Ishockey är en mansdominerad idrott som besitter en kultur präglad av manliga normer och ideal. Samtidigt växer kvinnors deltagande i idrotten men acceptansen gentemot damishockeyspelare är bristande. Tidigare studier visar på att ishockeyn är, likt idrottsrörelsen i stort, organiserad av män och för män och damishockeyn är en ny och sämre utvecklad idrott. Samt påvisas i tidigare studier konflikten mellan att vara kvinna och leva upp till omgivningens förväntningar på hur en kvinna ska vara, och att vara en damishockeyspelare där man antar egenskaper traditionellt förknippade med maskulinitet. Med den bakgrunden är syftet med studien att analysera kvinnliga elitishockeyspelares identitetsformering med avseende på begreppen kön och profession samt besvara hur dem ser på sin identitet och varför de fortsätter spela ishockey trots den hypermanliga kultur som råder. Semistrukturerade intervjuer med sju elitishockeyspelare i SDHL genomfördes och låg till grund för resultatet. Resultatet visar att ishockeyspelarna inte var de som kände sig annorlunda gentemot andra, utan att det var omgivningen som såg dem som annorlunda. I deras professionella identitet skapades, tillsammans med lagkamraterna, en frizon utan påverkan av omgivningens åsikter som stärkte dem själva att våga gå emot samhällets normer.