att föra vidare det svenska samhällets demokratiska värderingar, samtidigt visar forskning att pedagoger sällan diskuterar ledarstilar och konflikthanteringsstrategier med varandra. Resultatet visade att samtliga pedagoger ser på konflikter som potentiella lärandetillfällen, men att deras syn på konflikter som positiva eller negativa påverkas av hur de hanteras. Pedagogerna använder både kollegiala och enskilda konflikthanteringsstrategier och ett stort fokus läggs på det förebyggande arbetet. Resultatet tyder på att skillnaderna i arbetssätt och ledarstilar är som störst vid icke akuta konflikter, vilket kan bero på att de tolkar situationer och bedömer hur och när de ska gå in som tredje part i barns konflikter på olika sätt. Samtliga pedagoger förespråkar medling men resultatet tyder på att de i större utsträckning använder andra strategier vid konflikter mellan barn. Studiens slutsats är att pedagogerna med fördel kan arbeta vidare med kollegialt arbete gällande hur de kan stötta barnen när de går in i deras konflikter, för att skapa en gemensam grund. Det kan i förlängningen leda till att barnen lär sig använda fler konstruktiva konflikthanteringsstrategier.