No description available.

Det här är delar av romanen med arbetsnamnet Lita på Processen. Den inlämnade texten utspelar sig mot slutet, där protagonisten John i en vändpunkt tar ett aktivt beslut i ett val som hur än han väljer innebär ett svek. Jag uppskattar att det återstår tre till fyra kapitel kvar att skriva. Det huvudsakliga temat, själva andemeningen som jag vill lämna till läsare, är hur alla behöver någonting att sträva mot och tro på. Jag vill också gestalta de goda psykiska hälsoeffekter löpning kan ge. Visa andra sätt att leva och använda en barnvagn på, bortom det normativa. Och eftersom jag gillar att läsa och skriva om antihjältar som på olika sätt har det mycket svårt ­­så satte jag en antisocial, tv-spelsberoende, självföraktande alkoholist i ett par löparskor. Fick honom att möta och acceptera en mission från en annan av byns särlingar. TokTuva, som känner samhörighet med John och vill hjälpa honom. Hon ber honom frakta en totempåle från Örnsköldsvik till Treriksröset och berättar hur pålen kommer att laddas av Johns kval. Hur goda energier kommer att flöda ner över värden, om nu John lyckas med sin mission. Han är, efter att hans före detta flickvän ramlat ihop i en hjärnblödning och hamnat i ett vegetativt tillstånd på ett vårdboende, än mer ångestdriven, förvirrad och skuldtyngd. John isolerar sig, äter snabbmat, dricker rosé och spelar tv-spel. Framför allt Red Dead Redemption, där han kan vara John Marston i stället för John Häggkvist. Han ikläder sig cowboyens identitet också fysiskt, tar på sig rock, Kentuckyboots, Stetsonhatt och inte minst snusnäsduk under de få tillfällen han går ut. Han kan, på ett liknande sätt som Mr Marston gör i Red Ded Redemption när han behöver mer tid för att prickskjuta fiender, bromsa in tiden om han gnuggar näsduken med fingrarna. Så upplever John Häggkvist det åtminstone. Han övertalas av sina barndomskompisar Stor-Tommie och Hurdå att följa med på en fest. De försöker koppla ihop honom med en tjej, och när det går upp för honom att det hela tiden varit planen, så drar han i väg. Han springer ut i höstmörkret. Bestämmer sig i ett infall för att springa en mil och sedan vända mot sin lägenhet. Det är själva starten på hans karaktärsutveckling. Det är något med löpningen, med tuktandet av kroppen som han fastnar för, och han fortsätter att springa. Han köper löpardojjor från Lidl men skadas och går deprimerad i skogen när han möter TokTuva. Ett led i karaktärsutvecklingen mot acceptansen av en mer hel John Häggkvist, är att våga öppna dörrar och vara kvar i det som är jobbigt. Att ta egna beslut i stället för att vara passiv och låta slumpen råda. Att slutföra saker, att lita på processen, som Tuva säger. Löpningen är såklart en del i detta, men jag låter också John bli förälskad i Linda-Lee som han möter på vägen mot Treriksröset. Han vågar släppa in henne och inte minst hunden Billy, eller Luke som han döper den till.

Vännerna Atim, Felicia, Elin och Noor bor i Bollnäs. Bollnäs är en vacker stad i Hälsingland, men under det vackra finns även ett mörker. Vännerna upplever mörker i sin uppväxtmiljö; samhället, skolan, familjen och även mellan varandra. Året 2002 blir Hårgasägnen verklig när vännerna råkar påbörja en ritual som väcker spelmannen från sin boning. Det blir en lång och plågsam resa att försöka stänga den dörr de en gång öppnat. Tjugo år senare är Atim tillbaka i Bollnäs för att en gång för alla avsluta det som påbörjats under barndomen. Men inget är desamma längre, vännerna är splittrade, lojaliteten är bruten men störst av allt är ljuset inombords som har slocknat.

I denna samling mer och mindre korta noveller kom jag på mig själv att undersöka begreppet empati, vad som utlöser det och vad det utlöser. Jag märkte hur känslan gjorde vågor i livsväven hos karaktärerna jag skapade i de olika berättelserna. Hur det ibland kastade ut dem i känslomässig ödemark, andra gånger trasslade in dem i skuldkänslor eller förlorade dem i ånger. Några verkar ha gått oberörda förbi. Ibland verkar känslan fungerat som jag tänkt att den ska.  Jag har också vågat mig ner i förlustens avgrund. Jag har försökt se hur de, mina fiktiva karaktärer, hanterar faktiskt förlust, men kanske ännu mer – och jag tror något vi talar mer sällan om – vad deras vetskap om risken att förlora någon de älskar gör med dem. Mellan dessa allvarliga tankar ser jag skämtsamhet och en ton av sarkasm. Det kan vara ett försök att orka fortsätta le. Livet går vidare, för det mesta, trots allt. Det finns korn i eländet att vara glad över. Vackra små saker. Eller nått sånt. Kanske tänkte jag att ett leende nu och då kan hjälpa mig att inse det? Eller så är det en flyktmekanism.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.