Uppsatsen har två tydliga utgångspunkter. Den ena lyfter fram Agenda 2030 som en gemensam målbild för det hållbarhetsarbete som behöver ske för att uppnå ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart samhälle inom överskådlig framtid. Den andra är det självklara i att: när kulturmiljövårdssektorn argumenterar för att det byggda kulturarvet bör bevaras så innebär det även, per definition, en möjlighet till resurshushållning av ändliga materiella resurser. Uppsatsen belyser frågor kring hur konsulter inom den svenska kulturmiljövården ställer sig till att använda miljömässiga hållbarhetsargument i relation till uppdragsgivare och myndigheter. Frågan ställs huruvida det ingår i kulturmiljövårdens roll att argumentera för hushållandet av ändliga materiella resurser jämte bevarandet av kulturvärden? Intervjuer har genomförts med 18 representanter från kulturmiljövården, dess uppdragsgivare och beställare samt Stockholms Statsbyggnadskontor. Sammanfattningsvis visar undersökningen att respondenterna anser att kulturmiljövårdssektorn idag inte använder sig av miljömässiga argument för att lyfta fram hushållandet av ändliga materiella resurser. En majoritet av respondenterna ställer sig positiva till att sektorn skulle kunna göra det i framtiden. Attityder kring livscykelanalyser baserade på generisk data har undersökts som ett möjligt verktyg för att synliggöra och kvantifiera eventuella miljömässiga vinster i samband med bevarande av det byggda kulturarvet. Detta som ett exempel på ett konkret miljömässigt argument. 17 av 18 respondenter i undersökningen anser att det vore användbart, dock utifrån olika perspektiv. Vidare pekar intervjusvaren på att det råder delade meningar kring vilken roll kulturmiljövården ska ha inom hållbar samhällsbyggnad, och om miljömässiga argument bör innefattas i den rollen. Intervjusvaren sätts in i en bredare kontext via analysen som tar avstamp i tankemodellen Kulturvård 3.0. Här definieras tre faser inom vilka kulturmiljövården verkar. Dessa kan sammanfattas som: fas 1.0 där fokus ligger på att bevara och skydda byggnader, 2.0 där fokus ligger på att vårda och restaurera byggnader, 3.0 där fokus ligger på att använda byggnader på ett sätt som kan bidra till hållbar utveckling. Enligt analysen ligger uppsatsens frågeställningar fortfarande inom pågående förhandling kring vad som bör ingå i kulturmiljövårdens framtida roll. Förhandlingen kan i sin tur ses som en del av fas 3 i tankemodellen, där teman som hållbar utvekling, anpassad återanvändning, kulturmiljövården som resurs samt samarbete över sektorsgränser, står som riktmärken.