For some time now, the EU has worked on managing the tax issues that have spawned from companies establishing subsidiaries in various Member States. These tax issues have concerned that of double taxation leading to the conception of the Parent-Subsidiary Directive (2011/96/EU, the PSD). One of the main purposes of the PSD is to prevent double taxation. The PSD aimed to create a mutual taxation system for parent companies, with subsidiaries in other Member States, as it was deemed essential. However, it was a mutual taxation system with regards to dividends paid from subsidiaries to parent companies, which meant there were still discrepancies to be found – and, as it turned out, exploited by companies seeking to gain an illegitimate tax advantage. Consequently, the EU announced the ‘de minimis’ anti-abuse rule in the PSD, whereby adoption was mandatory, for all Member States, so long as a Member State’s current tax legislation does not meet the requirements set forth by the anti-abuse rule. One of the main purposes of the anti-abuse rule was to ensure an improved legal clarity and security as well as preventing the abuse of the provisions as established in the PSD. The idea behind the anti-abuse rule is, thereby, perceived as well meaning although remarks have been made, by various authorities, regarding the prevalent flaws the anti-abuse rule is plagued by. There have been remarks against the anti-abuse rule’s conception to begin with, as it goes against the general principles of subsidiarity and proportionality. Furthermore, there have been remarks regarding the vagueness of the prerequisites and wording in the anti-abuse rule, contrary to the main purposes of the anti-abuse rule as established by the EU.   In this study, the author will examine whether or not the criticism is justified, primarily by focusing on the possibilities of concretising the wording in the anti-abuse rule. This will be achieved by examining six Member States to determine how their respective adoption has fared. Also, the anti-abuse rule’s contribution to legal clarity and security will be determined, to discern whether or not the anti-abuse rule functions in accordance with its main purpose.   The author has found that the anti-abuse rule is indeed in accordance with the general principles of subsidiarity and proportionality given the proven inability of the individual Member States to devise a common solution to the aforementioned tax issues, as well as the fact that the extent of the measure is appropriate, considering the issue at hand. Furthermore, six Member States have been examined, to determine how their respective adoption of the anti-abuse rule have fared. Three Member States have chosen to adopt the anti-abuse rule whereas the remaining three have chosen to refrain on the grounds that it has been deemed superfluous, seeing as their current legislation already meets the minimum requirements as established in the provisions of the anti-abuse rule. The Member States that have chosen to implement the anti-abuse rule have done so by adopting the vague wording verbatim, giving credence to the notion that they refrained from interpreting and/or rephrasing the wording as it is perceived as not only vague but also occasionally abstract, thus difficult to concretise. Not only does this mean that the anti-abuse rule should be regarded as that of inferior standard, as far as legal clarity and security go, but also that it lacks transparency and should thereby be regarded as nigh counterproductive. / EU har sedan länge arbetat med att hantera de beskattningsfrågor som uppkommer i takt med att bolag etablerar dotterbolag i en annan medlemsstat. Dessa frågor berör exempelvis dubbelbeskattning varpå EU upprättade Moder- och Dotterbolagsdirektivet (2011/96/EU, nedan benämnt PSD) som avsåg hjälpa bolag undslippa denna problematik. Direktivet tog sikte på att skapa gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater – då det ansågs viktigt med enhetliga beskattningsregler inom EU. Det ska observeras att denna enhetlighet enbart sträcker sig till vinstutdelning som lämnas från dotterbolag till moderbolag i en annan medlemsstat, vilket innebar att olikheter fortfarande förelåg i övriga beskattningsfrågor. Detta ledde sedermera till att multinationella bolag kunde utnyttja medlemsstaternas olikheter genom att företa arrangemang som resulterade i en otillbörlig skattefördel.   Företagandet av sådana arrangemang ledde till att EU valde att upprätta en de minimis-bestämmelse i PSD som var obligatorisk för samtliga medlemsstater att implementera, givet att deras nationella lagstiftningar inte redan uppfyllde bestämmelsens minimikrav. Denna bestämmelse kom sedermera att benämnas anti-missbruksbestämmelsen och ämnade tillföra en högre grad klarhet och säkerhet för att tydligare belysa de arrangemang som anses godtagbara och som inte ämnade missbruka PSD:s bestämmelser, där syftet bakom missbruket av PSD var att anskaffa skattefördelar. Tanken bakom anti-missbruksbestämmelsen är således godartad men likväl är bestämmelsen inte utan brister, samtidigt som den ifrågasätts från olika instanser. Det har påpekats att bestämmelsen inte bör ha upprättats, till att börja med, då den strider mot subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen, som är fördragsstadgade. Vidare har det påpekats att rekvisiten i anti-missbruksbestämmelsen är otydliga och tillför således inte den klarhet och säkerhet enligt EU:s syfte.   Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida den nya anti-missbruksbestämmelsens ordalydelse kan konkretiseras, vilket görs efter att ha klarlagt hur sex utvalda medlemsstater gått till väga med implementeringen av nämnd bestämmelse. Slutligen utreds huruvida anti-missbruksbestämmelsens bidrag till klarhet och säkerhet görs i enlighet med dess syfte. Författaren har i denna uppsats kommit fram till att anti-missbruksbestämmelsen är förenlig med såväl subsidiaritetsprincipen som proportionalitetsprincipen, då medlemsstaterna, till dags dato, inte förmått hitta en lösning utan EU:s involverande samtidigt som EU:s ingripande står i proportion till målet med åtgärden. Det har funnits att medlemsstaterna som implementerat anti-missbruksbestämmelsen har avstått från att tolka och anpassa anti-missbruksbestämmelsen varför bestämmelsens vaga ordalydelse återfinns i respektive lands lagbestämmelser. Anledningen bakom varför de avstått från att tolka bestämmelsen anser författaren bero på att bestämmelsen är vag, stundtals abstrakt, med anledning av de rekvisit som begagnas. Detta medför att bestämmelsen blir svår att konkretisera, varför det kan anses att en av EU:s målsättningar – att bidra till ökad klarhet och säkerhet – inte kan anses uppfyllt. Vidare har anti-missbruksbestämmelsen lett till en minskad förutsebarhet och rättssäkerhet, varför bestämmelsen inte bara bör anses undermålig utan även nära inpå kontraproduktiv.