Hur har vi kunskap om vad som är möjligt? Enligt vad som kan betraktas som det traditionella svaret till den frågan, har vi kunskap om modalitet via föreställningsbarhet. Vi föreställer oss ting och tar sedan detta som bevis för möjlighet. Denna uppsats kommer att undersöka tre invändningar till detta svar angående hur vi har kunskap om möjlighet. Vi kommer sedan att överväga Williamsons förmodan: att vår kognitiva kapacitet för att hantera kontrafaktiska konditionaler bär med sig den kognitiva kapaciteten för oss att även hantera metafysisk modalitet (2007, 136), och undersöka om denna förmodan undviker dessa invändningar. Det kommer här att argumenteras att Williamson’s förmodan undviker två av invändningarna och att den inte tycks kunna svara på den sista invändningen. Det kommer även att argumenteras att en invändning mot Williamson’s förmodan ser ut att vara särskilt problematisk, och att det inte är klart att Williamson’s förmodan är i någon bättre position än den negativa föreställningsbarhets vyn. / How do we have knowledge of what is possible? On what could be considered as the traditional response to this question, we have knowledge of modality by conceivability. We conceive of things and on the basis take this as evidence for possibility. This thesis will consider three objections to this response of how we have knowledge of possibility. We will then consider Williamson’s conjecture: that our cognitive capacity to handle counterfactual conditionals carries the cognitive capacity for us to also handle metaphysical modality (2007, 136), and see if this conjecture avoids these objections. It will be argued that Williamson’s conjecture avoids two of the objections and that it does not seem to have a response to the last objection. It will also be argued that one objection to Williamson’s conjecture seems particularly problematic, and that it is not so clear that Williamson’s conjecture is any better off than the negative conceivability view.

No description available.