Studien behandlar vare sig en stigmatiserad grupp av människor i vårt samhälle med ett brottsregister blir utsatta för diskriminering vid etablering på arbetsmarknaden. Syftet är att få en insikt i tidigare dömdas möjligheter till anställning ur ett arbetsgivarperspektiv genom att undersöka hur arbetsgivare motiverar utdrag ur belastningsregistret, samt vilka riskbedömningar som ligger till grund för dessa utdrag. För att bli bekanta med problemområdet har vi studerat tidigare forskning kring vårt ämnesområde som främst berör ökningen av utdragen ur belastningsregistret, vilket har medfört svårigheter gällande etableringen på arbetsmarknaden. Vi har även använt oss utav tidigare forskning som påvisar en social uteslutning bland tidigare dömda, som följd till begränsningen till en eventuell anställning. Studien utgår utifrån en kvalitativ metodik där vi har intervjuat sex arbetsgivare. Det empiriska materialet från intervjuerna redogörs först i vårt resultat, för att senare kunna analysera det i vår diskussions del genom ett samspel mellan teori, empiri och tidigare forskning, men även genom en koppling till syfte och frågeställningar. Teorin vi valt att använda oss utav är Erving Goffmans stigma som förklarar hur vi människor stigmatiserar en person efter en oönskad egenskap som är olik en själv. Detta kopplas till stämplingsteorin av Howard Becker som behandlar huruvida vi sätter etiketter på specifika människor. Vidare har vi behandlat teorin social uteslutning och Michael Foucaults definition av makt och kontroll i relation till vår studie. Genom studien har det framkommit att arbetsgivare inte är emot att anställa en arbetssökande med ett brottsregister i så stor mån som vi tidigare trott. Det har även framkommit att allt ansvar för en anställning inte ligger hos arbetsgivaren utan att den tidigare dömda själv har en stor möjlighet att påverka beslutet. / <p>Kandidatuppsats i Arbetsvetenskap</p><p>Program: Organisations- och personalutvecklare i samhället</p>

I denna uppsats har vi studerat 12 tingsrättsdomar från åren 2017 - 2019, där tingsrätten avgjort frågan om vårdnad, boende och umgänge där den ena föräldern dömts för våldsbrott (bl.a. misshandel och olaga hot) mot den andre föräldern och/eller deras barn. Vi har studerat hur tingsrätten dömer utifrån föräldrabalken 6 kap. 2 a §, men även undersökt i vilken utsträckning tingsrätten har dömt som socialtjänsten föreslagit i sin vårdnadsutredning och vilka de huvudsakliga skälen har varit när tingsrätten upplöst den gemensamma vårdnaden. Resultatet visar att tingsrätten har lutat sig mot bestämmelserna i FB 6 kap. 2 a § i samtliga domar utom i ett fall. Endast i undantagsfall har tingsrätten haft huvudfokus på det våld som inträffat. I de flesta av domarna har förekomsten av våld verkat vara av underordnad betydelse i jämförelse med barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. I vår studie har vi även undersökt hur tingsrätten förhåller sig till barnets vilja, med beaktande av barnets ålder och mognad. Endast i en dom skrev tingsrätten att hänsyn måste tas till barnets åsikt med beaktande av barnets ålder och mognad. I det fallet var barnet 14 år. Då det kommer till tingsrättens resonemang kring om den gemensamma vårdnaden ska bestå eller upplösas, kunde vi se att föräldrarnas samarbetsförmåga har haft en större påverkan på utfallet än faktumet att en förälder är dömd för våldsbrott inom familjen. Vad gäller huruvida tingsrätten dömer som socialtjänsten föreslagit, kunde vi se att tingsrätten mestadels dömde som socialtjänsten föreslagit gällande vårdnaden och var barnet skulle ha sitt stadigvarande boende. Angående frågan om huruvida barnet skulle ha umgänge med föräldern som utövat våld, skiljde sig dock tingsrättens dom från socialtjänstens förslag. I en tredjedel av domarna var socialtjänstens förslag på beslut att inget umgänge skulle ske mellan barnet och föräldern som utövat våld. I samtliga av dessa vårdnadsmål dömde tingsrätten ändå till umgänge mellan barnet/barnen och den förälder som dömts för våldsbrott inom familjen. En av studiens slutsatser är att barn, trots att de i lagens mening har en viss makt och rättigheter, i praktiken i princip saknar makt att påverka sin egen livssituation i vårdnadstvister där frågan om vårdnad, boende och umgänge avgörs. Den makten verkar näst intill uteslutande tillhöra vuxna. / In this essay, we have studied twelve district court judgments from 2017 - 2019, where the district court decided on custody, residence and contact. In these cases, one parent has been convicted of abuse against the other parent and/or their children, which includes assault and unlawful threats. We have investigated the extent to which the district court has ruled in favour of the proposals of social services in its custody investigation and what the main reasons have been when the district court dissolved the legal joint custody. The results show that the district court has relied on the provisions of föräldrabalken chapter 6, 2 a §, in all judgments except one. Only in unique cases, the district court has had its main focus on the violence that has occurred. In most of the judgments, the incidence of violence seems to be of secondary importance compared to the child's need for a close and good contact with both of his/her parents. In our study, we have also investigated how the district court relates to the child's will, taking into account the child's age and maturity. Only in one judgment did the district court write that the child’s opinion must be taken into account, due to the age and maturity of the child. In that case, the child was 14 years old. When it comes to the district court's reasoning on whether legal joint custody should be upheld or dissolved, we could observe the parents' ability to cooperate had a greater impact on the outcome than the fact one parent has been convicted of domestic violence within the family. The district court mostly rules in accordance with what social services had proposed regarding custody and residence. However, regarding the question of whether the child should have contact with the parent who has been violent in the past, the district court has ruled against the proposals of social services. In a third of the judgements, social services advised that no contact should take place between the child and the parent who had been violent. In all of these custody cases, the district court ruled to allow visitation between the child and the parent convicted of domestic violence. One of the study's conclusions is that, although children in the sense of the law both have a certain power and rights, are nevertheless almost powerless to influence their own life situation in custody disputes where the issue of custody, housing and visitation is decided. That power, to influence the child's life, seems to belong to the adults.